Hoppa till innehåll

Vanligt blev ovanligt när Sovjetunionen föll

När allt började, hade Vjatjeslav Perevosjtjikov en klar teori om hur det skulle gå.
– Antingen går det mycket bra, sade den 33-årige ryssen vid köksbordet hemma på Rubljovskoje sjosse i Moskva. Eller också går det raka vägen utför.

Det var i september 1991. Kuppen hade just ägt rum. Jag träffade Vjatjeslav Perevosjtjikov, Slava, och hans hustru Tatjana, Tanja för ett reportage till Tidningen Broderskap. Vi pratade om perestrojkans Sovjetunionen och tankar inför det nya Ryssland. ”Moskva, efter kuppen – tung vardag för vanlig familj” blev rubriken i tidningen.

År 1991, när Dmitrij låg i barnvagn och Artjom var sju år, drömde Tanja och Slava Perevosjtjikov om en större lägenhet och fritidshus.
År 1991, när Dmitrij låg i barnvagn och Artjom var sju år, drömde Tanja och Slava Perevosjtjikov om ny lägenhet och fritidshus. (Foto: Sophie Heine)

År 2010 beslöt jag att söka upp Perevosjtjikovs igen. Det hade gått nästan tjugo år sedan Sovjetunionen föll. Hur blev livet? Väl i Moskva satte jag mig på bussen till Mitino, Slavas stadsdel. Färden skulle ta 25 minuter. Det är en millisekund i ett tjugoårsperspektiv. Man hinner minnas mycket på en millisekund.

Tiden då jag först träffade Slava och Tanja var en kaosets och förhoppningarnas tid. De gamla sovjetledarna var borta. Jeltsin hade kommit till makten men ingen visste vad som skulle hända. Allt flöt.

Hos Perevosjtjikovs rådde kaos på mikronivå. Paret hade just fått sitt andra barn, Dmitrij. Äldste sonen, Artjom, var snart sju. Tanja, 31 år, var mammaledig från sin lärartjänst och Slava, fysiker, arbetade på ett statligt laboratorium. Familjen bodde med Slavas föräldrar i deras tvårumslägenhet. Tanja och Slava drömde. Först lägenhet, därefter sommarstuga. Karriärerna skulle rulla. Tanja ville sluta som grundskolelärare och bli historielärare. Slava drömde om att starta eget.

Sovjetsystemets död lovade gott, tyckte de. Men någon ny ideologi kunde Slava inte se.

– Visst ska vi införa kapitalism, sade han. Men det måste ske under statlig kontroll. Risken finns annars att de som har tillgångar idag startar företag och sitter kvar på makten, att de köper med svarta pengar sådant som vanliga människor inte kan komma över.

Prick på avtalad tid, nästan tjugo år senare, kommer Tanja och Slava Perevosjtjikov till den avtalade mötesplatsen i Mitino. Jag känner genast igenom dem.

År 2010, nästan tjugo år efter Sovjetunionens fall, hade drömmen om en större lägenhet slagit in. Andra önskningar däremot resulterade i annat än de tänkt sig. Från vänster: Artjom, Slava, Tanja, Dmitrij.
År 2010 hade drömmen om en lägenhet slagit in. Andra drömmar däremot tog andra vägar. Från vänster: Artjom, Slava, Tanja, Dmitrij. (Sophie Heine)

Några av Perevosjtjikovs drömmar gick genast i uppfyllelse. Lägenheten på Mitinskajagatan där familjen nu bor, är en av dem. Datjan kom också på plats. Ja, allt är bättre nu, bedyrar Tanja och Slava. Sommarhus, en bra lägenhet, bil, två tv-apparater, tre datorer och goda löner… Fast standarden hade kanske varit lika bra om Sovjetunionen funnits kvar, spekulerar Tanja.

– Då hade vi stått i kö och på listor. Vi hade haft sakerna. Vi hade bara fått dem på ett annat sätt.

Andra drömmar är inte lika mätbara. Dmitrij, 19 år, blev tidigt intresserad av bilar och började linjen för bilmotorkonstruktion vid MAMI, Moskvas Statliga Maskinindustriella Universitet. Nere på gatan står hans bil, en vit Lada. Att den är hans, betyder inte att han har köpt den, utan att han har byggt den.

Även Tanja, 49 år, gick den väg som hon ville. Hon fick snart jobb i en skola i Mitino och det dröjde inte länge förrän hon avancerade till historielärare. Lärare behövdes då, och de behövs nu.

För Slava gick det inte lika lätt. Hösten 1991 slutade han på sitt laboratorium. Det fanns knappt några arbetsuppgifter, berättar han. Ingen gjorde något. Situationen var vanlig. Då militärindustrin minskade under 1990-talet lämnade tusentals vetenskapsmän sina jobb. Slava fick snart en ny tjänst men också här knep det med pengarna. Då slog han till. År 1992 startade han och en kompanjon företaget han ruvat på. Men tiden var svår. Pengar, lagstiftning och institutioner saknades. Affärerna gick dåligt och företaget fick snart gå i graven. Slava var arbetslös. Han började köra taxi.

När Slavas föräldrar dog ärvde Slava deras lägenhet och hyrde ut den. Han slutade med taxin. Tanjas lön och hyresinkomsten räckte. Slava hade fått en ny dröm. Timmar av sagoläsning hade gett fysikern i Mitino en värld av fantasyfigurer. Slava satte sig vid datorn där berättelser om krigare och schamaner rann fram. Han drömde om att ge ut en roman. Han kontaktade ett förlag. Förlaget sade nej. Slava fortsatte att skriva.

