Hoppa till innehåll

Vadim Kozin – från Sovjets estrader till Gulag

Vadim Kozin är nog ett okänt namn för oss i Sverige, men i Ryssland minns man honom fortfarande. Under mellankrigstiden och under andra världskriget var han en veritabel sovjetisk superstjärna. Sedan försvann både han och hans musik ur offentligheten.  Hans öde bestämdes av en obarmhärtig tyrann.  Men även i Stalins sovjetiska diktatur fanns det sprickor i muren, mellanrum dit individerna kunde dra sig tillbaka. Där fortgick människors vardagliga liv och kamp för att hålla sig och sina kära flytande och där älskades sånger om hjärta och smärta som varken innehöll politiska paroller eller avantgardistiska ambitioner.  Sångerna var sentimentala och tillhör en rysk tradition av underhållningsmusik, s.k. estrada.

Vadim Aleksejevitj Kozin föddes i Sankt Petersburg 1903 eller möjligen 1905. Hans far var köpman och hans mor, som hade romskt ursprung, sjöng i en lokal romsk kör. I hemmet samlades många musiker och artister. Efter revolutionen 1917 fråntogs fadern sina tillgångar och fick söka sig tillfälliga jobb. När Vadim var 19 år dog fadern och han blev då själv familjeförsörjaren. En tid arbetade han som biografpianist. Under den här tiden komponerade han sina första egna sånger i romsk stil.

Karriär

Under 1920-talet började han framträda med sina och andras sånger. Han slog igenom tämligen omedelbart och blev mycket populär. En omtyckt sång på hans repertoar handlade om två försummade hästar som ser tillbaka på bättre dagar. Den sjöng han med sådan inlevelse att publiken föll i gråt. Skivor spelades in och han framträdde med några av de dåtida största populär- och jazzmusikerna i Sovjet.

I slutet av 1930-talet flyttade han till Moskva och bosatte sig på Hotell Metropol.  Kozins popularitet blev nu än större. Om man kan tala om en sovjetisk superstjärna så var det han.  Han var också en av Stalins favoritsångare och uppträdde i dennes datja vid flera tillfällen.

RAPM (Ryska Föreningen för proletära musiker) som bildats 1923 hade på sitt program att musiken skulle tjäna proletariatets utbildning och fostran. Den skulle vara enkel, lättbegriplig, kunna framföras av massorna och använda sig av folkliga teman. Estrada-musiken som utgjordes av sådana romska sånger och sentimentala romanser som ingick i Kozins repertoar ansågs borgerlig och urban. Men kampanjer från RAPM:s sida rådde inte på de här sångernas popularitet. I stället ökade efterfrågan på Vadim Kozins och de andra estrada-artisternas konserter och plattor. Under 1930-talet accepterades den här musikstilen, för att återigen falla offer för en kampanj mot lättviktig musik i slutet av 1940-talet.

När Nazi-Tyskland invaderade Sovjetunionen 1941 deltog han, liksom många andra artister, i krigsinsatsen och turnerade bland de sovjetiska trupperna vid fronten. Hans skivproduktion bestod nu av mer än 50 grammofonskivor.  Kozin flögs till Teheran- konferensen 1943 för att tillsammans med bl.a. Marlene Dietrich och Maurice Chevalier uppträda för Churchill, Roosevelt och Stalin. För sina insatser förärades han Röda Stjärnans orden.

Under andra världskriget begärde de sovjetiska myndigheterna att grammofonskivor skulle lämnas in då det fanns en värdefull substans i själva vinylen. Dock var vissa artisters, bl.a. Kozins, undantagna och man kunde byta till sig dessa i butiken. Det berättas att människor köpte fem tråkiga skivor, t.ex. med politiska tal, slog sönder dem redan i affären, lämnade tillbaks dem och gick därifrån med en Kozin-skiva.

Men hans mor och syster var kvar i det belägrade Leningrad. De var två av de 1 200 000 människor som dog där; något som förföljde honom genom livet.

Dömd

En dag, berättas det, blev Kozin uppkallad till Lavrentij Berija ,som undrade varför han inte sjöng sånger om Stalin. Han lär ha svarat att sånger om Stalin inte lämpade sig för tenorer. Men 1945 tystnade hans stämma helt. Inga skivor fanns längre att köpa och hans sånger kunde inte höras i radio.  Vad hade hänt? NKVD hade 1944 kommit och hämtat honom. Han dömdes i februari 1945 till 8 års fängelse för antisovjetisk och kontrarevolutionär propaganda och homosexualitet och sändes till ett fångläger i närheten av Magadan i Fjärran Östern.

