Hoppa till innehåll

Bukovinsk tolerans: vad betyder kulturell mångfald i Tjernivtsi, Ukraina?

”Många års samlevnad i denna mångfald av nationer, kulturer och religioner skapade en särskild sorts européer: en stolt gemenskap som kallade sig Tjernivtsibor.”

Citat från stadenTjernivtsis officiella turistportal

Staden Tjernivtsi (ca 240000 invånare) är idag huvudort i den ukrainska delen av det historiska landskapet Bukovina. Den södra delen av Bukovina, med huvudort i Suceava, tillhör Rumänien. Tjernivtsi, som under mellankrigstiden som Cernăuţi ingick i Rumänien, införlivades efter andra världskriget tillsammans med norra Bukovina i den ukrainska sovjetrepubliken. Sedan 1991 tillhör området det självständiga Ukraina. Stadens framväxt är dock förknippad med den österrikiska tiden (1774-1918), då staden under namnet Czernowitz växte fram som ett expanderande, dynamiskt och allt mer multietniskt industriellt, handelsmässigt och administrativt centrum för det habsburgska kronlandet Bukovina.

Inte så mycket den ofta skiftande statstillhörigheten som just den framförallt under 1800-talet framväxta mångfalden av etniska grupper, språk och konfessioner och deras jämförelsevis fredliga om än knappast konfliktfria eller nödvändigtvis särskilt vänskapliga samexistens har gett upphov till föreställningar om det habsburgska Czernowitz som en förlorad multietnisk centraleuropeisk möjlighet.

Denna transnationellt spridda läsning av det förflutna, ibland sammanfattad i uttrycket Bukowina-Mythos, har kanske främst odlats i det tysktalande Centraleuropa, och här kan det multietniska habsburgska Czernowitz ses som en förebild för ett möjligt kulturpluralistiskt Centraleuropa idag – i uppfattad bjärt kontrast till senare tiders homogeniserande nationalstater (t.ex. Rumänien under mellankrigstiden, eller potentiellt dagens Ukraina). Denna bild, som aktualiserades främst efter Sovjetunionens sammanbrott 1991, har starkt påverkats av minnet av 1900-talets folkmord, etniska rensningar och befolkningsutbyten i centrala och östra Europa i allmänhet och Bukovina i synnerhet. Myten om det toleranta multietniska Czernowitz har dessutom sina motsvarigheter i föreställningar om andra städer som också en gång tillhörde det gamla Österrike, liksom i imperienostalgiska narrativ om det habsburgska riket som sådant.

”Czernowitz – halvvägs mellan Kiev och Bukarest och Krakow och Odessa var Europas hemliga huvudstad, där trottoarerna sopades med rosbuketter och det fanns fler bokhandlar än bagerier” Bukovinamyten uttryckt på tyskt originalspråk med ukrainsk översättning i ett klassiskt citat på en skylt uppsatt av stadsförvaltningen 2008 vid Litteraturkaféet nära Rådhuset vid stadens centrala torg. Foto Niklas Bernsand

Föreställningen om den toleranta mångetniska atmosfären i staden odlas inte bara i det tysktalande Centraleuropa utan även lokalt i Tjernivtsi. Citatet ovan från stadens turistportal som erbjuder stadsvandringar i stadens multietniska förflutna under rubriken ”Tjernivtsi – toleransens stad” visar hur dagens ukrainska Tjernivtsi precis som många andra städer söker marknadsföra sig för turister och investerare genom att betona internationellt gångbara troper som kulturell pluralism och tolerans. Talet om mångfald tjänar här som en profileringsstrategi för lokala aktörer som söker skapa en tydlig image för och en berättelse om en historiskt förankrad stad med platskänsla och tradition. Det passar då utmärkt att anspela på Bukowina-Mythos med sina kodord som mångfald och tolerans och sin förankring i en kommersiellt och identifikationsmässigt potentiellt lukrativ centraleuropeisk kontext.  Om motsvarande västeuropeiska urbana mångfaldsdiskurser kanske lägger stor vikt vid modern migration är den utåtriktade mångfaldsdiskursen i Tjernivtsi starkt historiskt inriktad och betonar inte så mycket den postsovjetiska etnokulturella mångfald som idag faktiskt finns i staden. Föga förvånande är den mer lokalt inriktade diskussionen kring kulturell mångfald mer sammansatt.

