Pussy-flickornas kätteri
Den konstnärlige ledaren för teatern ”vid Malaja Bronnaja” i Moskva sade i augusti att det som nu försiggår i rättegången mot gruppen Pussy Riot är ”dramaturgiskt mera intressant” än allt som finns på teaterscenerna. Och visst liknar rättegången absurd teater. Det skrämmande är bara att det som hänt är hård verklighet: tre unga kvinnor har hållits fängslade i fem månader före rättegång, de har inte fått träffa sina närmaste (två av kvinnorna har små barn), de har bara mycket begränsat fått möta sina advokater, de har inte haft möjlighet att i tillräcklig grad bekanta sig med anklagelseakten. De har under hela den tid förundersökningen pågått, i förhör utsatts för påtryckningar att ”erkänna brottet” – ett brott som definierats av förundersökningsledaren. Om de ”bekände” och uttryckte ”ånger” kunde de få ”strafflindring”. Då flickorna inte bekände och inte godtog brottsrubriceringen dömdes de den 17 augusti för ”huliganism betingad av religiöst hat och fientlighet mot en socialgrupp av medborgare”. Vad är det för ett brott? Vad baserar sig anklagelseakten på? Som språkforskare har jag uppmärksamt lyssnat på domarens tre timmar långa uppläsning av domen – vad har flickorna egentligen gjort sig skyldiga till? Hur formuleras anklagelserna? Hur bevisas brottet?
Flickorna har klart och tydligt förklarat att deras aktion i Frälsarkyrkan var ”ett politiskt uttalande i konstnärlig form” och att det var en protest mot den ökande sammansmältningen av kyrka och statsmakt i Ryssland. Att de valde Frälsarkyrkan berodde på att den är huvudkyrka för patriarken Kirill som i presidentvalet gick ut och predikade att det var bäst för Ryssland om man röstade på Putin.
Domen mot Pussy-flickorna är mycket intressant genom den totala sammanblandning som där förekommer mellan vad som är ”allmän ordning” på en offentlig plats och vad som är ”ordning” inne i en ortodox kyrka. Flickorna hade medvetet valt en tid då ingen förrättning pågick i kyrkan. De har inte stört någon gudstjänst. Nu anklagas de för att ha brutit mot regler som egentligen gäller vid gudstjänstutövning, regler som en gång uppkom för att få ordning på församlingens beteende.
Den första som flickorna brutit mot (enligt domen) uppkom vid kyrkomötet i Laodikeia år 360 e.Kr. Bland de 60 regler som godtogs där säger regel nr 15 att för sången i kyrkan svarar ”kyrkans tjänare som sjunger enligt böckerna”. Regeln förbjuder dock inte andra bedjande i kyrkan att sjunga men påbjuder att enbart ”kyrkotjänarna får befinna sig på upphöjningen (ambon l. solea) framför altaret”.
Pussy-flickorna anklagas nu för att befunnit sig på upphöjningen när de utförde sin korta performans. Flickorna har i sitt försvar förklarat att de inte kände till någon sådan regel.
Detta har inte beaktats utan domaren har gått på ett vittnes (en kvinna som dammar av ikonerna och tänder ljusen på morgonen) upplevelse av situationen. Vid åsynen av flickorna kände kvinnan ”inre smärta” eftersom flickorna bröt mot ”kyrkans allmänna ordning”, något som hon som ”äkta troende” blev ytterst ”kränkt” av (oskorblena). Också kyrkans vaktmästare (som körde ut flickorna) vittnade om att han ”lidit men moraliskt” (moralnyj vred) genom flickornas beteende. Vidare sägs i domen att flickornas ”imitation av kyrkosång” ”kränkte” de närvarandes ”religiösa känsla”. I domen förklaras dessa vittnen (tillsammans med sex andra) vara ”offren” för flickornas huliganism. Ingen har dock åsamkats fysiskt lidande, endast andligt. Domaren gick noggrant in på vittnenas ”sanna ortodoxi” (bl.a. deras ”iakttagande av fasta”). Intressant nog har alla ”offer” även tittat på den filmstump (video clip) av performansen som ligger ute på internet och på nytt upprörts. ”Brottsoffren” betraktas av domaren som representanter för en ”socialgrupp” i samhället, vilket tydligen skall tolkas som att flickorna med sitt uppträdande kränkt alla ortodoxa kristna. Oklarheten i uttrycket ”socialgrupp” (sotsialnaja gruppa) är uppenbar.
