Niklas Bernsand (Språk- och litteraturcentrum, Lunds universitet) och Svitlana Odynets (Ukrainska vetenskapsakademins avdelning för socialantropologi, Lviv)
Det har hunnit gå en tid sedan komikern Volodymyr Zelenskyj besegrade den sittande presidenten Petro Porosjenko i det ukrainska presidentvalets andra valomgång den 21 april. Zelenskyj, som helt saknar politisk erfarenhet, blev Ukrainas sjätte president genom att få tre gånger så många röster som sin motståndare – 73,22 procent mot 24,45procent. Ingen tidigare kandidat har vunnit en så tydlig seger i ett ukrainskt presidentval. Särskilt anmärkningsvärt var att Zelenskyj lyckades vinna över sin motståndare i samtliga regioner utom i Lvivlänet i västra Ukraina. Zelenskyj, en huvudsakligen ryskspråkig TV-kändis från Kryvyj Rih i östra Ukraina, fick därmed flest röster inte bara i västra och centrala Ukraina utan även i två av tre län i Galizien – den historiska region som framförallt historiskt förknippas med det nations- och statsbyggande budskap Porosjenkos gjort till sitt.
Detta tolkades omedelbart efter valet något optimistiskt av vissa bedömare som att det ukrainska samhället står mer politiskt enat än tidigare, och som ett tecken på att de regionala skillnaderna i den ukrainska politiken är relativt små. Samtidigt har den ukrainska sociologen Iryna Bekesjkina framhållit att denna enighet snarast är en illusion, och att bristen på tydligt politiskt program tillät Zelenskyjs väljare att knyta sina egna förhoppningar till hans person. Bekesjkina framhöll att den minsta gemensamma nämnaren som förenade Zelenskyjs väljare snarast var besvikelse över och ilska mot de politiska och ekonomiska eliter som styrt Ukraina sedan självständigheten. Hon visade vidare på stora skillnader bland Zelenskyjs väljare i viktiga sakfrågor, som synen på i vilken utrikespolitisk riktning Ukraina bör gå: om 37 procent av den nye presidentens väljare stöder NATO-medlemskap, föredrar 33 procent neutralitet, medan 6procent hellre ser en militär union med Ryssland. Vidare uppges 57 procent av Zelenskyjs väljare stödja ukrainsk integration med EU, medan 30 procent hellre ser att Ukraina undviker att ingå i nya politiska unioner och 12procent föredrar ett ukrainskt medlemskap i den Rysslandsledda Eurasiatiska tullunionen. Väljargeografin ger skäl att anta att stora skillnader – som Zelenskyjs valkampanj skickligt såg till att inte underblåsa eller aktivera genom alltför tydlig positionering – gäller även på t.ex. det känsliga språkpolitiska området.
Zelenskyjs förkrossande seger ger honom vid första anblick ett mycket starkt politiskt mandat, som i ett ukrainskt sammanhang möjligen kan jämföras med Porosjenkos starka – och under de följande åren förbrukade – förtroende efter presidentvalet 2014. Kraften i Zelenskyjs förändringsmandat begränsas dock av den splittring bland de egna väljarna i centrala politiska och identitetsmässiga frågor som Bekesjkina pekar på, och av den brist på politisk konkretion som präglade hans valkampanj. Zelenskyjs framgångsrika kampanj red på presidentkandidatens sedan länge etablerade mediala kändisskap och rollgestaltningar, och fokuserade på att undergräva den redan impopuläre motståndarens politiska och moraliska auktoritet, samtidigt som tydliga ställningstaganden och besked i svåra frågor som konflikten i Donbas och Krims återbördande till Ukraina skickligt undveks. Efter valet riskerar den taktiken att ställa den nye presidenten inför svårigheter så fort det blir dags att göra politiska vägval i frågor där de egna väljarna har starkt divergerande uppfattningar och Zelenskyj inte förfogar över några magiska redskap, som kan förmå den ryska ledningen att acceptera en fredsprocess på villkor som Ryssland inte har något att vinna på. Det är kanske ingen slump att TV-succén Folkets tjänare (Sluha narodu), där Zelenskyj spelar en vanlig lärare som blir president och framgångsrikt tar fajten mot korruption och orättvisor, i det närmaste framställer Ukraina som en ö där de politiska möjlighetsfönstren och riskfaktorerna främst avspeglar interna ukrainska realiteter.
Det blir heller knappast möjligt att ta ställning till den nya språklag som antogs av det ukrainska parlamentet en kort tid efter presidentvalet – och som tydligt stärker ukrainskans ställning på ryskans bekostnad – utan att utmana stora delar av den egna väljarkåren. På samma sätt kan den brist på politiskt erfarenhet som var gynnsam för Zelenskyj under valkampanjen, ställa honom inför stora svårigheter i det verkliga politiska spelet, som inte bara kan skötas via uttalanden på Facebook och videoklipp på Instagram. Detta gäller inte minst med tanke på att Ukraina befinner sig i militär konflikt med en motståndare vars politiska tyngd och pondus, för att inte tala om militära och ekonomiska resurser, är vida överlägsna de som den nye ukrainske presidenten förfogar över.
Porosjenko hyllas av sina anhängare för ett antal politiska framgångar under hans presidentperiod: upprättandet av en självständig ukrainsk ortodox kyrka erkänd av patriarken i Konstantinopel, associationsavtalet med EU som inkluderar visumfrihet till EU-länderna för ukrainska medborgare, och kanske främst för byggandet av en stark armé, som förhindrat vidare landförluster i östra Ukraina. Porosjenkos personliga betydelse för var och en av dessa framgångar kan diskuteras, men inga undersökningar tyder på att det var detta, eller för den delen den minnespolitik som fördes under hans presidentperiod, som ledde till valförlusten.
