Hoppa till innehåll

När vardagen tar tid – konsten att leva med vattenbrist

Det ständiga samtalsämnet hos såväl georgier som utlänningar i Zugdidi var el- och vattenavbrott. Zugdidi ligger mycket nära den administrativa gränslinjen till Abchazien där det har varit konflikter sedan början av 90-talet. Dagens läge är vad som brukar kallas en frusen konflikt – där tidigare FN och nu sedan 2008 EU finns på plats med fredsobservatörer. Situationen förbättrades faktiskt under min tid i staden 2011-2013 men ofta ledde de kraftiga regnen till elavbrott och de sönderfallande sovjetiska pumparna till vattenavbrott.

Villorna i Zugdidi med omnejd hade alla en egenborrad brunn. Under 2011 infördes kommunalt vatten alltmer.
Villorna i Zugdidi med omnejd hade alla en egenborrad brunn. Under 2011 infördes dock alltmer kommunalt vatten.

Som nyinflyttad fredsobservatör hade jag valt att bo i en lägenhet – framförallt för att få bo ensam och inte dela mitt liv med en georgisk familj. Samtidigt fick jag än en gång lära mig att klara mig själv i en postsovjetisk värld. Ett exempel var vattnet – där villorna har egna borrade brunnar har lägenheterna en gemensam pump för kommunalt vatten som tillhandahålls endast några timmar per dag enligt ett schema, sk. график (grafik). I mitt fall fanns det vatten 08.00-10.00, 13.00-15.00 samt 19.00-21.00. Under dessa timmar kunde man dels använda vattnet men också spara vattnet för övriga timmar – genom att vrida tre kranar på ett särskilt och mycket omständligt vis så att man fyllde sin vattentank på taket. Om det blev fel i slutet av en vattenperiod så var man tvungen att vänta till nästa för att få allt rätt igen och om man glömde stänga av en kran i tid så forsade vattnet över hela gården till alla grannars stora förtret. Schemat passade förstås georgiernas sena vanor och utbredda arbetslöshet alldeles utmärkt, medan det passade oss utlänningar mindre bra. Givetvis gick vi till arbetet vid åtta, hade små möjligheter att ta långlunch vid ett och ofta hägrade en trevlig middag på kvällen vid sju. Men ibland hade man tur med sina jourtimmar eller så fick man en ledig kväll – och då passade man på att fylla tanken på taket. När tanken väl var full flödade vattnet som aldrig förr – även utanför vattentimmarna – och med en bra duschspridare så var det som en dusch hemma. Lyx!

Så en dag efter bara någon månad så fanns det inget vatten. Inget vatten alls. Hur jag än vred och vände på kranarna. Snart fick jag veta att den gamla sovjetiska vattenpumpen var trasig. Det var så gott som omöjligt att hitta reservdelar men förstås ännu svårare att hitta pengar till en ny modern pump. Dagarna gick. Att leva utan dusch är inget problem alls. Att leva utan vatten i handfatet är krångligt men det går. Men att leva utan toalett är omöjligt. Snart lade jag ihop två och två. Utanför fönstret stod regnet som spön i backen och i min lägenhet fanns både hink och balja. Alldeles oerhört nöjd över min uppfinningsrikedom tog jag hinken och gick ut för att samla vatten. Redan i trappuppgången anade jag dock att jag inte var unik. Jag såg en ring med vattendroppar – precis som om någon ställt ned och lyft upp en hink full med vatten. Mycket riktigt.

Anade att jag inte var först när jag såg spåren i trappen.
Anade att jag inte var först när jag såg spåren i trappen.

Visserligen var det alldeles tomt ute på gården men under stuprören så stod redan en hink och en begynnande kö. Så jag ställde min hink i kön och gick för att handla dricksvatten. När jag kom tillbaka var det fortfarande tomt men hinkarna hade flyttats så min hink nu var full och flyttad vidare för att ge plats åt nya hinkar. Jag bar glatt upp min hink och hällde i baljan men när jag såg hur vattnet formligen försvann misströstade jag en aning och insåg att det här skulle bli en heltidssyssla – vilket det också blev. Under de veckolånga perioder som vatten inte fanns så fick jag lägga många och långa timmar på att bära, kånka, hälla och spara. Samtidigt fick jag oändligt fina samtal med mina välutbildade grannar som i princip alla hade flytt konflikten i Abchazien 1991-1993. Visst pratade jag med mina grannar även i vanliga fall – men just den här situationen där vi tillsammans arbetade på lika villkor med något som i sig egentligen var absurt men samtidigt alldeles nödvändigt var annorlunda. För en gångs skull var vi på precis samma nivå.

Så sakteliga skapades kö runt stuprören. Jag förstår hur illa det ser ut på bild men hus är bara fina på framsidan i Zugdidi.
Så sakteliga skapades kö runt stuprören. Jag förstår hur illa det ser ut på bild men hus är bara fina på framsidan i Zugdidi.

Så kommer jag aldrig glömma den lätta doften av rök som spred sig i rummen. Vattnet som hade regnat ner från himlen hade runnit över taken i staden som vintertid täcks av röken från vedspisarna. När jag stod där i vardagsrummet och andades in den rökiga vattendoften så förstod jag hur långt vårt svenska samhälle har rört sig från hårt fysiskt arbete för att klara vardagen till den värld av maskiner och god ekonomi som ger oss så mycket tid. Där och då bestämde jag mig för att värdera denna egna, fria tid lite högre – jag skulle använda den visare och sluta beklaga mig över att inte ha tid.

Not: De kollegor som skrattade åt min vattenbrist – jag som ville bo själv i lägenhet och inte hos en familj i villa med egen brunn – skrattade mindre under sensommaren när deras brunn sinade. Alla blev vi vid något tillfälle vattengäster hos varandra om så bara för veckans dusch eller en liten tvätt.

Vänligen logga in för att kommentera.