Flickornas påstående att deras uppträdande var ett ”politiskt ställningstagande” avfärdas med att ”ingen av de närvarande (brottsoffren) hörde någon politikers namn nämnas”. Offren säger att de hört flickorna ”skrika kränkande ord mot Gud”, vilket i domen tolkas som ”hädelse” (chula na Boga). Då orden ”Gudsmoder, jaga bort Putin” (Bogoroditsa, Putina progoni) upprepas flera gånger i flickornas sång, kan inte Putins namn ha passerat obemärkt. Domarens tolkning att flickorna i sin sång uttryckte ”ringaktning för det heliga” (svjatotatstvo) innebär då att också Putin fördes in i de heligas skara.
Men flickorna har inte bara ”hädat Gud”, de har, enlig domen, gjort sig skyldiga till ”kätteri” (kosjtjunstvo). Här har åklagaren återigen fått gräva djupt i den ortodoxa kyrkans akter. Flickornas ”beteende svarar inte mot ortodoxa kyrkans rättesnören”, sägs det i domen. De har i kyrkan uppträtt i ”anstötliga masker”.
Regelns uppkomst kräver en historisk utvikning:
Regeln som åberopas kom till under kyrkomötet ”in Trullo” år 691-92 e.Kr. och i den bestäms det att ”inga masker – komiska, tragiska, satiriska – får förekomma i kyrkan”. Kejsar Justinianus II hade år 691 e.Kr. låtit sammankalla till ett kyrkomöte (concilium) i Konstantinopel. Mötet hölls i kejsarpalatset i en sal som kallades ”in trullo” på grund av den kupolformade takkonstruktionen. Orsaken till mötet var de karnevalsfestligheter (calendae) som sedan gammalt firades vid romerska nyåret i början av mars och som av kyrkan börjat uppfattas som hedniska: kvinnor utklädda till män och tvärtom, satiriska masker, sång och dans till den gamle guden Dionysos ära.
I regel 75 bestämde kyrkomötet att de som kom för att sjunga i kyrkan och med sin sång ära Gud inte fick utstöta rop eller onaturliga ljud eller föra in något som inte hörde hemma i kyrkan. De församlade biskoparna förstod dock att denna kvarleva av äldre romerska seder fanns så rotad hos folket att bestraffningen måste vara mild: om kyrkotjänare betedde sig på detta sätt skulle de förlora sin tjänst i kyrkan medan vanliga församlingsmedlemmar bara skulle avstängas från kyrkogemenskapen.
Att idag, år 2012, ettusentrehundra år efter Concilium in Trullo, döma flickorna för deras karnevaliska uppträdande till två år i ”straffkoloni med allmän regim” (straffkategori 2 i stränghetsgrad), vittnar om en märkbar civilisatorisk tillbakagång.
Att tusen år gamla regler och rättesnören i den ortodoxa kyrkan anförs som gällande i en rättssak i dagens Ryssland (där stat och kyrka är skilda från varandra) vittnar om en allvarlig juridisk förvirring i landets domstolväsende.
Flickornas masker och färggranna kläder associerar klart till gammalt karnevalsfirande och gycklarbeteende (skomorosjestvo). Deras framträdande den 21 februari skedde i fastlagsveckan (maslenitsa), sedan gammalt en vecka av karnevalisk lössläppthet då traditionen tillåtit utklädsel, allehanda upptåg och även kritik av makthavande.
Men efter sjuttio år av sovjetisk traditionsutplåning lever man i dagens Ryssland i ett tillstånd av historisk minnesförlust som möjliggör att de makthavandes godtycke kan uppfattas som norm.