Ryssland förvästligades – av ukrainarna

I Pusjkins berömda dikt om Peter den store, ”Bronsryttaren”, kan vi läsa följande rader:

Han tänkte så:
Just härifrån skall svensken hotas,
här skall vi bygga upp en stad
som trotsar denne sturske granne.
Här har naturen oss beskärt
att ända fram till havet nå
och öppna fönstret mot Europa.

(övers. Hans Björkegren)

Det handlar om grundandet av staden Petersburg och i den ryska texten är händelsen än mer dramatisk: fönstret mot Europa huggs upp, såsom man hugger upp fönster i en nybyggd timmerkoja. Det är timmermannen och båtbyggaren Peter som talar.

Det är en allmänt rådande föreställning att det är Peter den store som öppnar Ryssland mot det västerländska och under inflytande av västliga mönster moderniserar sitt land. Lika viktig i Rysslands förändringsprocess är emellertid Peters far, tsar Alexej Mihailjovitj, som trots att han saknar sonens manifesta program ändå tar in västligt tänkande i sitt rike. Frågan är om inte den verkliga striden om Rysslands förvästligande – och därmed europeisering – äger rum redan i Peters barndom och Peter sedan bara fortsätter på den inslagna vägen och utsträcker ”väst” till att omfatta mer än det gjorde under faderns tid. Ryska språkets inträde bland skriftspråken är helt avhängigt av Rysslands ”förvästligande”.

Förvästligandet innebär i detta sammanhang att det av folket talade språket anses vara gott nog att uttrycka det kristna budskapet på; att ryska språket kan användas i predikan och förklaring av de heliga texterna. Att man överhuvud har behov av att förstå den Helga Skrift är ett renässanstänkande som ännu i början av 1600-talet inte existerar i Ryssland. Texterna skall inte tolkas, de skall upprepas: den orörda formen är en garanti för att sanningen i dem inte förvanskas. Och formen i Rysslands texter är inte rysk. Den är slavisk, sydslavisk, eftersom den kristna missionen bland slaverna började i sydslaviska områden, i Bulgarien och Serbien. Detta sydslaviska skriftspråk, visserligen något omformat i Ryssland till det som kom att kallas kyrkslaviska, är fortfarande i början av 1600-talet skriftspråket i Ryssland.

Ryssarna lever med två språk; man talar ryska men skriver kyrkslaviska, ”slavenskij”. Dessa två uppfattas dock som samma språk, man lever i en diglossisituation. Den på sakrala texter grundade kyrkslaviskan är det kodifierade, normerade språket. Ryskan däremot lever ett oreglerat liv i en mångfald dialekter och varianter. De skriftspråkskunniga kan t o m anse att ryskan är ett ”dåligt språk”, ett brott mot normen. Ryska språket har inte det värde som krävs för att det skall bli skriftspråk.

För att det småningom skall få detta värde krävs västligt inflytande och det inflytandet kommer på 1600-talet från det närmast liggande ”väst”, nämligen Ukraina. Ukraina ingår vid denna tid i storriket Polen-Litauen. Där härskar en annan språksituation än i Ryssland. Katolicismen har infört latinet, men latinet har givetvis från början uppfattats som ett annat språk än polskan, och polskans rätt att manifestera sig skriftligt erkänns tidigt. Fr o m 1500-talet existerar ett polskt litteraturspråk.

Den polska språksituationen liksom även skolsituationen har påverkat Ukraina. Renässansens bildningsideal har trängt österut. I Ukraina uppstår ”brödraskolor” som upprätthålls av hantverkar- och köpmannagillen och verkar i anslutning till någon kyrka. På grundval av en sådan brödraskola i Kiev inrättar metropoliten Peter Mogila/Mohyla, av moldavisk adelssläkt, en anstalt för högre utbildning enligt västerländskt mönster, Kievo-Mogiljanskaja Akademija. Detta sker 1631. Akademin blir en härd för västerländskt tänkande och här utbildas studenter som kommer att få ledande positioner vid Alexej Mihailovitjs hov och hos Peter den store.

