Nyligen läste jag ett inlägg (på en annan blogg) om en pågående läsning av Fjodor Dostojevskijs klassiker Brott och straff. Skribenten uppskattade romanen mycket men noterade samtidigt att det var lite problematiskt att så många krångliga ryska namn tenderade att ideligen dyka upp. Och ja, det låter ju som något man kanske får räkna med i de allra flesta ryska romaner, att ett och annat ryskt namn envisas med att förekomma, menar jag. Och det händer visst att de kan uppfattas som besvärliga både att uttala och lägga på minnet, även om en rysk läsare antagligen tycker att de är rätt enkla och vardagliga. En luttrad lärare i ryska suckade en gång (eller kanske flera) över svenskars uttal av ryska namn med orden: ”Betoningen ligger alltid på första stavelsen, utom när den ska ligga där.”
Men behöver det vara så komplicerat? Vi ska ta en titt på några ryska namn – både förnamn och efternamn – och denna gång se särskilt på betoningen: GOR-batjov eller Gorba-TJOV, MAK-arov eller Ma-KAR-ov, Ko-VAL-tjuk eller Koval-TJUK – för att ta några exempel där det ibland uppstår frågetecken. Tanken är i första hand att ge viss vägledning för den som använder ryska namn på svenska, kanske vid hockeymatchen, på teaterscenen eller i helt andra sammanhang. Och inte behöver man då lägga sig till med ett fullständigt ryskt uttal, lika lite som man måste uttala Clinton på engelskt (amerikanskt) vis eller Merkel på tyskt när man på svenska nämner dessa namn. Men just betoningen är det en viss poäng att ha koll på, som vi ska se.
Med betoning menas alltså hur vi skiljer mellan t.ex. banan (vägen) och banan (frukt, eller bär för dem som envisas med det), armen (kroppsdelen) och armén (försvarsgrenen). Genom att lägga betoningen, eller tryckaccenten som det också heter, på den ena eller andra delen av ordet kan man ändra betydelsen – såväl på svenska som på ryska. Båda språken är på så sätt känsliga, så att säga, för var man sätter in denna tryckaccent. Det är en av anledningarna till att man ofta ser rådet – ett råd jag instämmer i – att vid uttal av ryska namn vara mer noga med betoningen än med t.ex. att försöka få vokaluttalet exakt rätt. Alltså: hur ska man betona?
Låt oss gripa oss betoningsfrågan an med en aning systematik. När man talar om betoning brukar man dela in orden i stavelser. Ordet mark har en stavelse, marken har två, markerna har tre. Namnet Elsa har två stavelser, Lena-Maria har fem, Jessica tre, Liam två och … ja, ni förstår. (För den läsare som möjligen är helt ovan vid tanken på stavelser kan det hjälpa att klappa ordens rytm: antalet klappar är detsamma som antalet stavelser.)
Först kan vi konstatera att om namnen är enstaviga uppstår ingen betoningsproblematik alls: för Mark eller Nil behöver vi inte välja stavelse att betona eftersom det bara finns en. Men redan vid tvåstaviga namn behöver vi bestämma om första eller andra stavelsen ska betonas, och för trestaviga finns det naturligt nog tre stavelser att välja mellan. Och så vidare, det finns både femstaviga och sexstaviga namn bland de ryska så nog kan valet ibland te sig mångfacetterat.
Så tänkte jag att vi denna gång skulle ta versfötter till hjälp, alltså de betoningsmallar som kan användas inom verskonsten – detta skrivs strax före jul varför versskrivande är extra aktuellt, något som nog tjänat som en del av inspirationen till inlägget. Låt se:
Tvåstaviga ord kan antingen vara trokéer och då ha första stavelsen betonad (fågel, tvålen, Gudrun) eller jamber och ha betoning på andra stavelsen (sekvens, april, vanilj).
Tvåstaviga namn som är trokéer, betoning på första stavelsen (t.ex. Harry, Lisbet), är Anna, Putin, Jeltsin, Igor.
