Per Gahrton har skrivit en bok om det moderna Georgiens historia och landets komplicerade förhållande till grannlandet Ryssland. Här följer det förord till boken som jag skrev i vintras.
Under större delen av 1900-talet låg Georgien förborgat bakom järnridån, tämligen okänt för många svenskar. Efter den återvunna självständigheten tack vare Sovjetunionens upplösning i början av 1990-talet har landet kommit att uppmärksammas alltmer även på våra breddgrader. Under 2000-talets första årtionde blev Georgien en bricka i stormaktsspelet mellan Förenta Staterna och Ryssland och drog världens blickar till sig. Numera är det av andra skäl än geopolitiska som Georgien allt oftare omnämns i svenska och andra västerländska massmedier: man har upptäckt turistlandet Georgien. ”Den vidunderliga naturen, de gästvänliga människorna, maten och vinet – Georgien toppar många reselistor just nu”, skrev DN för något år sedan. Journalisten ”överraskades av ett land fullt av bohemromantik, hipsters och mystiska legender”. I en resehandbok över länderna i Södra Kaukasien kunde man för några år sedan läsa följande karakteristik av georgierna:”These are the real 24 hours party people”(Lonely Planet).Tidskriften Vogue utnämnde Georgien till ”the hottest travel destination in 2017”.
Georgien införlivades i Ryssland år 1801, sedan det lilla kristna riket sökt skydd hos den kristna stormakten i norr för att undkomma förföljelse från de fientligt sinnade muslimska grannländerna Persien och Osmanska riket. De ryska erövrarna blev snabbt förälskade i Georgien, som både under den tsarryska och sovjetiska tiden kom att framstå i ett romantiskt skimmer och motsvara vad Italien i allmänhet är för oss nordbor: ett land där solen ständigt skiner över vackra blommor och exotiska frukter, där vinet flödar och livet leker, ett land befolkat av stolta och passionerade människor. Hit vallfärdade ryska skalder och författare som i lyriska ordalag beskrev ett land som påminde dem om sagans Tusen och en natt. Ryska militärer och sovjetiska partipampar slog sig ned på den georgiska Rivieran utmed den abchaziska Svarta Havskusten. På sovjettiden ansågs det allmänt att det fanns tre intellektuella huvudstäder i landet: Moskva, Leningrad och Tbilisi.
En del av Georgiens dragningskraft har att göra med landets geografiska läge på gränsen mellan Europa och Asien. Den georgiska kulturen utgör en spännande blandning av Öst och Väst: ”Georgierna är som ett ädelt rådjur som förirrat sig in i de asiatiska folkens urskog” (Kurban Said). Andra har jämfört georgierna, inte med rådjur, utan med arabiska fullblod, frustande och obändiga, medvetna om sin skönhet…
Delvis var den ryska förälskelsen besvarad. Georgierna har i allmänhet en förmåga att skilja mellan politik och kultur. Ofta kan man få höra uttalanden som ”Vi avskyr Putins och de ryska generalernas Ryssland, men vi älskar Alexander Pusjkins och Maja Plisetskajas Ryssland”.
Det var inte bara ryssarna som lät sig charmas av Georgien. De flesta utlänningar, oberoende av nationalitet och religion, blir än idag förtjusta i landet. Alla vackra gamla kyrkor och fästningar fängslar genom sin ålderdomliga utstrålning, den fantastiska körsångstraditionen och dansskickligheten väcker beundran, detta folk med sin djupa värdighet och urgamla kultur imponerar och inger respekt.
En av dem som blivit fascinerade av Georgien är Per Gahrton. Han har skrivit en initierad, detaljerad och nyanserad skildring av det moderna Georgiens historia som fyller ett tomrum. De skrifter om utvecklingen i Georgien som tidigare publicerats på svenska hänför sig nämligen så gott som uteslutande till den period då Micheil Saakasjvili var president (2004 – 2013). Författarna vinnlade sig knappast om någon objektivitet och deras alster liknade snarare ensidiga, tendentiösa partsinlagor eller överdrivna skönmålningar. Georgien blev mycket populärt i vissa kretsar i Väst efter rosenrevolutionen 2003, särskilt i USA under de år George Bush regerade i Vita Huset. Georgien under Saakasjvilis ledning uppfattades som ”frihetens fyrbåk”, ett demokratiskt föredöme för andra länder. Utvecklingen i landet sågs som ett bevis på frihetliga idéers makt, utopiska idéer som omsatta i ultraliberala ekonomiska experiment höll på att förvandla det till ett kapitalistiskt paradis i den rysk-amerikanska filosofen Ayn Rands anda. Samtidigt skulle Georgien av säkerhetspolitiska och energipolitiska skäl bli USA:s bundsförvant gentemot Ryssland i det nya kalla krig som höll på att bryta ut.
