Hoppa till innehåll

Vad innebär valet i Armenien för ”Sammetsrevolutionen”?

Den 9 december 2018 hölls ett historiskt val i Armenien, kanske det hittills viktigaste i landets moderna historia sedan självständigheten från Sovjetunionen. Resultatet blev en jordskredsseger (70,4%) för den tillförordnande premiärministern och tillika ledaren för vårens folkliga ”sammetsrevolution” i Armenien, Nikol Pashinyan. Samtidigt som valet blev en storseger för Pashinyan innebar det också att det tidigare regerande Republikanska partiet (RPA), som erhöll endast 4,7% av rösterna, inte ens klarade parlamentsspärren på 5%. Förutom Pashinyans ”Mitt steg” (Im kayl), var det endast två andra partier som kom in i parlamentet: ”Välmående Armenien” (Bargavatch Hayastan) som fick 8,27% samt ”Lysande Armenien” (Lusavor Hayastan) som fick 6,37%. Detta innebar en dramatisk ändring i Armeniens politiska landskap då RPA, som haft regeringsmakten sedan 1999, tidigare ansågs ha ett stabilt grepp om makten. Valets resultatet var viktigt av ännu ett skäl, nämligen att även Armeniska revolutionära federationen (Dashnaktsutyun), traditionellt det största partiet bland den stora och inflytelserika armeniska diasporan endast fick 3,89 procent av rösterna och därmed också åkte ur parlamentet där de kontinuerligt varit representerade sedan självständigheten 1991.

Valet den 9:e december var en oundviklig konsekvens av sammetsrevolutionen nio månader tidigare. Man kan dock säga att det hela började redan för tre år sedan. När slutet för den sittande presidenten Serzh Sargsyans andra och enligt konstitutionen sista ämbetsperiod började närma sig (mars 2018) så började man spekulera om hur hans parti, RPA, skulle gå tillväga för att kunna på ett legitimt sätt behålla honom som statschef. När RPA under 2015 introducerade ändringar i Armeniens konstitution för övergång från ett semipresidentstyrt till helparlamentarisk republik höjdes det röster om att detta inte var något annat än förberedelser för att Sargsyans skulle kunna hålla sig kvar vid makten. I och med ändringen, som röstades igenom i en folkomröstning 8:e december 2015, skulle presidenten få en symbolisk ceremoniell roll medan den riktiga exekutiva makten nu hamnade hos premiärministern. Oppositionen varnade för att RPA på detta vis försökte att skapa ”en politisk partistat” men RPA kunde trots allt relativt enkelt genomföra dessa ändringar då man vid denna tidpunkt hade en egen majoritet i parlamentet (69 av 131 platser, d.v.s. 52,7 procent).

RPAs dominans av Armeniens politik kom dock till ett abrupt slut i april 2018. Det sjuttonåriga innehavet av regeringsmakten tycktes ha invaggat partiet i falsk säkerhet att man kunde fortsätta regera, nu med Sargsyan som premiärminister. Det visade sig vara en ödesdiger felkalkyl: inom loppet av drygt två veckor nominerades Sargsyan till premiärminister (den 7:e april), valdes av parlamentet (den 17:e) och tvingades att avgå (den 23:e april). Pashinyan ledde protesterna som krävde Sargsyans och RPAs avgång och valdes till ny premiärminister den 8:e maj. Även om den fredliga och relativ hastiga maktöverlämningen sågs som en oerhörd seger för folket så kvarstod en viktig fråga, nämligen det befintliga parlamentets sammansättning som plötsligt inte längre återspeglade verkligheten i landet. Alla parter var överens om att man behövde ett extrainsatt val för att åtgärda detta och det talades om att hålla val innan april 2019. Dock insisterade Pashinyan på att man innan dess måste reformera vallagarna för att förebygga de oegentligheter som förekommit innan och under tidigare val. Han ville bland annat överge systemet med ”öppna” valsedlar med personval (ganska likt den svenska modellen) till förmån för ”stängda” valsedlar. Detta menade han skulle innebära att folket kunde fokusera på partiers ideologi och politik och försvåra att enskilda personer med lokalt inflytande eller pengar kunde skaffa sig röster genom olagliga metoder. Dessutom ville man även sänka spärren för enskilda partier från 5 till 4 procent samt från 7 till 6 procent för koalitioner/block. Samtliga partier var för dessa ändringar med undantag för RPA som ville behålla de gamla reglerna.