Homosexualitet hade legaliserats 1917 i Sovjet och varit tillåtet fram till och med 1933 då artikel 121 lades till i den sovjetiska brottsbalken. Artikeln förbjöd manlig homosexualitet och belade den med straff upp till fem års straffarbete. Redan första året lagen var i kraft åtalades 130 män för ”pederasti”. Förmodligen användes termen pederasti inte nödvändigtvis för manlig kärlek till minderåriga pojkar, utan för att beteckna homosexualitet i största allmänhet.  Enligt vissa uppgifter levde Kozin öppet som homosexuell fram till dess, enligt andra dolde han sin läggning, men i de artistkretsar han umgicks i kände man till och accepterade den.

Anledningen till varför Kozin inte arresterades redan på 1930-talet utan först senare, kan man naturligtvis bara spekulera i. Kanske var han alltför stor och Stalin gillade hans sånger. Säkerligen behövdes hans fosterländska insatser under kriget. Filmregissören Sergej Eisenstein, som också var homosexuell, klarade sig helt från åtal.

Förvisad

I de olika lägren i Gulag fanns många fängslade framstående musiker och artister. Den officiella politiken var att fångarna skulle omskolas genom kulturell utbildning. I de stora lägren fanns s.k. kulturbrigader där dessa musiker och artister ingick. Både bland vaktpersonalen och bland de fångar som fick tillåtelse att lyssna var särskilt kvällskonserterna omtyckta. Det kom dock inte alla fångar tillgodo, utan användes ofta som belöning för de bästa arbetarna. De intagna i kulturbrigaderna var befriade från hårt kroppsligt arbete och åtnjöt privilegier som t.ex. bättre  boende och mat, tillstånd att bära civila kläder och ibland även  frigivning i förtid. Många tidigare medlemmar ur dessa brigader har berättat hur viktigt det var att medfångarna inte förlorade sin mänsklighet och värdighet

När Vadim Kozin anlände till Kolyma, hämtades han med bil av lägerkommendantens hustru. Hon var en stor beundrarinna av honom och lät honom bo i en egen stuga. Det fanns en rivalitet mellan de olika lägerledningarna om vem som hade den mest framstående kulturbrigaden. En teatertrupp var något man ville skryta med. I Magadan omvandlades sedermera kulturbrigaden till Magadans Underhållningsteater (Magadanskij estradnyj teatr). Kozin ingick i gruppen som turnerade och uppträdde i de olika lägren. Lägerinspektörer passade på att förlägga sina besök vid tillfällen då han uppträdde och tog då också med sig sina familjer. Men teatergruppen framträdde även i vanliga byar på den sibiriska landsbygden. En absurditet i sammanhanget var att det i repertoaren kunde ingå musikstycken eller en typ av musik som var förbjudna i det övriga sovjetiska samhället.

1950 frigavs han i förtid, men blev ändå inte helt fri. Han förbjöds att bosätta sig och även framträda i den europeiska delen av Sovjetunionen. Turnéerna gick ofta till nedgångna gruvorter och till olika militärbaser. I sin dagbok beskriver han de eländiga förhållanden han tvingades turnera under: ”Nu ligger jag i ett kallt klassrum utan elektricitet. Jag kan inte raka mig, toaletten ligger på andra sidan jordklotet och det finns inget rinnande vatten. ”Vid det tillfället blev konserten dessutom inställd då taket i spellokalen läckte.

Under den här perioden uppträdde han på teatern i Magadan och blev en viktig inkomstkälla för den och blir åter stor i Sibiren och Fjärran Östern. En musiker som Kozin spelade med var Adi (Eddie) Rosner, som Louis Armstrong kallade ” den vite Armstrong”.  Även han hade arresterats och tillbringade sju år i Gulag. Under 1950-talet tonsatte Kozin också dikter av poeter som Jevgenij Jevtusjenko och Anna Achmatova.

Ny dom

1959 blev Kozin än en gång arresterad och dömdes till tre års fängelse för ” förförande av ungdom”. Den här gången hade han gripits på bar gärning på ett hotellrum. Han tvangs skriva en förödmjukande bekännelse om sin sexuella utveckling. Före den andra domen hade han ändå hoppats på att någon gång få återvända till Moskva och Leningrad. Men efter den andra frigivningen, förlorade han hoppet och beslöt att resten av sitt liv förbli trogen Magadan. Det blev hans nya hembygd och han skrev också en sångcykel till staden. Här en vers ur ”Magadanskije bulvary ”.

”Må Montand besjunga sina parisiska avenyer, så besjunger jag mina

För jag är förälskad i Magadans avenyer, måhända starkare än han i sina”.