Anhängare till dessa idéer fanns även i Sverige. Timbro utgav t.ex. 2008 en skrift med titeln ”Georgien – den lysande stjärnan på reformhimlen”. Den är enligt egen utsago ”berättelsen om ett av världens ledande reformländer, med en av de snabbast växande ekonomierna … Georgien har etablerat en för regionen väl fungerande demokrati … och är ett konkret exempel på den stora betydelsen av liberal reformistisk politik.” Någon sanningsenlig beskrivning av utvecklingen i Georgien innehöll den inte.
Per Gahrton tillhör inte denna libertarianska tanketradition. Hans bok skiljer sig betydligt från den idealisering av den georgiska verkligheten som var dominerande i många västerländska medier under Saakasjvilis tid som president. Han erkänner de obestridliga landvinningar som gjordes de första åren efter rosenrevolutionen men beskriver också de felsteg som följde. Han har ingenting till övers för den chockterapi som den georgiska befolkningen utsattes för av inhemska och utländska nyliberala ekonomer utan konstaterar att den ultraliberala ekonomiska politiken visade sig vara gynnsam för näringslivet men inte för de fattiga. Den ultraliberala reformpolitiken ledde inte till högre levnadsstandard för huvuddelen av befolkningen.
Gahrton skildrar ingående kriget mellan Ryssland och Georgien i augusti 2008. Han beklagar, med rätta, att det fortfarande i västliga publikationer ofta påstås att det var Ryssland som anföll Georgien. Ändå är det ställt utom allt tvivel att det var Saakasjvili som beordrade sina styrkor att angripa Sydossetien för att med våld ”återställa den konstitutionella ordningen”. Resultatet har blivit att Georgien förlorat kontrollen över de bägge utbrytarområdena Abchazien och Sydossetien.
Sedan Saakasjvilis parti förlorade parlamentsvalet 2012 och han själv fick avgå som president 2013 är det den Georgiska Drömmen som styr landet. I viss bemärkelse är det en fortsättning på rosenrevolutionen, eftersom många i den nya ledningen tidigare samarbetade med Saakasjvili innan dennes auktoritära sinnelag tog överhanden. Företrädarna för den Georgiska Drömmen är i allmänhet EU-sinnade, medan den tidigare regimens folk antingen var USA-influerade eller hade förebilder à la Atatürk. Någon omorientering av politiken i ryssvänlig riktning har inte inträffat, även om det nya styret i Tbilisi använder ett mindre aggressivt och provokativt tonläge i förhållande till Moskva, mindre adrenalin och mer pragmatism. Gahrton skildrar den nya georgiska ledningen nyanserat, med sympati, och konstaterar att regimskiftet ur demokratisynvinkel varit en påtaglig framgång. Många västerlänningar som hyllat Saakasjvili har dock inte kunnat förlika sig med att han och hans parti röstats bort av georgierna. De har en tendens att svartmåla dagens georgiska verklighet. Gahrton skildrar hur detta anmärkningsvärda förhållningssätt förekommer även bland svenska politiker och tjänstemän.
Att denna synvilla kunnat uppstå beror i stor utsträckning på att Saakasjvili framgångsrikt tog västliga rådgivare till hjälp, främst amerikaner och fransmän, för att övertyga västerlänningarna om sanningshalten i sina Potiomkinkulisser, avsedda att slå blå dunster i ögonen på västliga politiker och biståndsgivare. De lyckades till en början över förväntan. Vissa svenskar behövde inte låta sig duperas – de tillhörde själva de lobbyister som Saakasjvili anlitade, nämligen företrädarna för den svenska PR-byrån Kreabs filial i Bryssel. Sedan Kreabs ordförande Carl Bildt utsetts till utrikesminister fortsatte lobbyverksamheten till förmån för Saakasjvili: ”Senior Kreab staff hold strong ideological convictions and continued too freelance for Saakashvili”(rapport från Bryssel i maj 2010). Tack vare Gahrtons bok får vi en mera balanserad skildring av den georgiska utvecklingen.