Valresultatet kan snarare ses som ytterligare ett tecken på att den ukrainska politiken under de år som förflutit sedan många ukrainares förhoppningar om djupare politiska och sociala förändringar väcktes av Euromajdan 2013-2014, inte förmått ta sig ur den oligarkiska pluralismens ramverk. Detta ramverk, som tog form under Leonid Kutjmas presidentperiod 1994-2004, ger Ukraina en – i synnerhet i jämförelse med Ryssland – relativt hög grad av politisk och medial mångfald och en politisk kultur, där det faktiskt är möjligt för väljarna att rösta bort en sittande regering. Denna pluralism betingas dock inte så mycket av att den ukrainska politiska kulturen är djupt förankrad i liberal demokrati, som av att inget av de konkurrerande politiska och ekonomiska nätverken (BAGs, eller ”business-administrative groups” för att låna den amerikanska statsvetaren Margarita Balmacedas term) som den ukrainska politiken är uppbyggd kring, är tillräckligt starkt för att långsiktigt kunna monopolisera makten. Den oligarkiska pluralismen ger förutsättningar för politisk pluralism, men uppmuntrar också till kortsiktighet och egoism hos de olika elitgrupperna, även hos dem som presenterar sig som västvänliga demokrater. När utländska bedömare efter valet berömmer Ukraina för att landet till skillnad från andra postsovjetiska stater förmår åstadkomma demokratiska maktskiften är det korrekt i sak, men man bör samtidigt ha i åtanke att dagens ukrainska politiska kultur knappast är funktionell i ljuset av de problem Ukraina står inför.
Den oligarkiska pluralismen har dock visat sig vara funktionell i termer av att säkra sin egen överlevnad. Den har överlevt inte bara Euromajdans starka krav på radikal politisk förändring, utan har också lyckats värja sig när enskilda politisk-ekonomiska nätverk ansetts växa sig alltför starka. De oligarkiska nätverkens oro över dåvarande presidenten Janukovytjs tilltagande makt- och ägandekoncentration, var i själva verket en bidragande faktor till den politiska mobilisering mot Janukovytjs regim som inleddes hösten 2013. Efter presidentvalet 2019 har den ukrainske journalisten och politiske analytikern Vitalij Portnikov framhållit att den framgångsrika lanseringen av Zelenskyj som presidentkandidat inte heller kan förstås utanför detta ramverk. Den starka uppbackning Zelenskyj fick i oligarkägda TV-kanaler, inte minst i Ihor Kolomojskyjs 1+1, kan ur denna synvinkel förstås som en reaktion på att Porosjenko uppfattas ha kört sitt eget race och inte tagit hänsyn till andra affärsintressen. Det handlar här alltså inte bara om motstånd mot de relativt blygsamma försök att skapa mer genomskinliga institutioner styrda av formella regler som gjordes under Porosjenkos ledarskap, utan också om fördelning av makt och resurser mellan de oligarkiska nätverken. Det har visat sig vara svårt att sitta på två stolar samtidigt – att både reformera och dra nytta av det existerande systemet. Den fortsatta korruptionen, inte minst inom Porosjenkos egen krets, har alienerat många ukrainare, samtidigt som den långsamma reformtakten minskat tidigare anhängares entusiasm. Flera av oligarknätverken har dessutom känt sig utestängda från köttgrytorna. För att inte just framställa den ukrainska politiken som en ö bör det framhållas att kriget i Donbas och konflikten med Ryssland under den föregående mandatperioden var en dominerande punkt på dagordningen från första stund, som krävde mycket tid och resurser (och som liksom andra långvariga konflikter öppnade möjligheter för personlig berikning från många håll). Beroendet av oligarkiska medier och bristen på egen politisk erfarenhet gör också att det – den anti-elitära retoriken till trots – är svårt att se Zelenskyj som en politisk kraft som på allvar kommer att utmana det rådande systemet.
Utvecklingen under de gångna fem åren visar på många sätt dilemmat de många ukrainare står inför, som vill se ett självständigt Ukraina som rör sig bort från den postsovjetiska oligarkiska pluralismen med dess kortsiktighet, korruption, dåligt fungerande maktdelning och svårighet att se till det allmännas bästa. Att i kritiska ögonblick söka allianser med ”mindre onda” oligarkiska nätverk har med tanke på resurser och styrkeförhållanden setts som den enda realistiska möjligheten. När Ryssland annekterade Krim och framprovocerade det separatistiska kriget i Donbas våren 2014 kanaliserades mycket av den revolutionära energin i Kyiv, som i en annan situation hade kunnat riktas inåt mot politiska förändringar, till kampen för att försvara den ukrainska statens territoriella integritet. Andra gick in i den politiska och administrativa apparaten för att föra en ojämn kamp mot särintressen och ogenomskinliga praktiker. Det är inte lätt att se hur man i det läget hade kunnat agera annorlunda än att se det metaforiska glaset som halvfullt, och utnyttja de möjligheter det öppna ukrainska samhället faktiskt ger för att driva sin sak. På längre sikt undermineras dock denna strategi av den kompetensflykt Ukraina drabbas av när de välutbildade medborgare – som har starkast intresse att förändra – söker bättre möjligheter och fungerande institutioner utomlands. Det är i den meningen naturligtvis också möjligt att se glaset som halvtomt.
För den händelse den nye presidentens faktiska politik skulle komma att domineras av vad som uppfattas som ”mindre goda” oligarknätverks intressen, har dock samma ukrainska civilsamhälle som inte har kraften att långsiktigt ta kommandot över den politiska utvecklingen, visat att det har tillräckligt med muskler för att bjuda effektivt motstånd.