För snart en månad sedan, närmare bestämt fredagen 16 mars, samlades det moldaviska parlamentet åter till ett försök att välja president. Landet hade då stått utan statschef i 917 dagar. Enligt moldaviska medier ett inofficiellt, och föga eftertraktansvärt, politiskt världsrekord. Anledningen till avsaknaden av president stod att finna i de för Moldavien politiskt och samhälleligt uppslitande parlamentsvalen 2009. Kommunistpartiet vann förvisso en majoritet av rösterna i aprilvalet 2009, men saknade den viktiga två tredjedels parlamentariska majoriteten för att på egen hand kunna utse statschef. Det påföljande nyvalet i juli medförde att kommunistpartiets åttaåriga tid vid makten bröts till förmån för en center-högerkoalition under namnet Alliansen för europeisk integration. Dock saknade även Alliansen den nödvändiga parlamentariska majoriteten för att kunna välja president utan stöd av den kommunistiska oppositionen. Det fanns också interna skiljaktigheter inom Alliansen som motverkade en framgångsrik politisk lösning. Därmed var den konstitutionella krisen ett faktum.
Upprepade försök att överbrygga motsättningarna mellan regering och opposition har alla misslyckats. Ett ytterligare nyval i november 2010 stärkte Alliansens position, men löste i sak inte den konstitutionella krisen. I slutet av 2011 skedde en öppning i och med att tre tongivande kommunistiska parlamentsledamöter plötsligt lämnade partiet, vilket förbättrade möjligheterna till parlamentarisk majoritet. Emellertid kvarstod problemet med att hitta en presidentkandidat som helst samtliga partier kunde acceptera. I det infekterade politiska landskapet skulle denna person helst vara apolitisk för att kunna nå ut över parti- och blockgränser. Lösningen kom därför att heta Nicolae Timofti, en av Moldaviens högsta domare, och i princip helt okänd utanför juridiska kretsar. För Kommunistpartiet spelade förslaget av Timofti liten roll; de menar att valet av Timofti var olagligt och att deras bojkott av deltagande i parlamentets arbete ska fortsätta.
På morgonen 16 mars var det så dags att se om parlamentet, minus den kommunistiska oppositionen, skulle kunna enas i valet av president. Innan valet skulle äga rum talade Timofti inför parlamentet och underströk just sin roll som en neutral och enande kraft. Aldrig tidigare hade han, sade Timofti, varit involverad i politiken och inte heller avsåg han vara så i framtiden. I stället ville han bli en president, och en enande kraft om man så vill, för samtliga moldaviska medborgare. Timofti valdes slutligen av 62 av parlamentets 101 ledamöter, vilket senare bekräftades av konstitutionsdomstolen. I sig är inte valet av Timofti att betrakta som någon revolutionerande politisk händelse. Han har än så länge, och av naturliga skäl, uppvisat en mycket försiktig politisk profil, men som slutpunkt på en lång period av politisk instabilitet och som början på något nytt är valet av honom givetvis mycket viktigt.
Vad vill då Timofti själv? Timofti har varit tydlig med att han tänker fortsätta driva Moldaviens EU-integration, att landet ska förbli militärt neutralt och att fredliga lösningar på konflikten med den transnistriska utbrytarrepubliken i Moldaviens östra delar ska fortsätta sökas. Med tanke på att Timofti avser företräda hela det moldaviska folket torde han i sin politiska gärning inta en betydligt mer balanserad och försiktig hållning än vad tidigare kommunistiske presidenten Vladimir Voronin, eller för den delen, tillförordnade liberale presidenten, Mihai Ghimpu, gjorde. Där den förre drev en pro-moldavisk identitetslinje, argumenterade den senare för majoritetsbefolkningens rumänska ursprung. Uppenbarligen riskerar den nye presidentens ansats bli en balansgång på slak lina. Redan har Timofti lyckats veckla in sig i en krånglig språklig positionering där han själv anser sig tala rumänska, eftersom ”språket vetenskapligt fastställts som rumänska”, men där han som jurist följer konstitutionens skrivelse och officiellt benämner det statsbärande språket moldaviska. Som vi har sett under mer än 20 år av moldavisk självständighet, så är frågan om språk och därigenom vilka moldaverna är en av de frågor som det varit svårast att skapa konsensus kring.
Förutom de identitetsrelaterade blindskären kommer en av Timoftis absolut största utmaningar att bli att övertyga Kommunistpartiet om att inta en mer konstruktiv oppositionell roll och upphöra med den bojkott som de hittills bedrivit gentemot parlamentet. Här har Voronin konsekvent hävdat regeringens illegitimitet och hoppats kunna vända opinionen till krav på nyval. Mycket tyder dock på att många väljare, vilka tidigare stött partiet, nu tröttnat på kommunisternas negativa strategi och i stället söker andra politiska representanter.
Oaktat dessa utmaningar har lösningen av den konstitutionella krisen gett nytt hopp till Moldavien. Med ökad politisk stabilitet är nu också förutsättningarna betydligt bättre för landet att fokusera på politikens sakinnehåll och inte ständigt distraheras av risken för nyval.
Med en jurist vid rodret kanske man också kan hysa vissa förhoppningar om att den moldaviska konstitutionen ska revideras och att framtida kriser av den här arten kan undvikas. Men om eventuella revideringar ska gå genom parlamentet, vilket är den ideala lösningen, krävs än en gång att två tredjedelar av ledamöterna stödjer lagförslagen. Om det är något som de senaste åren har visat svårigheterna med, så är det just att uppamma dessa centrala 61 röster. Säkerligen krävs det både tur och skicklig från Timofti och regeringen för att lyckas i ett sådant projekt. Möjligheterna till detta och andra politiska företag har dock förbättrats betydligt efter att Moldavien nu, efter 917 dagar, åter har en statschef.