Gahrton anser att den georgiska erfarenheten kan vara relevant för den svenska säkerhetspolitiska debatten. Både Georgien och Sverige är ju små länder med samma stora och mäktiga granne som måste lära sig hantera den ryska björnen. Att den nymornade ryska imperialismen kan utgöra ett hot mot länder som Georgien, som under 200 år ingått i det ryska väldet och sedan i Sovjetunionen, är det få som förnekar. Att försöka möta det hotet genom att flirta med NATO har emellertid visat sig kontraproduktivt i Georgiens fall, eftersom utbrytarrepublikerna Abchazien och Sydossetien av allt att döma gått förlorade för överskådlig framtid.
Något liknande, direkt ryskt hot mot Sverige föreligger knappast. Men Putinregimen har utvecklats i allt auktoritärare och västfientligare riktning de senaste åren. Med sin nygamla euroasiatiska ideologi börjar den likna det gammaltestamentliga odjuret Leviathan, symbol för den ondskefulla, allsmäktiga staten (jfr Zvjagintsevs hyllade film häromåret). Att den ryska ledningen numera medvetet vänder sig bort från Europa, mot Asien, för att finna inspiration och återupptäcka sitt eget tataromongoliska arv leder tankarna till Alexander Bloks dikt Skyterna från 1919:
Ni är miljoner, vi en myriad.
Försök att reta upp oss bara!
Ja, vi är skyter! Asiatiskt folk!
Med sneda lystna ögon. Med mongolveck! …
I sekler var er blick mot östern vänd,
ni stal vårt guld och våra pärlor
i hånfull väntan på att rikta in
kanonerna mot oss i öster.
Vår stund är kommen. Nödens vingar slår,
för var dag växer oförrätten,
kanhända skall vi en gång sopa bort
er forntid, hela Rom och Grekland! …
En sfinx är Ryssland. Sorgsen, jublande
och sölad av det svarta blodet …
Vi sprider ut oss i er skog och mark
inför ert fagra Europa!
Mot er, er européer, vänder vi
vårt asiatiskt gula tryne…
(Björkegren, Blomqvist: Rysk dikt från Derzjavin till Brodsky)
Redan på sin tid talade Blok om vad man på ryskt håll uppfattade som oförrätter från västerlandets sida. Det är ett återkommande tema som ibland haft visst fog för sig. Vi var många som på 1990-talet och början av 2000-talet höjde ett varningens rop: ”Det gäller ju att inte i onödan irritera den sårade ryska björnen … så att vi inte provocerar fram en utveckling à la den som skedde i Tyskland under Weimarrepubliken efter första världskrigets förödmjukelser” (ur UD-rapport).
Men vi predikade för döva öron. Nu är skadan redan skedd och den ryska björnen har vaknat. Spåren efter det ryska agerandet på Krim och i Donbass i Ukraina förskräcker. Makthavarna i Kreml har behov av fiender, yttre och inre, för att vidmakthålla sin legitimitet och skulle av inrikespolitiska skäl kunna förledas att intensifiera konflikten med Väst och företa sig militära äventyr i vårt närområde. Med negativa följder för Sverige. I Sverige saknas emellertid egentligen förutsättningar för att utvärdera det säkerhetspolitiska läget på ett korrekt sätt, menar Gahrton, eftersom den traditionella ryss-skräcken å ena sidan och den överdrivna Amerikafixeringen å den andra har gjort oss förblindade (Gahrton skulle säkert hålla med om följande rubrik i SvD för en tid sedan: ”Sveriges gränslösa kärlek till USA är absurd”).
Låt oss studera det georgiska exemplet på hur man kan förhålla sig till den farlige grannen med Per Gahrton som ciceron! Vi kan måhända dra lärdom av georgiernas misslyckanden och framgångar i detta avseende.
Tbilisi i mars 2018