Under tiden pågick en annan ytterst viktig valkampanj, nämligen borgmästarvalet i huvudstaden Jerevan. Detta val var viktigt av främst två skäl. För det första är huvudstadens borgmästarämbete en viktig institution i landet då Jerevan är en miljonstad och hem åt en tredjedel av landets befolkning. För det andra såg många detta val som en viktig fingervisning om vad som skulle hända i ett kommande extraval. Att Pashinyans kandidat vann 81 procent av rösterna i valet den 23:e september tolkades som ett illavarslande tecken av andra partier. Intressant nog hade RPA avstått från att delta, något som många menade var tecken på hur allvarligt läget var för partiet. RPA ville troligtvis undvika en ny förlust så nära inpå att man förlorat regeringsmakten och istället återhämta sig inför valet som var planerat till våren 2019. När Pashinyan, uppenbarligen uppmuntrad av borgmästarvalets resultat och rådande opinionsläge, kungjorde att extravalet skulle hållas redan i början av december så utbröt panik bland andra partier. Pashinayans koalitionspartier, HBK och ARF, gjorde gemensam sak med RPA och la fram en motion i parlamentet för att försena extravalet. Pashinyan kallade motionen för ”kontrarevolutionär” och sparkade HBKs och ARFs ministrar. Han valde istället att avgå som statsminister och på så sätt tvinga farm ett extrainsatt val inom annonserad tidsram.

RPA valde då att bojkotta omröstningen som krävdes för att godkänna de valreformer som två olika kommissioner hade lagt fram. Förslagen hade godkänts av regeringen men enligt Armeniens konstitution behövdes bekräftelse från minst 3/5 av parlamentet (dvs. 63 av 105 röster) för att tilläggen skulle antas. Genom att lägga ner sina röster eller inte ens närvara vid omröstningen (ändringarna fick endast 56 röster vid voteringen 22 oktober) lyckades RPA blockera ändringarna. Samma mönster upprepade sig den 29 oktober och denna gång tack vare att ARFs två ledamöter var frånvarande. Det hade räckt om bara en av deras två ledamöter hade röstat för reformerna för att de skulle ha gått igenom. Nu gav Pashinyan upp och Armenien gick till extraval med gällande regler. Det kan ses som ironiskt att om RPA hade släppt fram reformerna, vilka hade inneburit en sänkt inträdesspärr från 5 till 4 procent, så skulle deras 4,7 procent av rösterna den 9:e december ha räckt till att behålla platsen i parlamentet. Även ARFs förlust kan således tillskrivas deras velighet i frågan och onödiga sidbyten fram och tillbaka.

Förutom att extravalet den 9:e december bekräftade regimskiftet och ”sammetsrevolutionen” i Armenien så var det även historiskt av ett annat skäl. För första gången på många år, kanske rent av sedan självständigheten, hölls ett val som var så gott som fritt från anklagelser om fusk, hotelser och andra överträdelser. OSSEs observationsmission skrev i sin rapport att valet ”åtnjöt bred tilltro bland folket” och tillade att ”förtroendet som har investeras i myndigheterna kräver även skyldighet att säkerställa att dessa förbättringar skyddas.” Detta sammanfattar det hela på ett ypperligt sätt: det breda stöd som Pashinyan har fått av folket ger inte administrationen endast ett stort handlingsutrymme utan samtidigt ett stort ansvar att leva upp till den förhoppning som man nu har väckt hos väljarna. Samtidigt har befolkningen blivit varse om att även de inte bara har demokratiska rättigheter utan även skyldigheter, som att aktivt och kontinuerligt ställa krav på makthavarna och tillrättavisa dem när de undviker sitt ansvar.

Vänligen logga in för att kommentera.