OS-invigningen i Sotji gav Ryssland sina efterlängtade minutes of fame, 175 för att var exakt. Landets ledare har i flera år retat gallfeber på den västerländska opinionen med flagranta brott mot de mänskliga rättigheterna, så upphovsmännen bakom ceremonin visste att de måste arbeta med en ordentligt magsur publik.
Den skulle dock ha varit tämligen lätt att blidka: ett inslag med tjerkessisk folkdans hade inneburit ett symboliskt och till intet förpliktigande erkännande av tjerkessernas sedesvanerätt till området runt Sotji. I den alfabetiska uppräkningen av företeelser som utgör kärnan i rysk nationell stolthet skulle man enkelt ha kunnat byta ut ”imperium” och ”Tsiolkovskij” (pionjär inom rymdforskningen och utopisk rymdfilosof) mot poeten Anna Achmatova och flygässet Marina Raskova, och på så sätt spä ut den monolitiskt manliga samlingen. Slutligen hade man kunnat göra en godmodig parodi på Brezjnev och Honeckers tungkyss och därmed lagt till en lagom queer nyans.
Med en sådan reverens inför västerländska värden som likabehandling med avseende på etnicitet, kön och sexuell läggning hade det inte varit svårt att väcka uppriktig beundran för det ryska kulturarvet bland tittarna. Nu inskränkte man sig till att kasta de pseudolesbiska sångerskorna i t.A.T.u. och eldtändarnas regnbågsfärgade overaller i gapet på den hungriga västerländska offentligheten. Denna minimala eftergift berodde varken på ointresse eller bristande färdigheter i varumärkesbyggande. Tro mig, det finns imidzjmejkery i Moskva också.
Man valde medvetet att gå i polemik. När Peter den stores män har marscherat vid Amiraliteten i Sankt Petersburg, Natasja Rostova i Krig och fred har gjort balettversionen av sin debut i societeten och geometriska element ur Malevitj verk har svävat över scenen är det plötsligt mycket svårare att placera Ryssland utanför den västerländska kultursfären på den mentala kartan. Istället för att mjukt ansluta till etablerade västerländska föreställningar om universella värden tar arrangörerna tjuren vid hornen och hävdar bryskt: Vi är en del av den västerländska kulturtraditionen och här ska ni få se vad vårt gemensamma kulturarv kan frambringa. Här har ni en version där männen är en meter högre än kvinnorna, där männen svingar yxor och klonade kvinnor blir levande skyltar med armarna låsta i plasthöljet. I vår version är koloniseringen av andra etniska grupper så komplicerad att det till slut inte går att skilja härskarfolk från de underkuvade och folkdräkterna liksom flyter in i varandra. Och slutligen: hos oss dansar män med varandra uteslutande när de ska illustrera den heterosexuella urscenen där fadern och friarna ska avgöra den unga kvinnans – Natasha Rostovas – framtid.
Till hemmapubliken vände man sig dock med ett helt annat budskap. Det var den som förstod alla blinkningar som byggde bottnar i det till synes humorbefriade spektaklet. Dramaturgin i de historiska sektionerna följde den olympiska eldens kurva i tändningsögonblicket: en brant stigning från argonauternas mytiska landstigning vid de fornslaviska stränderna, en snabb mellanlandning i Peter den stores 1700-tal till sovjetperiodens vertikala mastodontbygge, vars högsta punkt utgjordes av olympiastadion Fisht.
Dessa dialektiska språng mot ständigt högre höjder illustrerades dock av skådespelare som gav något tvetydiga associationer. Den stolte argonauten på skeppet spelades av Vladimir Masjkov, känd för tolkningar av våldsbenägna män med skakigt psyke (Rogozjin i TV-serien Idioten, Rasputin i filmen med samma namn, huvudrollen i filmen Oligarken, som iscensätter Berezovskijs karriär). Bland de ihärdigt snickrande och svarvande männen känner den ryska publiken igen amoraliska hjältar från de senaste decenniernas sorgligt realistiska banditfilmer. Ledningen på det sovjetiska bygget som ska ta oss till olympiastadions kosmiska höjder består av vampyren från Timur Bekmanbetovs Night Watch och som chefen ser vi – såklart – Nikita Michajlkov, den ryska filmens enväldige härskare. Han drog sig inte för att regissera en promonarkistisk film med sig själv i rollen som tsar Alexander III, och hans totala avsaknad av självdistans ids ingen längre kommentera.
Den ryska publiken förstod det dubbeltydiga i den framrusande trojkan som drog ett rött hjul. Trojkan är en gammal symbol för rysk oförvägenhet där den spränger fram över de ändlösa stäpperna. Men efter det att Nikolaj Gogol avslutade sitt epos Döda själar med en antydan om att trojkan rusar in i fördärvet är det snarare bindgalet övermod som frammanas som ryskt nationaldrag. Att scenen dessutom ackompanjeras av brutala fragment ur Stravinskijs ”Våroffer” väcker också farhågor kring vart färden ska sluta.
Den glättiga balettversionen av sovjetperioden åtföljs av signaturmelodin till nyhetsprogrammet ”Vremja”, en melodi som redan på 70-talet började associeras med fullständigt verklighetsfrämmande kulisser. De slagord som visas på scenen färgas mörka av vetskapen om den verklighet de dolde. THANK TO MOTHERLAND FOR OUR HAPPY CHILDHOOD är en retuscherad version av slagordet ”Tack, kamrat Stalin för vår lyckliga barndom”. Fasorna under den stalinistiska barndomen är alltför väl inetsade i det allmänna medvetandet och bildar en därför dov fond bakom den muntra baletten.
t.A.T.u’s superhit ”Not gonna get us” [Nas ne dogonjat] associerar den ryske lyssnaren till Chrustjev-erans slagord ”Hinna ikapp och köra om Väst!” [Dognat’ i peregnat’ zapad]. När Chatjaturians sabeldans mixas med t.A.T.u’s slagdänga för att illustrera sovjetbyggets forcerade tempo är det ironin i det sovjetiska slagordet som frammanas: Gagarins rymdfärd samsas i minnet med den endemiska bristen på konsumtionsvaror och hur ”lösdriveri” kunde sluta i arbetsläger.
Till och med ungdomarna som dansar bugg i 50-talsmode får en sorgsen nyans av det faktum att det skulle behövas ett möte mellan de allierades trupper vid Elbe för att västeuropeisk ungdomskultur skulle sippra ner i den ryska. De glada mödrarna med en bäbis på varje arm blir en bitter påminnelse om Stalintidens preventivmedelsförbud och medaljer till 10-barnsmödrar.
Det som verkar pompöst och självhävdande för en västerländsk publik blir därmed milt och ibland bedrövat självironiskt för en rysk. Och det är just dessa två disparata intryck man vill åstadkomma. Det finns ingen hejd på det hån som västerländsk media har öst över arrangörerna. Nätet har översvämmats av besökarnas skadeglada rapporter om pissgult vatten och brist på glödlampor. Vad har vi gjort för att förtjäna detta? undrar en förvånad inhemsk publik. Det statliga maskineriet blir inte svaret skyldig: vi sa ju det, hela världen är emot oss, och det är bara vi som kan skydda er mot dessa barbariska, degenererade belackare.