Frågan är då vad som händer med talet om historiskt förankrad kulturell mångfald och tolerans i en stad som liksom Tjernivtsi bytt statstillhörighet och befolkning så ofta och i sådan grad att den historiska kontinuiteten på många områden – utom kanske vad gäller det välbevarade habsburgska arkitektoniska arvet – framstår som problematisk? Det framgår t.ex. inte i citatet ovan vad som hände med den åberopade mångfalden eller om även dagens stadsbor kan anses utgöra en lika stolt, lika tolerant, lika mångfaldig och lika ”europeisk” gemenskap.

Det multietniska Czernowitz växer fram och går under

Bukovina har historiskt vuxit fram som ett ortodoxt kristet ukrainskt-rumänskt (för att använda de moderna etnonymerna) gränsland, men här fanns sedan medeltiden också mindre grupper av ortodoxa judar och tyska bosättare. Dagens Tjernivtsi har rötter i en gammal moldavisk tullstation och var fram till det habsburgska övertagandet en relativt obetydlig handelsplats. Den mytomspunna mångkulturella staden skapades under Habsburg, förvisso inte som ett självändamål eller som en övning i tolerans, utan som en konsekvens av ett politiskt och ekonomiskt moderniseringsprojekt för att omforma nyligen erövrade områden till dynamiska delar av imperiet. Czernowitz byggdes som en wiensk utpost i öst, vilket än idag märks inte minst i stadens arkitektoniskt välbevarade centrum, och kom följdriktigt också ofta att kallas för Österns Wien.

Förutom av ukrainare och rumäner kom den snabbt växande staden att bli hemvist för stora och kulturellt heterogena grupper av tyskar och judar, och här fanns även en stor polsk och en mindre men livskraftig armenisk gemenskap. Storleksförhållandena skiftade mellan folkräkningarna, men vid flera tillfällen fram till och med stadens rumänska mellankrigstid utgjorde judar (tysk- eller jiddischtalande) och rumäner de enskilt största grupperna i själva staden, medan ukrainare var den största gruppen i den ”norra” och den rumänska i den ”södra” delen av Bukovina som helhet. Tyska var i staden det viktigaste språket, inte bara som administrations- och affärsspråk utan som Umgangssprache över de etniska gränserna, och behöll den informella rollen ända fram till andra världskriget.

Popkulturellt monument över imperiets tekniska landvinningar. Rest i samband med stadens 600-årsjubileum 2008. Foto Niklas Bernsand

I samband med och efter andra världskriget skedde omfattande etnodemografiska förändringar i staden. Många polacker hade lämnat staden redan under den rumänska mellankrigstiden, medan de flesta lokala tyskar flyttades till Tyskland efter en överenskommelse mellan Tyskland och Sovjetunionen, som tagit över norra Bukovina från Rumänien 1940. Bara omkring hälften av stadens judar överlevde förintelsen, och majoriteten av dessa flyttade snart efter kriget till Israel, Västeuropa eller USA. Många rumäner och polacker flydde eller deporterades österut av sovjetmakten, vilket även gällde åtskilliga personer ur den politiskt aktiva delen av den försovjetiska ukrainska befolkningen.