Undervisningen vid Kiev-akademin följer västerländska mönster: trivium (grammatik, retorik, dialektik) och quadrivium (aritmetik, geometri, astronomi, musik) och så språken: slaviska (d v s kyrkslaviska), grekiska och latin. Viktigt är att kyrkslaviskan betraktas som ett dött icke-talat språk som förekommer i vissa texter, likt grekiska och latin. Ännu viktigare är undervisningen i latin eftersom detta språk hos de ortodoxa i Moskva förbinds med katolicismen och därmed betraktas som ”icke-rättroget”, ”kätterskt”. Det är betecknande att när kampen mellan östligt och västligt äger rum i Moskva på 1670-talet, talar den ”östliga sidan”, d v s de gammaltroende, ständigt om ”latinskaja eres’” – det latinska kätteriet.

Och ur Moskvasynvinkel måste det som pågår vid Mogilas Kievakademi verkligen betraktas som kätterskt. Där låter man nämligen, efter polsk modell folkspråket, det s k prosta mova (enkelt språk, lat. lingua rustica) få status som skriftspråk. Det har som grund ukrainska dialekter som redan ”skriftliggjorts” i det domstolsspråk som varit officiellt tillåtet i Polen-Litauen. Det är emellertid kopplat till det levande talet och därför föränderligt. Det är på detta ”folkspråk” man nu börjar lägga ut bibeltexten i Kiev och därifrån i hela Ukraina. Ärkemandriten i Tjernigov ger 1619 ut en samling predikningar för folket, evangelieförklaringar skrivna på prosta mova. Detta ”Utjitelnoe Evangelie” – ”Pedagogiskt Evangelium” bränns i Moskva 1627. I Ukraina vinner dock renässansuppfattningen att förståelse innebär tolkning allt större insteg. För förklaringarna av den sakrala texten använder man prosta mova, folkets språk. Det betyder att innehållet i texten, dess budskap, kan ges en annan form och ändå bestå. Man kan ”översätta” från kyrkslaviska till folkspråket.

Något sådant är omöjligt i det ortodoxa Moskva. Kyrkslaviska är normen, den sakrala texten kan inte uttryckas i någon annan form utan att förvanskas, varje förändring är ett avfall från den rätta läran. Men i det likaledes ortodoxa Kiev anser man att Moskva inte kan läsa texterna – förstår de alls något när de bara passivt upprepar texten? Medan Moskva å sin sida anser att Kievfolkets tolkningar är rena syndafallet: ”Mnenie – vtoroe padenie” (”Åsikten är det andra syndafallet”). Några egna åsikter och tolkningar om vad som står i texten skall en rättrogen inte ha, allt är redan sagt.

Denna konflikt inom den ortodoxa världen hade kunnat bestå om inte Ukraina gått in i en union med Ryssland. 1640-talet kännetecknades av stor oro, kosacken Bohdan Chmelnitskij krigade mot polackerna för större ukrainsk självständighet. Kriget drog fram och tillbaka genom Ukraina under sex år. Uttröttad vände sig Bohdan till sist till Moskva för att söka en bundsförvant. I oktober 1653 beslöt Zemskij Sobor i Moskva om en union med Ukraina och beslutet ratificerades i januari 1654. Ryssland förklarade Polen krig. Ukraina hade inlemmats i Ryska riket, det blir Lillryssland.

Vad händer nu med det kätterska, oortodoxa Kievfolket? Tsar Alexej Mihajlovitj har redan en tid varit bekymrad över tillståndet i den ryska kyrkan och får nu för sig att kyrkans ställning bör befästas genom bildning. Till bundsförvant tar han ärkemandriten Nikon som 1652 upphöjts till patriark. Ett omfattande reformarbete igångsättes. De kyrkliga böckerna och ritualerna skall revideras så att de bättre överensstämmer med originalen, dvs de grekiska. För detta behövs kunnigt folk, munkar som kan både grekiska och kyrkslaviska och dem finner man – i Kiev, vid Mogilas akademi. Från Kiev kommer den ”första ryska filologen” Epifanij Slavinetskij som reviderar, nyöversätter och verkar för att predikan skall återinföras i gudstjänsten. Ordet skall föras fram till menigheten. Det visar sig svårt. En präst i Perm hos godsägaren Stroganov som börjat lägga fram texten ”i enkelt tal” (”prostejsjim jazykom”) blir utskälld, utskrattad och i protest lämnar församlingen kyrkan. Prästen säger till sitt försvar: ”De menar att det är nog om prästen högt läser den heliga skrift i kyrkan, medan de klandrar all muntlig lära (ustnoe utjenie) och kallar det för kätteri. O, dårar! Vem kallar ni för kättare? Patriarkerna, profeterna, apostlarna.”