Tvåstaviga namn som är jamber, betoning på andra stavelsen (t.ex. André, Michelle), är Jegor, Andrej, Sergej, Boris, Oleg, Tolstoj, Tretjak, Petrov, Lavrov.
Här kan vi se att de båda snarlika namnen Igor och Jegor alltså betonas olika. Igor betonas som I-or medan Jegor låter rätt likt i går. Och Tolstoj kan rimma på så skoj.
Trestaviga då? Tre stavelser att välja på. Daktyler har första stavelsen betonad (kompisar, fötterna), en amfibrachys andra (rabarber, gardiner) och en anapest tredje (romantik, liberal).
Trestaviga namn som är daktyler, betoning på första stavelsen (Ingela, Kennedy): Fjodorov, Mussorgskij, Simonov.
Trestaviga namn som är amfibracher, betoning på andra stavelsen (Pernilla, Ulrika): Marija, Galina, Vladimir, Charlamov, Rasputin, Ovetjkin, Fetisov, Makarov, Radulov, Nadezjda, Medinskij, Petrova, Tolstaja.
Trestaviga namn som är anapester, betoning på tredje stavelsen (Severin, Hammarén): Gorbatjov, Leonid, Aleksej, Michail, Kovaltjuk.
Till skillnad från hur namnet brukar uttalas på svenska är som man kan se det vedertagna sättet på ryska att ha första stavelsen betonad i kompositören Mussorgskijs efternamn. Och förnamnet Vladimir bör alltså betonas som gardiner. Namnet Michail uppfattas kanske inte alltid av svenskar som trestavigt men är i grunden det: Mi – cha – il (ch-ljudet tar vi inte upp specifikt här men det motsvarar ett ljud som är vanligt även på t.ex. svenska och tyska, som i Bach eller som en mycket frekvent variant av svenskt så kallat sje-ljud).
Ska vi nöja oss för denna gång? Nej? Ni undrar om fyr-, fem- och sexstaviga namn också, när vi nu har kommit igång så bra? Ja, några exempel då:
I fyrstaviga ord kan man tala om peoner beroende på betoning (eller egentligen längd, men vi håller oss till betoning för enkelhetens skull), där första peon har första stavelsen betonad, andra peon andra stavelsen och så vidare. Ett antal namn är relativt lätt att få fram:
Fyrstavigt med första stavelsen betonad, första peon (vikingarna): Simonova, Sacharova.
Fyrstavigt med andra stavelsen betonad, andra peon (små grodorna): Karenina, Smetanina, Achmatova, Zacharova, Aljochina.
Och så tredje peon, med tredje stavelsen betonad (resonera, deklarera): Kulakova, Nikolajev, Samutsevitj, Okudzjava.
Femstavigt är Jekaterina, med betoning på fjärde stavelsen (hur var det här då, nej se det snöar). Och ett sexstavigt efternamn är det inte okända Tolokonnikova: betoning på tredje stavelsen (som direktörsassistent ungefär, eller sekreterarna då?).
Men, skulle man inte utan fog kunna invända, är det inte också så att vissa ryska namn så att säga finns också i svensk version, eller rentav har svenskt eller säg skandinaviskt ursprung och därför mycket väl kan uttalas på svenska utan att man ska behöva förryska sitt tal i onödan? Och jovisst, en klassisk författare som på svenska heter Anton Käckov (så säger jag också) kan rimligen få fortsätta heta så, även om namnet Anton på ryska är en jamb och efternamnet Tjechov visserligen betonas likadant som i det vanligaste svenska uttalet, men bl.a. inte innehåller något k-ljud på ryska utan just det ch-ljud som nämndes under de trestaviga namnen. Men kan man skilja mellan Igor och Jegor, mellan Sacharova och Zacharova, konstnären Ivanov och pjäsen Ivanov (ja, namnet varierar i uttal) – då har man kommit långt.
Mycket nöje med betoningar, verser, sånger och namn!