Hoppa till innehåll

Valet i Tjeckien ger svallvågor i Europa

Det står och väger just nu i Tjeckien. Mellan främlingsfientlighet, EU-misstro, Rysslandskoppling och antiislamism å ena sidan och EU-vänlighet, västinriktning, kritik mot främlingsfientligheten och tro på utbildning å den andra. Det är ett val som kan påverka utvecklingen i hela Europa.

Är det så att, som historikern Timothy Snyder befarar, historien börjar röra sig från öst till väst (i stället för som hittills från väst till öst)? Man kan befara det.

I Centraleuropa har de fyra förr löst samarbetande Visegrád-länderna (Ungern, Polen, Slovakien och Tjeckien) kommit att sluta sig samman. Detta under trycket från flyktingströmmen söderifrån (som i själva verket bara berörde Ungern). Nu ansluter sig Österrike under sin nya konservativt-högerextrema regering till samma avoga hållning.

Det är därför presidentvalet i Tjeckien, där andra omgången avgörs 26-27 januari, är så viktigt. Inte för att presidenten har så stor politisk makt utan därför att han har opinionsmakt och kan knyta an till eller bryta tendenser i grannländerna.

Demagogisk populism mot tro på EU och förnuft

I valet står den sittande presidenten Miloš Zeman mot oppositionens Jiří Drahoš, tidigare ordförande i Tjeckiska Vetenskapsakademin. Man skulle kunna tro att det kunde bli en lätt match för den folklige demagogen Zeman mot den lite försiktige vetenskapsmannen Drahoš – den förste fick drygt 38 procent mot den andres dryga 26 procent i första omgången.

Zeman är en överlägsen, slug och plump debattör, svår för en lågmäld, anständig motståndare. Tevedebatterna kommer att bli viktiga. Och valkampen blir säkert smutsig och fylld av skrämselpropaganda från Zemans sida, som journalisten Peter Larsson rapporterat om från Prag här i Världen Österut..

Ändå har Drahoš uppenbara chanser. Zeman, med stöd i mindre orter och gamla industricentra, har kanske redan mobiliserat sina kärnväljare. Drahoš, med stöd i de stora städerna och bland yngre väljare, skulle enligt en opinionsundersökning kunna få stöd av ¾ av dem som röstade på andra kandidater i första omgången, vilket skulle ge ca 26 procent, Zeman skulle bara dra till sig ca 7 procent.

Detta skulle kunna innebära att Drahoš blir ny president. Och det öppna, förändringsinriktade och samarbetsintresserade Europa kan dra en lättnadens suck.

Men som Peter Larsson har bloggat om är krafterna bakom Drahoš mycket disparata och han har ingen förankring i några större partier. Å andra sidan är detta kanske en fördel: tjeckernas uppfattning om politiker är mycket negativ, ofta med rätta.

Regeringskaos och korruptionsmisstankar

Mitt i denna intensiva valkampanj pågår storpolitiskt kaos på regeringsnivå. Minoritetsregeringen röstades just ner och fick avgå. Den leddes av miljardären Andrej Babis som i höstas vann valet med sitt populistiskt-främlingskritiska parti ANO (Aktionen för missnöjda medborgare) som fick ca 30 procent av rösterna. De närmaste partierna hamnade på 10-procentsnivån. Vänstern – socialdemokraterna och kommunisterna  – gjorde båda katastrofval.

Inget annat parti har velat samarbeta med ANO, eftersom EU:s revisionsorgan OLAF har slagit fast att Babiš företagssfär lurat till sig två miljoner euro. Ett utskott i parlamentet vill upphäva Babiš immunitet, en omröstning förestår. President Zeman har dock sagt ifrån att han tänker nominera sin meningsfrände Babiš på nytt.

Fortsatt förvirring följer fram till presidentvalet och säkert därefter…

Ungern och Polen: illiberala stater

Oavsett hur kampanj och intriger slutar bör man se konvulsionerna i ett centraleuropeiskt sammanhang. Det är lätt att uppfatta all de fyra Visegrádländerna som i stort sett en enhetlig grupp, dit nu också Österrike kan vara på väg att sälla sig. Så gör man gärna felaktigt i Västeuropa.

