I går dömdes en av de främsta försvararna av Rysslands lagar för sin gärning av en rysk domstol. Att verka för att lagen följs är en politisk handling, anser en distriktsdomstol i Moskva. Och att arbetet fått beröm i utlandet gör dem som försvarar Rysslands lagar till utländska agenter, fastslår domstolen. Därför döms de åtalade, organisationen Golos (”Röst”) och dess ordförande Lilija Sjebanova, att betala 300 000 rubler (70 000 kr) respektive 100 000 rubler i böter.
Golos blev den första ryska medborgarrättsorganisationen som fälldes enligt en lag som trädde i kraft den 20 november förra året. Enligt den är organisationer som sysslar med politik och får ekonomiskt stöd från utlandet skyldiga att registrera sig som ”utländska agenter”. Att förstå hur en rysk domstol kommer fram till att definitionen passar på Golos är inte helt lätt.
Golos är en paraplyorganisation för sammanslutningar på olika orter i Ryssland som både driver kampanjer för hederliga val och verkar som valobservatörer och dokumenterar överträdelser av vallagarna. Enligt de statuter som man bland annat kan hitta på webbplatsen http://www.golos.org/ arbetar man inte kommersiellt och strikt politisk neutralitet är en grundprincip för arbetet.
Trots att Golos inte är knutet till något parti, aldrig har uppmanat någon att rösta på ett visst parti och inte har något politiskt program anser domstolen alltså att organisationen bedriver politisk verksamhet. Det kan rimligtvis bara förklaras på ett sätt: Det får politiska konsekvenser om man ifrågasätter ett val genom att påstå att det till någon del inte har genomförts enligt lagen eller att lagen kunde utformas bättre. Därmed måste verksamheten betraktas som politisk. (Justitiedepartementet hävdar att det är en form av politisk verksamhet att en av Golos medlemsorganisationer för några år sedan föreslagit ändringar av vallagen som man fortfarande argumenterar för.)
Logiken i domstolens resonemang framstår som särskilt märkligt mot bakgrund av en dom som avkunnades av den ryska konstitutionsdomstolen bara tre dagar tidigare. De klagande var några ryska väljare tillsammans med det ryska parlamentets ombudsman för mänskliga rättigheter samt en lokalavdelning av det ena av Putins stödpartier, Rättvisa Ryssland. De ansåg att de domstolar som vägrat att ta upp enskilda väljares klagomål om hur val genomförts i deras valkretsar inte följt lagen. Och konstitutionsdomstolen gav dem rätt. I utlåtandet heter det bland annat att ingen domstol har rätt att neka att ta upp ett sånt klagomål till behandling och att parlamentet bör förtydliga lagstiftningen på den punkten.
Konstitutionsdomstolen säger alltså att man har rätt att klaga men distriktsdomstolen säger att Golos sysslar med politik om man hjälper människor med faktaunderlag när de klagar.
Men för fällande dom räcker det inte med att syssla med politik. Det måste dessutom påvisas att verksamheten finansieras från utlandet. Golos har tidigare tagit emot ekonomiskt stöd utifrån, bland annat från Sverige. Men inför att den nya lagen trädde i kraft den 20 november upphörde man med att ta emot utländskt stöd. Och eftersom man varken sysslar med politik eller tar emot pengar från utlandet fanns ingen anledning att registrera sig som ”utländsk agent”, ansåg Golos.
Domstolen anser dock att organisationen tagit emot pengar i ett fall efter 20 november. Den 23 oktober delade den norska Helsingforskommittén ut sitt frihetspris för 2012 till Golos. Prispengarna sattes in på Golos konto som dock skickade tillbaks dem till Oslo. Men att pengarna fanns på kontot för en kort tid räcker för fällande dom, anser domstolen oavsett att den norska Helsingforskommittén säger att betalningen skett utan att Golos tackat ja.
Åtminstone för en lekman framstår domstolens sätt att resonera som att det vore möjligt för någon i utlandet att få alla partier i den ryska duman dömda till böter genom att utan att be dem om lov sätta in en slant på deras bankkonton.
Det vore lättare att förstå om den nu pågående kampanjen för att stämpla vissa organisationer som ”utländska agenter” riktade sig mot sammanslutningar som strävar efter politisk makt. Men Golos och Memorial gör inget annat än medborgerliga organisationer i vårt land. De argumenterar för vad de anser vara rätt vilket inte nödvändigtvis innebär att de alltid får som de vill. Men vi dömer inte folk till böter eller hotar dem med fängelse när de får avslag på en begäran hos någon myndighet.
Det går inte att se något annat mönster bakom domen mot Golos och andra som kan väntas följa än att de som innehar den politiska makten i Ryssland inte tolererar kritik. Och sättet att från officiellt håll motivera detta juridiskt är inte nytt i Ryssland. Redan 2005 höll en av Rysslands främsta juridiska auktoriteter på just val ett anförande på samma tema. Det var Igor Borisov, medlem av Rysslands centrala valkommission men också jurist och ordförande i Rysslands institut för valrättsliga frågor. Borisov hävdade bland annat att valprocessen bara till en del ska ses i ljuset av mänskliga rättigheter. Många internationella normer för val har kommit till för att skydda statens och inte individens rättigheter, sa han. En opposition vilken som helst vill ta makten genom att förneka de normer som den sittande makten bekänner sig till. Så fort en oppositionsgrupp tagit över makten vänder den upp och ner på normerna, fortsatte han. Som exempel angav han de baltiska staterna där demokratiskt valda regimer enligt hans uppfattning åsidosätter minoriteternas, främst ryssarnas, rättigheter. Borisov sympatiserar exempelvis inte med Köpenhamnsdokumentet (som undertecknats även av Ryssland) från 1990 där det bl a heter att ” The participating States consider that the presence of observers both foreign and domestic, can enhance the electoral process for States in which elections are taking place.”
Lagen om ”utländska agenter” tillämpas i dag enligt Borisovs resonemang ovan selektivt mot dem som utan att vara politiker uppfattas som ett hot mot den sittande makten. Det påminner mig om när jag som sjuåring spelade kula på gården. Barn brukar vara tillsagda av sina föräldrar att komma hem för att äta vid vissa klockslag. Därför uppstod bland barnen ett slags sedvanerätt som gick ut på att när ett sånt magiskt klockslag närmade sig bestämde man sig för att spela exakt en eller tre omgångar till. När de var spelade hade den som då stod som förlorare inte rätt att begära revansch för att vinna tillbaka sina kulor.
Fast det fanns alltid några killar som var större än vi andra och som inte accepterade sedvanerätten om de stod som förlorare efter sista omgången. Om man ville slippa stryk var man tvungen att fortsätta att spela tills de stora killarna vunnit tillbaka sina kulor och dessutom helst några av våra andras.
Så fungerar det politiserade ryska rättssystemet. Trots att landets president är doktor i juridik.