År 2006 fick han dock jobb igen, nu på forskningsinstitutet Sklifosovskyj. Tjänsten är bra men atmosfären inte som förr, tycker Slava. Då prisades forskares kunnande. Slavas känsla speglar verkligheten. Vetenskap i Ryssland har inte sovjettidens status. Lönerna är på många håll låga.

När Artjom (längst till vänster i andra raden), gick i första klass 1991, bestod  historielektionerna bland annat av samtal om vad som hände i Ryssland under unionsupplösningen.
När Artjom (andra raden, längst t.v.) gick i första klass 1991, bestod
historielektionerna bland annat av samtal om vad som hände i Ryssland under unionsupplösningen. (Foto: Sophie Heine)

Sist jag såg Artjom, äldste sonen, satt han i skolbänken i fin stickad tröja.

Nu sitter han på kontor. Efter ekonomutbildning fick Artjom runt 2009 arbete på Moskvaavdelningen hos den extremnationalistiska ortodoxa rörelsen Narodnyj Sobor (ung Nationell samling). Artjom redigerade texter till rörelsens hemsida och skrev i tidningen Novoje Pokolenije (Den nya generationen). Narodnyj Sobors tankar lockade Artjom.

Tjugo år senare sitter Artjom Perevosjtjikov på kontoret hos den nationalistiska rörelsen Narodnyj Sobor, och är en av dem som söker efter Rysslands identitet i dess historia.
År 2010 ägnar sig Artjom också historia. På Narodnyj Sobor söker han en rysk ideologi i det förgångna.

– Att ha moral. Att veta vad rättvisa är och att inte uppföra sig illa. Kommunismen ville att vi skulle göra allt för staten. Nu ska vi komma ihåg att vi ska handla för alla människors bästa, sade Artjom.

”Mycket bra eller raka vägen utför” hade Slava sagt. Utfallet är någonstans där mittemellan, tycker han nu. Men hoppet finns.

– Vi har många begåvade människor, säger Slava. Ryssland kan nå en högre nivå. Landet gick ner sig under Jeltsin. Nu har vi rest oss och går åt rätt håll. Kanske finns det korn av demokrati i dagens ryska system.

Tanja sätter sig emot.

– Nej, det är en ihålig demokrati. Ingen som på allvar hotar makten kan komma fram. Och kanske är demokrati inte bra för Ryssland. Kanske är det inte vad vi behöver mest nu.

På frågan ”Är ni nöjda med livet?” svarar tre av fyra Perevosjtjikovs ”ja”. En fjärde säger ”inte riktigt”.

Slava tror att tillvaron hade varit mer stabil om Sovjetunionen hade funnits kvar. Naturligtvis var socialism inte något ideal, säger han. Den skulle besegras men kanske inte på det sätt som nu skedde.

Den avgörande faktorn för Slava är dock arbetet. Under sovjettiden fanns energi, menar Slava. Utmaningar. Uppskattning.

– Jag tror, säger Slava, att jag hade varit lyckligare om Sovjetunionen hade funnits kvar.

2013
Inför den här bloggen kontaktade jag Artjom för en uppdatering. Inom en timme låg den i min inkorg.

Dmitrij har tagit examen och startat ett eget företag som säljer tillbehör och underhåll till medicinutrustning samt köper begagnade Volvo.

Artjom har lämnat Narodnyj Sobor. Efter ett misslyckat försök med ett eget tryckeriföretag arbetar han nu på Lukoil. Han är fortfarande politiskt aktiv. Artjom tillhör de ryssar som söker ideologi och identitet i Rysslands förgångna. Artjom är med i organisationen Pravo na oruzjie (Rätten till vapen) där han arbetar han för liberalisering av vapenlagar. Hans kolleger från Narodnyj Sobor har också slutat. Efter en tid i nationalistiska Velikaja Rossija (Storryssland) lämnade de även den organisationen. Nu försöker de före detta Narodnyj-medlemmarna starta en egen rörelse i, med Artjoms ord, ” den national-demokratiska riktningen”.

Boken "Rus svärd – Trollkarlen" är Slavas andra bok. Också en ovanlig dröm kan bli sann.
Boken ”Rus´ svärd – Trollkarlen” är Slavas andra bok. Också en ovanlig dröm kan bli sann. (Foto: Eksmo förlag)

Och Slava. Jo, Vjatjeslav Alexandrovitj Perevosjtjikov gav 2012 ut sin första bok. Metj Rusa – Volchv (Rus´ svärd – Trollkarlen). Några månader senare kom nummer två Metj Rusa – Boevoda (Rus svärd – Härföraren).

”En ny historisk actionhjälte av författaren till bästsäljaren `Rus´ svärd – Trollkarlen`” skriver nätbokhandeln www.labirint.ru och upplyser att att vi här möter ”ryska trollkarlar mot steppschamaner, khazariska rabbiner och bysantiska påvar.”

”Tung vardag för vanlig familj” var rubriken på min artikel 1991. Det var väl egentligen inget fel på det. Vardagen var tung. Det är bara det, att det i ett land som förvandlades timme för timme, inte fanns någon ”vanlig familj”.

Vänligen logga in för att kommentera.