Såsom den permska prästens menighet, så beter sig dock stora grupper i den ryska kyrkan, men också vissa bojarfamiljer inom maktkretsen kring tsaren. Under trettio år utkämpas ett veritabelt andligt krig mellan den gamla traditionen (Moskva) och det västerländska nytänkandet (Kiev). 1664 får de ”västligt sinnade” förstärkning för då kommer munken Simeon Polotskij till Moskva, även han utgången från Kievakademin. Han blir lärare i latin, grammatik, poetik och retorik i Zaikonospasskij-klostret, men han blir också tsar Alexej Mihajlovitjs hovpoet – den första ryska diktaren – och, kanske viktigast av allt, lärare för tsarbarnen. Polotskij tar del i kampen mot de gammaltroende, som de nu redan kallas, d v s de som håller fast vid de gamla ritualerna. Polotskij verkar aktivt för att i Moskva grunda en högskola efter mönster från Kiev. Det blir 1687 den Slavisk-grekisk-latinska Akademin (Slavjano-greko-latinskaja Akademija). Dess uppgift är att ”utbilda folk för staten och kyrkan”. Tillsammans med Kievakademin blir Moskva-akademin den bildningsanstalt där tsar Peter hämtar sina reformatorer. Den stora schismen i kyrkan har befriat Peter från konservativa bojarsläkter. Under sin uppväxt har han lärt sig att traditionen inte har något värde, värdefullt är utbildning och kunskap. Han omger sig nu, när han kommit till makten, men sådant ”utbildat” och ”kunnigt” folk.

Stefan Javorskij, ukrainare, utgången från Kievakademin, har studerat i väst och för detta en tid övergått till katolicismen, men vid återkomsten till Kiev återgått till ortodoxin. Blir 1700 prefekt vid Moskva-akademin och ökar där latinstudiet. 1721 är han president i den nyinrättade Heliga Synoden.

Fjodor Polikarpov går ut Moskvaakademin och reser 1692 på studieresa till Padua, undervisar sedan vid akademin och får hand om de ryska statstryckerierna och den statliga tidningen Vedomosti som börjar utkomma 1701. Det är till Polikarpov tsar Peter vänder sig när han 1715 vill ha holländaren Varenius verk ”Geographia Generalis” översatt och utgivet i Ryssland. Då verket är skrivet på latin översätter Polikarpov till kyrkslaviska men förklarar vissa ord på ryska i marginalen. Peter är missnöjd. Polikarpov bör ”rätta” sin översättning så att den blir begriplig på det ”enkla ryska språket”.

Viktigast bland Peters ”västfolk” är dock Feofan Prokopovitj. Också han har gått ut Kievakademin, studerat i Polen, vistats i Rom, kommer tillbaka 1704, blir munk och rektor för Kievakademin. Han läser 1709 i Peters närvaro sin hyllningsdikt, Panegirikos, med anledning av Segern vid Poltava ”nad vojskami svejskimi” (”över de svenska styrkorna”). 1716 kallas Prokopovitj till det nybyggda Petersburg och blir Peters förste propagandist. 1720 ger han ut en ABC-bok där han i förordet påpekar att förr skrevs sådana böcker ”på det slaviska högspråket och inte på enkelt folkspråk” varför de förblev obegripliga för barnen. I sin bok ger Prokopovitj även tolkningar av bönetexter, inte bara själva bönetexten.

Det har gått hundra år sedan ärkemandriten i Tjernigov år 1619 gav ut sina evangelietolkningar, vilka kort därefter brändes i Moskva. Prokopovitjs lärobok med tolkningar trycks i Petersburg på nytt och på nytt under sex år, i 12 nya upplagor. Det västliga tänkandet har intagit maktsfären i Ryssland och vägen till ”europeiseringen” har gått via Kiev.