Just nu sprids ett klipp med sandkonstnären Ksenia Simonova viralt – det har setts mer än 29 miljoner ggr på YouTube och delats 1 miljon ggr på facebook. Klippet är från Ukrainas motsvarighet till Talang Sverige – Ukraine Got Talent. Med hjälp av sand på en glasruta och musik berättar hon den tidlösa historien om hur kriget ödelägger människoliv. När Ukraina befinner sig på randen av storskalig invasion österifrån blir sandbilderna en hjärtskärande påminnelse om vad kriget innebär. Men det är inte österifrån bildernas bomber kommer ifrån. Vi hör nyhetsutsändningen från 22 juni 1941: ”Tyska trupper har anfallit vårt land”.
Med vårt land avses Sovjetunionen. Bilderna av gråtande, åldrande kvinnor vars barn bombas sönder åtföljs av sånger som utgjorde ljudspåret till den storskaliga sovjetiska kulten av andra världskriget. Klippet är från 2009, och har inget med rysk aggression att göra – tvärtom.
Den 22 juni 1941 är ett datum som med en blek jämförelse kan förstås som dagen då Olof Palme dog. I självbiografier från den generationen får datumet ett närmast obligatoriskt omnämnande, tillsammans med intensiva minnesbilder av var man befann sig, vad man tänkte, gjorde. Deras barn växte upp i ett land ödelagt av kriget och för dem var segern i andra världskriget en av få orsaker till nationell stolthet. Simonovas bilder använder välkända, strikt genuskodade prototyper ur all krigspropagandas rekvisita: soldaten som tar farväl av fru och barn, kvinnor som sörjer vid sina söners gravar. Men ljudillustrationerna förankrar verket djupt ner i den sovjetryska historieskrivningen, som det idag finns mycket starka politiska intressen för att blåsa liv i. Kvinnorna som grät i närbild under Simonovas föreställning har blivit stormaktspolitik. I en tid när våra känslor omvandlas till politisk och ekonomisk valuta i sociala medier är det inte utan att man vill återinföra ”the stiff upper lip” som del i en subversiv motståndsrörelse.