I stället rör det sig om två olika grupper som har en avgörande sak gemensamt: ovilligheten att släppa in något utomstående – det må vara människor, kultur eller tro.

Den ena gruppen utgörs av Ungern och Polen.

Ungerns premiärminister sedan 2010, Viktor Orbán, är ideologen som särskilt i sitt eget land fått ett starkt genomslag. Han vill bygga en ”illiberal stat” (allmänna val men politiskt kontrollerade domstolar och medier).  En stark stat måste bygga på en enhetlig kultur och nationell identitet, befolkningen ska vara etniskt homogen. Han har målmedvetet byggt upp sin maktställning på denna grund.

Nu har han fått en meningsfrände i Polen, där Jaroslaw Kaczynskis Lag och Rättvisa vann valet 2015 och sedan tillämpat samma idéer. Nationalistisk politik, kontroll över domstolar och i första hand etermedier, hinder av olika slag för oliktänkande organisationer. Skillnaden är bara att Polen är ett mycket mer pluralistiskt samhälle med starkt civilsamhälle, en tid med tydligt oberoende domstolar och alltjämt livskraftiga oppositionella partier.

Tjeckien och Slovakien: Oberoende domstolar och medier

Den andra gruppen, som så ofta slås ihop med Ungern-Polen, omfattar Tjeckien och Slovakien. De är också kritiska att ta emot flyktingar och har liksom de två grannländerna kommit i konflikt med EU i den frågan.

Slovakien gick tillsammans med Ungern till EU-domstolen med klagomålet att det stred mot Lissabonfördraget att fördela flyktingar mellan alla EU-stater, vare sig de ville eller ej. Men EU-domstolen dömde till deras nackdel.

Ungern vägrar följa EU-domstolens utslag. Men Slovakien, lett av den populistiske socialdemokraten Robert Fico, har förklarat att landet vill vara en lojal, proeuropeisk EU-medlem. Och har tagit emot 200 kristna flyktingar (varav dock de flesta valt att flytta vidare).

Detta är orsaken till att EU-kommissionen nu dragit tre av Visegrádländerna, inte fyra, inför EU-domstolen för att de inte godtar en flyktingfördelning. Dessutom ställs Ungern och Polen inför EU-domstolen för att bryta mot EU:s demokratiregler.

Och här är just den viktiga och avgörande skillnaden mellan Ungern-Polen och Tjeckien-Slovakien. I den första gruppen vill staten lägga under sig domstolarna och i första hand de allmänna etermedierna. I den andra rör man inte domstolar och medier. Dessa grundpelare i varje fungerande demokrati får förbli oberoende.

(Att miljardären och den nu avsatte premiärministern Babiš äger två av de största tidningarna är visserligen bekymmersamt ur maktsynpunkt – men än så länge har han inte utnyttjat sitt ägande för påverkan av innehållet i stil med Murdoch.)

I Reportrar utan gränsers pressfrihetsindex för 2017 ser man tydligt denna stora skillnad: Polen ligger på 54 plats och Ungern på 71 plats (Polen har fallit 31 platser sedan 2015). Däremot ligger Slovakien på plats 17, Tjeckien på plats 23, något efter Österrike på plats 11.

Som jämförelse kan jag nämna ledande västnationernas placering: Tyskland 16, Frankrike 39, Storbritannien 40, USA 43. De skandinaviska länderna ligger i topp.

Vad väntar oss nu?

Och nu ska alltså Österrike inleda en bestämd högerkurs. I flyktingfrågor närmar man sig antagligen Visegrádländerna men åtminstone de konservativa vill å andra sidan hålla sig väl med EU. Och när det gäller domstolar och medier kan vi nog vara trygga: Österrike, Tjeckien och Slovakien kommer att hålla fast vid att dessa ska vara oberoende. Politiker må skälla på dem och skria missnöjt över granskningar men vågar troligen inte ge sig på dem i handling.

Polen och Ungern förblir Europas stora demokratiska huvudvärk.

Vänligen logga in för att kommentera.