Rådhuset i Tjernivtsi från 1848. Foto Niklas Bernsand

Det multietniska Tjernivtsi tar vid

Efter 1945 fylldes det sovjetiska Tjernivtsi (eller Tjernovtsy i den ryska varianten) liksom så många andra städer i östra och centrala Europa med till stor del ny befolkning. Bara en minoritet av dagens invånare har rötter i staden i tre generationer, och även den efterkrigstida befolkningsutvecklingen har präglats av stora förändringar. Den lilla kvarvarande judiska befolkningen utökades av främst rysktalande judar från andra delar av Ukraina eller från Ryssland, så att judar i slutet av 1950-talet utgjorde så mycket som 20% av stadsbefolkningen. Samtidigt fick staden snabbt genom inflyttning från den intilliggande landsbygden en stor ukrainsk majoritet, liksom för första gången en numerärt betydande etniskt rysk befolkningsgrupp bosatte sig i staden (sedan 1700-talet lever dock ryska gammaltroende i byn Bila Krynytsia alldeles vid den nuvarande gränsen till Rumänien). Under den postsovjetiska tiden har staden präglats av en omfattande utvandring av yngre och välutbildad befolkning till Kyiv och utomlands, och bara små åldrande spillror återstår idag av de judiska och tyska grupperna, som också i stor utsträckning flyttat under den postsovjetiska tiden. Många bukovinier arbetar utomlands, ofta i Italien eller i Portugal, och deras transfereringar är av stor betydelse för den lokala ekonomin. Samtidigt har migrationen till Tjernivtsi av ukrainare och rumäner från landsbygden fortsatt, inte utan sociala spänningar mellan dem och något mer etablerade stadsbor. Etniskt domineras staden idag helt av ukrainare (79.8% enligt folkräkningen 2001) med rumäner (6%) och under sovjettiden inflyttade ryssar (11.3%) som största minoritetsgrupper, medan rumäner och moldavier utgör ca 20% av hela länets befolkning.

Under sovjetisk och postsovjetisk tid har staden blivit långt mer homogen än under den habsburgska tiden, men ett multietniskt Tjernivtsi har uppstått, där grupper som haft en central betydelse för framväxten av Czernowitz, som tyskar, judar och polacker, idag inte är numerärt särskilt mycket större än t.ex. vitryssar, azerier och koreaner, och där ukrainska och ryska är de helt dominerande språken.

Gammal och ny marknadsföring samexisterar ibland på husfasader och skyltar i Tjernivtsi. Foto Niklas Bernsand

”Bukovinsk tolerans”

När lokala aktörer talar om staden som präglad av mångfald och fredlig samlevnad mellan olika befolkningsgrupper används ofta uttrycket bukovinsk tolerans (bukovyns’ka tolerantnist’). Det används av ledande politiker, tjänstemän, affärsmän och intellektuella. Begreppet är så etablerat att en internetsajt om etniska relationer i Bukovina som drivs av radikala ukrainska etnonationalister kallas Det toleranta Bukovina – Bukovyna tolerantna.  Tolerans- och mångfaldsbegreppet projiceras som nämnts ofta till den österrikiska tiden som lyfts fram som en guldålder för staden, och knyts samman med föreställningar om stadens ursprungliga europeiskhet. Många av de mediapersoner och representanter för etniska organisationer jag talade med i Tjernivtsi spann generöst vidare på begreppet bukovinsk tolerans, även om här fanns betydande skillnader i hur det uppfattades och framställdes. Vissa tycktes se begreppet som närmast naturgivet och redogjorde utförligt för de lokala historiskt vänskapliga etniska relationerna i Bukovina, medan andra snarare menade att den bukovinska toleransen är en myt (i meningen något osant), och att de verkliga historiska relationerna var betydligt mindre hjärtliga och mer konfliktfyllda. Ytterligare andra såg den bukovinska toleransen som en positiv myt (i meningen användbar berättelse) för att uppnå goda etniska relationer och en positiv samhällsanda i dagens ukrainska Tjernivtsi oavsett hur de etniska relationerna på den habsburgska för att inte tala om den rumänska tiden såg ut.

