Hoppa till innehåll

Östersjöfestivalen 2017

ÖSTERSJÖFESTIVALEN 2017

Ordet ”brobyggare” har ibland haft en bismak av förståelse för diktatur och förtryck. Men det har också använts som en metafor för viktiga kontaktytor, till exempel vid seminarierna i anslutning till Östersjöfestivalerna: många har betonat betydelsen av kulturellt och personligt utbyte vid sidan av eller kanske i motsats till mer formella och officiella manifestationer.

Östersjöfestivalen 2017 kan gott stå som exempel på hur musiken på många olika sätt kan förena skilda kulturer: både historiskt i Stravinskys exiltillvaro i USA med bevarade ryska rötter och i nutid genom utbildningens internationalisering så att det går att bilda en symfoniorkester med elever både från Juilliard School of Music i New York och Sibeliusakademin i Helsingfors.  Och Mariinskijteaterns gästspel med Wagneropera i Berwaldhallen kan ses i ljuset av en lång och synnerligen växlingsrik rysk och sovjetisk Wagnertradition. Den berättelsen kan sägas ha börjat med Wagners egna baltiska irrfärder och hans mer ordnade visit i S:t Petersburg och Moskva 1863.

Årets Östersjöfestival inleddes på Operan med Stravinskys operaoratorium ”Oedipus Rex” och körverket ”Psalmsymfonin” med ett lysande Hovkapell under ledning av Esa-Pekka Salonen och med den ryktbare Peter Sellars som regissör. Det var tänkt att uruppförandet av ”Oedipus Rex” i USA 1928 skulle vara sceniskt men Djagilev, som verket var tillägnat, övergav tanken och lät sångarna framträda i konsertklädsel framför ett svart skynke.

Inte för att jag varit någon vän av Sellars anakronistiska Mozartuppsättningar men ”Oedipus Rex” fick nu en fantastisk rehabilitering som scenverk. Sångarna från OD, med kvinnoröster från Gustaf Sjökvists kammarkör och Sofia Kammarkör, kunde förvandlas från statiska korister till medagerande med närmast sömlösa övergångar så att intrycket av avgränsade tablåer försvann. Sedan var tanken att genom vissa ändringar i ”Oedipus Rex” original låta detta koncept leda över till ”Psalmsymfonin”, både sceniskt och innehållsligt. Men det fungerade inte lika bra. Det är sant att ”Psalmsymfonins” texter ofta anspelar på dans och rörelse. Stravinsky hade för övrigt från början övervägt gammalslaviska texter i stället för latin. Men den stränga musiken – uruppförd 1930 – verkar inte självklart kunna omsättas i scenaktion.

Mariinskijteaterns Wagnerframföranden, ”Parsifals” tredje akt och hela ”Rhenguldet” under ledning av Valerij Gergiev i Berwaldhallen, gick motsatt väg – de spelades konsertant.  Det var alltså en intressant kontrast till ett av de mest dramatiska kapitlen i sovjetisk Wagnerhistoria. Efter Molotov-Ribbentroppakten i augusti 1939 fick regissören Sergej Eisenstein i uppdrag att iscensätta hela Wagners Ringtetralogi i Moskva. Han började med den andra av operorna, ”Valkyrian”, som hade premiär hösten 1940. Hans grundidé var visuell, en scenbild byggd på naturförankring och inte på myt och med en personregi där mimiska inslag förekom. Uppsättningen gavs sex gånger, någon mer uppsättning hann det aldrig bli innan Operation Barbarossa sattes i verket med Tysklands angrepp i juni 1941 och Wagner blev otänkbar.

Gergjevs framförande med de ryska solisterna sjungande på tyska visade nu, inte minst i ”Rhenguldet”, hur mycket av dramat som kan gestaltas enbart i musiken. I den lysande totala och glänsande klangbilden framträdde detaljer och nyanser som man kunde koncentrera sig på. Sångarna höll genomgående ytterst hög nivå, särskilt i ”Rhenguldets” viktiga bas- och barytonstämmor. Jevgenij Nikitin som Wotan var måhända primus inter pares.

I övrigt gick festivalen i Berwaldhallen till stor del i tecknet av Finlands förvandling från storfurstendöme till självständig stat för hundra år sedan. Sibelius var respresenterad med två symfonier, den sjunde med Helsingfors stadsorkester under ledning av den härliga Susanna Mälkki som gav symfonin en ovanlig och närmast koreografisk vitalitet, och den andra med den nygrundade Estniska festivalorkestern med Paavo Järvi som kompenserade en viss brist på sammanhållning i de tidigare delarna med en magnifik stegring. Esa Pekka Salonen hade valt bland annat de fyra ”Lemminkäinenlegenderna” för att visa vilken utomordentligt helgjuten och välspelande orkester han kunnat bilda med elever från Juilliard och Sibeliusakademin.

Östersjöfestivalen innehåller en rad aktiviteter på det historiska, samhälleliga och mijövårdande området. I år knöts stort intresse till ett verk som handlar om människan och naturen, en halvannan timme lång film av Jesper Kurlandsky och Fredrik Wenzel  med musik av Anders Hillborg, spelad av Radiosymfonikerna och Salonen. Det blev en besvikelse, jag saknade variation och omväxling hos den annars så spännande Hillborg och filmen väckte många frågor som blockerade helhetens slagkraft, som till exempel varifrån motiven är hämtade.

Men avslutningskonserten med österrikiskan Olga Neuwirths ”Masaot” och Mahlers väldiga sjätte symfoni, spelade av Radiosymfonikerna och Daniel Harding, efterlämnar minnet av en festival som med sin kvalitet bara pekar vidare mot nästa år.

Hans Wolf

Den som vill fördjupa sig i rysk Wagnertradtion kan läsa:

Bartlett, Rosamund: Wagner and Russia (Cambridge 1995)

Gozenpud, Abram: Richard Wagner i russkaja kultura (Leningrad 1990)

Salmi, Hannu: Wagner and Wagnerism in Nineteenth Century Sweden, Finland and the Baltic Provinces (Rochester 2005)

Thomä, Dieter: Totalität und Mitleid. Richard Wagner, Sergej Eisenstein und unsere ethisch-ästhetische Moderne (Frankfurt a/M 2006)

Valerij Gergiev dirigerar Parsifal i konsertversion i Berwaldhallen. Foto: Mattias Ahlm/Sveriges Radio.
Valerij Gergiev dirigerar Parsifal i konsertversion i Berwaldhallen. Foto: Mattias Ahlm/Sveriges Radio.

Vänligen logga in för att kommentera.