Den bokälskande Kozin fick arbete som bibliotekarie på det lokala Pusjkin-biblioteket. Tillsammans med sina katter bodde han i en enrumslägenhet. En tidigare granne beskrev att Kozin ”alltid var elegant klädd i rutig överrock, en chic hatt och en vacker, färgglad scarf”. Han upprätthöll sin stil från tidigare.

Han hade då varit ”försvunnen” från den sovjetiska offentligheten sedan 1945. Inga grammofonskivor hade getts ut och hans röst hade under lång tid inte hörts på radio. Sin sista konsert gav han 1973. Äldre personer trodde att han inte längre var vid liv. Unga människor visste inte vem han var. Men under glasnost-perioden blev han återigen synlig. 1982 publicerades en tidningsartikel om honom och en grammofonskiva med ett urval av några av hans populäraste sånger släpptes 1985. På omslaget står det ingenting om vad som hände honom under och efter kriget. 1987 visades ett program i sovjetisk TV om honom och en annan mycket känd estrada-artist, Isabella Jurjeva.  Plötsligt vallfärdade kändisar till Magadan för att uppträda på teatern och för att fotograferas med Kozin.  Han hade då krympt ihop till en krokig gammal man klädd i en ylletröja hopsatt med säkerhetsnålar och i alltför stora stövlar. Han var alltid omgiven av sina kära katter. Men ögonen var fortfarande vackra och ännu sorgsnare än tidigare. Två gånger ansökte han om att få bli utnämnd till ”Folkets artist”. Båda gångerna blev hans ansökan avslagen. Enligt sin vän och biograf Boris Savtjenko så plågades Kozin av sitt livsöde.  ”Det verkade som om livet brutit ned honom, allting var fördärvat och nu var det omöjligt att få någonting tillbaka”.

Hans 90-årsdag 1993 firades med pompa och ståt och en sex-timmars konsert där till Magadan influgna kända artister deltog. Men hedersplatsen var tom. Kozin själv firade högtidsdagen i sin lägenhet tillsammans med sina vänner och katter.  Han avled 1994 91 år gammal. Under sin livstid blev han aldrig officiellt rehabiliterad.

Eftermäle

De lokala myndigheterna hedrade Kozin genom att göra hans lilla våning i Magadan till museum. I parken bredvid huset sitter han som staty på en bänk tillsammans med sin katt

Kozin förde dagbok under större delen av tiden efter frigivningen. Men det är bara några få volymer från tiden 1955-1956 som finns kvar. De gavs ut med titeln ”Prokljatoje iskusstvo” – Fördömd konst” på Moskvaförlaget Vagrius 2005 under redaktörskap av Boris Savtjenko.  Förutom att teckna en noggrann bild av livet som turnéartist och de allmänna förhållandena i Sibirien, så innehåller den också många personliga tankar och känslor. Kozin är öppenhjärtlig med sin syn på den sovjetiska regimen, framförallt den frustration han kände inför den officiella politiken gentemot homosexuella.

Kozin komponerade 300 sånger och hade runt 3000 i sin repertoar. En av hans mesta kända sånger: Druzjba (Vänskap) är tillägnad en man. Tredje versen lyder så här:

”Så nära är vi varandra att inga ord behövs

Vår ömhet och vår vänskap är starkare än passionen och större än kärleken”

Den brittiske sångaren, låtskrivaren och gay-aktivisten Marc Almond, känd bl.a. från Soft Cell, släppte 2009 en CD ”Orpheus in exile” med några av Vadim Kozins sånger översatta till engelska.

Kozin är idag en ikon för den hotade ryska HBTQ-rörelsen. Webbsajten gay.ru utropade honom till Gay-stjärna och den numera nedlagda HBTQ-tidskriften KVIR publicerade en lång artikel om honom 2003 med rubriken ”Hurra för pederasten!”

I det nu alltmer auktoritära och homofoba Ryssland är Vadim Kozins öde mer aktuellt än någonsin. Även idag fängslas homosexuella under olika förevändningar. Men han är också en av de finaste representanterna för den ryska estrada-musiken och väl värd att lyssna på.

Lyssna och se:

http://www.vadimkozin.narod.ru/audio.htm

Både på Spotify och på Youtube kan man hitta ljudfiler med hans sånger. På Youtube finns också några filmer med Vadim Kozin, bl.a. det historiska TV-programmet från 1987.

Filmerna är på ryska och otextade.

BBC har producerat en radiodokumentär som finns på

http://www.bbc.co.uk/programmes/p03b1w65

Texten är en omarbetad version av en artikel publicerad i Östbulletinen nr 1 2016.

Vänligen logga in för att kommentera.