Att mångfalds- och toleransbegreppet projiceras bakåt handlar inte nödvändigtvis om att den gamla mångfalden till skillnad från dagens nu är ofarlig, för det kan verkligen diskuteras med tanke på de uppslitande minnespolitiska strider främst kring händelserna under andra världskriget som rasat på de politiska, mediala och intellektuella fälten i Ukraina de senaste åren. Politiker, tjänstemän och affärsmän kan dock genom att spela på positiva bilder av den gamla mångfalden både lokalt och utomlands visa på stadens centraleuropeiska förflutna och därmed presentera staden som en naturlig del av Europa. Tjernivtsi kan här konstrueras som slags ukrainskt fönster mot Europa, så att stadens multietniska österrikiska förflutna blir ett redskap för att knyta det postsovjetiska ukrainska nationsbygget till de svallvågor av de större europeiska integrationsprocesserna som når fram till floden Prut.

Monument till stadens 600-årsjubileum 2008 med texten Till min hemstad på åtta språk. Foto Niklas Bernsand

Avslutningsvis kan man i lokalt bruk se begreppet bukovinsk tolerans som ett uttryck för en multikulturalistisk diskurs som knyter samman firandet av stadens multietniska förflutna med dagens strävanden att lansera den postsovjetiska ukrainska staden i ett framåtblickande europeiskt perspektiv. På ett plan är denna multikulturalism så öppen och så tänjbar att både liberaler och radikala nationalister, ukrainare och minoritetsrepresentanter kan hänvisa till den. Samtidigt är det jämfört med vad vi är vana vid från dagens västeuropeiska debatter fråga om en generellt konservativ form av multikulturalism vad gäller de värden och perspektiv den fokuserar på, nämligen (essentialistiskt definierade) etniska kulturer och traditionella religioner, medan t.ex. homosexuellas rättigheter eller feminism sällan kommer till uttryck genom den. Den är  inte med nödvändighet positivt inställd till immigration av nya grupper. Den implicerar att ukrainare, rumäner, judar, tyskar o.s.v. ska blomstra i sin respektive egenart samtidigt som grupperna lever harmoniskt vid varandras sida och samarbetar, tar intryck av och i viss mån blandar sig med varandra. Denna bukovinska multikulturalism firar och naturaliserar etniska grupper som självändamål snarare än dekonstruerar dem. Den dekonstruktion som faktiskt sker är nationalistisk, som när rumänska nationalister inte erkänner existensen av en moldavisk etnisk grupp. En populärkulturellt bevandrad läsare kommer kanske att tänka på relationer mellan arterna i Tolkiens värld, och denna bukovinska multikulturalism har mycket riktigt klara etnopluralistiska drag.

Kanske kan man beskriva denna bukovinska form av multikulturalism som icke-transformativ. Den etniska mångfalden erkänns som något gott och en självklar del av det lokala livet, men hyllandet av etnisk mångfald ses inte som ett sätt att moraliskt omforma den ukrainska majoritetsbefolkningen. Här saknas starka postetniska eller postnationella inslag. Det kan förekomma stora skillnader i historieuppfattningar och framföras högljudda ömsesidiga anklagelser om historiska oförrätter bland aktörer som åberopar sig på bukovinsk tolerans, men här finns inte samma övergripande skuldkultur kring den ”giftiga historien” som kan finnas i västeuropeiska länder.

Det ukrainska Tjernivtsi. Staty över nationalskalden Taras Sjevtjenko står i varje ukrainsk stad. Här mitt emot Rådhuset på andra sidan torget. Foto Niklas Bernsand

Den yttre och den mer lokala instrumentaliseringen av begrepp som kulturell mångfald och tolerans vilar i Tjernivtsi ytterst på liknande politisk-filosofisk grund. Däremot finns det mycket starka potentiella konfliktytor mellan dessa två nivåer när diskussionen tar mark och stadens historiska diskontinuiteter kommer i fokus.

Återigen, vad hände egentligen med de där stolta, europeiska Tjernivtsiborna som hyllas på stadens turistportal?

Det subversiva Tjernivtsi? Tant i soffa på trottoar. Foto Niklas Bernsand

Vänligen logga in för att kommentera.