Kulturens vindar träffar oss ibland också österifrån. Så nyligen i april, då Uppsala besöktes av Brodskykvartetten, (namnet taget efter en framstående rysk violinist och musikpedagog i Manchester mot slutet av 1800-talet) som i fem konserter under tre dagar spelade igenom Sjostakovitjs samtliga femton stråkkvartetter. Publiken slöt upp talrikt och entusiastiskt. Det rådde feststämning i konserthuset.
Sjostakovitjs musik är inte utan vidare lätt att ta till sig. Den vilar i ett dimhöljt landskap, där kontemplativa partier bryts upp i dramatiskt skärande disharmonier.
Då jag nu lyssnade kom jag att tänka på Olga Sedakova. De båda konstnärernas bakgrund måste ju under 70-talet ha varit densamma – med minnena från Stalintiden, gråheten och den ännu skräckfyllda ovissheten under Brezjnev-epoken.
Olga Sedakova kom till Stockholm en vecka efter kvartetten. Hon är född 1949. Länge var hon känd endast i en inre krets av poesiälskare. Började publiceras i Ryssland först under 90-talet. Nu har ett urval av hennes dikter givits ut på svenska, Portar, fönster, valv (Wahlströms & Widstrands förlag) i översättning av Mikael Nydahl.
Dikterna framfördes i Stockholm vid tre olika tillfällen. Jag hörde henne hålla ett mättat föredrag om ”Ordet. Ljud och mening.” i det Fria seminariet för litterär kritik på Skeppsholmen i Stockholm. Här var det den filosofiskt och lingvistiskt skolade poeten som talade. Sedakova vill se språket inte bara som ett system av arbiträra tecken för ett bestämt meningsinnehåll – utan också som resultatet av den omedvetna viljans drift att ge uttryck åt någonting obeskrivligt. Något som tar sig uttryck i det ännu ordlösa barnets babblande och joller. Och här kommer poesin till hjälp med att vidga det konventionella språkets gränser. Poesin utnyttjar oförutsedda samband mellan ordens ljud och betydelser. Klassiska poeter har känt och använt dessa möjligheter. Och modernismens pionjärer har fortsatt i experiment med fågelkvitter, syrsor och ett språk ”bortom förståndet”. Sedakova nämnde som exempel den ryska poesins portalfigur Pusjkin – följd i dessa hänseenden av bl a Chlebnikov och Zabolotskij.
Följande måndagsförmiddag bjöds vi på en läsning av Sedakovas egna dikter i original och i svensk översättning. Härunder fick vi veta mera om hennes utveckling. Det skedde på Stockholms stadsbibliotek, i det lilla utrymmet för lyrik längs bibliotekets rundade vägg. Sedakovas diktlandskap ligger dämpat och omfattar kristna symboler och traditioner. Detta kan i förstone hålla läsare i vår avkristnade miljö tillbaka. Men ett ställningstagande för kristendomen innebar under sovjettiden självständigt tänkande och mod.
En av dikterna är tillägnad minnet av den i vida kretsar aktade och avhållne prästen Aleksandr Menj, ihjälslagen 1990. Den slutar med ord om kärlekens makt trots allt:
Den ska
vinden inte blåsa ut,
regnen inte dränka,
människan inte stampa ner.
Och så illa är det inte som man säger,
denna värld och detta sekel.
Detta är Sedokovas hållning. Hennes dikter genomströmmas av ett stilla ljus och av frågor om livets mening och om döden. Utgångspunkten har varit en kanske något skyddad och avskild uppväxt. Barndomens drömvärld hägrar i många av dikterna som en gyllene trädgård. Mormodern har varit en förbindelselänk med omvärlden och traditionerna. Hon går igen på många ställen – oförglömligt när hon inbjuder sitt barnbarn att hämta hennes käpp och följa med ut på en promenad i trädgården, för att ”se efter vad som hänt här på vår jord.” – glömsk av att hon redan själv vilar i den.
Silverålderns märkliga ryska diktare från 1900-talets första decennier blev under stalintiden i stor utsträckning förtigna och bortglömda. De började föras fram och återupptäckas under 60- talet. Sedakova och hennes generationskamrater upplevde dem som jämnåriga och samtida. De blev deras lärare och inspiratörer. Olga Sedakovas dikter tål att läsas många gånger – inte minst tack vare Mikael Nydahls smidiga och trogna översättning.