För femton år sen såg mer än 40 procent av invånarna i Kazakstan, Kirgizistan och Uzbekistan USA, Tyskland eller andra västeuropeiska stater som föredömen för sitt lands utveckling. Samtidigt visade data från ett ryskt opinionsinstitut att 23 procent av ryssarna uppfattade USA som en modell för sin framtid medan över 45 procent föredrog Västeuropa (11 procent nämnde Sverige). De flesta som tänkte så visste nog inte så mycket om våra länder men de hade fått en bild av levnadsstandarden här genom TV och bio.
I efterhand är det lätt att se flera omständigheter som i olika grad gjort att människor i det forna Sovjet inte kunnat förverkliga sina drömmar om att snabbt få ett bekvämt liv. En av dem är arvet efter KGB och andra sovjetiska säkerhetstjänster.
Den ryska journalisten Jevgenija Albats, dotter till en officer inom den militära underrättelsetjänsten och studiekamrat till Anna Politkovskaja, menar att det fanns en KGB-anställd per 300 invånare i Sovjetunionen. Slutsatsen drog hon efter en intervju med KGB:s siste chef Vadim Bakatin.
KGB hade två huvuduppgifter. Den ena var att skaffa fram information av olika slag både inom och utom Sovjetunionen. Den andra var att med alla upptänkliga metoder sätta stopp för det som den politiska ledningen inte gillade. Det här är i grunden två vitt skilda arbetsområden och därför kom KGB att bli en arbetsplats för människor med olika kompetens och läggning. Hur och om alla kompetenser kommer till användning i dag beror på de politiska ledarnas preferenser.
När jag för elva år sen var i Georgien ringde jag upp en trevlig officer som jag träffat på en privat middag vid mitt föregående besök i landet. Han skickade en bil och när jag klev av lotsades jag in i en byggnad där alla vakter gick upp i enskild ställning när jag passerade. Officeren väntade leende i ett rum med ett bastant sammanträdesbord. På det stod en flaska brandy av gott märke och två glas. Han hällde upp. ”Jag är glad att jag fått tillstånd att berätta vem jag egentligen är”, sa han. ”Jag är chef för den militära underrättelsetjänsten i landet.”
Så satt vi i halvannan timme medan han berättade om sitt tidigare liv i KGB. ”Det var som ett slags akademi. Vi hade tillgång till alla kvalificerade publikationer i utlandet och var väl orienterade om livet hos er. Jag uppskattar verkligen att vi nu kan diskutera på jämlik nivå och jämföra våra intryck av vad som händer i världen.” Han var en företrädare för den intellektuella sidan av KGB:s verksamhet.
Den andra sidan gick som sagt ut på att med alla upptänkliga metoder sätta stopp för det som den politiska ledningen inte gillade. Det handlade inte bara om politisk opposition utan exempelvis också om modern konst. Bland de olika upptänkliga metoderna ingick inte bara att avlyssna, förhöra och sätta människor i fängelse. Man kunde också göra livet surt för folk och skrämma dem genom att skära sönder bildäck, förhindra att de befordrades och att deras barn kom in på kvalificerade utbildningar, misshandla dem eller sprida rykten som tog heder och ära av dem.
För den sortens uppgifter passade personer av en annan sort. Det var bara bra om de inte visste för mycket så att de kunde få samvetsbetänkligheter. En del av dem som fanns längst ned i hierarkin var dresserade att tycka illa om vissa kategorier människor, ungefär som hundar kan lära sig att alltid reagera på vissa typer av narkotika (hos tullen), människokroppar, även under vattnet (hos polisen) och nu det senaste – hundar inom sjukvården som kan lukta skillnaden mellan lungcancer, bröstcancer, prostatacancer och äggstockscancer.
Författaren Anatolij Pristavkin(som fått ett par böcker översatta till svenska) berättade en gång för mig om en bastu i Moskva ditt pensionerade KGB-officerare som tyckte illa om tjetjener brukade gå. Det fanns KGB-hantlangare som gärna trakasserade judar. En del såg jeans som ett säkert tecken på dekadens. I hörn av det gamla imperiet där utlänningar varit sällsynta såg många dem automatiskt som spioner.
I de nya suveräna staterna har säkerhetstjänsterna reformerats i olika omfattning. I Ryssland krymptes organisationen och många tidigare anställda fick arbete som bland annat advokater och inom säkerhetsföretag. Genom sitt personliga nätverk har den förre KGB-officeren Vladimir Putin ett övertag mot dem som utmanar honom. En karriär inom den nya inrikesorganisationen FSB framstår i dag för många ryska ungdomar som något prestigefyllt. Belarus hade en liberal men svag ledning under de första åren av självständighet och många reformer drogs i långbänk. När Aljaksandr Lukasjenka blev president där 1994 hette organisationen fortfarande KGB och kunde direkt utnyttjas för att samla makten hos honom.
I Azerbajdzjan utsågs Äbülfäz Elçibəy 1993 till president i ett demokratiskt val men efter knappt ett år tvingades han abdikera när delar av militären revolterade på grund av förlusterna i kriget med grannstaten Azerbajdzjan. Landet såg sig om efter en stark man och parlamentet bjöd in Heydər Äliyev, en gammal officer från KGB som både lett organisationen och kommunistpartiet hemma i Azerbajdzjan innan han befordrades till den högsta partiledningen i Moskva. Strax före sin död 2003 lyckades han hålla undan motkandidaterna så att hans son Ilham blev president. Den sista gåvan från far till son blev säkerhetstjänsten. Gränsbevakningen (tidigare en del av säkerhetstjänsten) tvingade dagen före Loreens vinst i Baku en medarbetare från Norges radio av iranskt ursprung att klä av sig på flygplatsen och skända den iranska flaggan. Med det stödet sitter Ilham Äliyev säkert i sadeln ett tag till.
I en stad i Turkmenistan arbetar förhörsledaren X som vet att man i utlandet känner till att turkmenska soldater ibland är illa utrustade och får för lite mat. Han anar inte att utländska militärdelegationer vet det därför att de enligt ett internationellt avtal har inspekterat förband i Turkmenistan. Han är övertygad om att informationen läckt ut genom förrädare som är etniska ryssar men födda i hans land. En av dem som han förhört fick villkorlig dom trots att det i samband med gripandet beslutats att han skulle få ett flerårigt fängelsestraff. Anledningen var att Rysslands president Putin för ovanlighetens skull engagerat sig i fallet efter att ha blivit uppvaktad av ryska journalister. När den förhörde lämnade rättssalen som en fri man hängde X vid utgången och väste: ”Jag ska sätta dit dig.” Och det gjorde han så småningom genom ett arrangerat slagsmål som hans hatobjekt fick skulden för.
I Tadzjikistan tycks däremot åtminstone en del av säkerhetstjänsten se övervakning av utlänningar som en stimulerande omväxling i arbetet. För två år sedan arbetade jag under två vintermånader som valobservatör i ett bergsområde som hölls isolerat under sommaren före och efter på grund av omfattande strider mellan regeringsstyrkor och grupperingar som ibland kallades oppositionella och ibland narkotikasmugglare. På vintern, när vi vågade oss dit, möttes vi ofta i dörren av någon ung företrädare för underrättelsetjänsten som skulle fråga ut dem vi besökt vad vi talat om. Underrättelseofficerarna sträckte ofta fram handen och hälsade glatt när vi så att säga avlöste varandra.
I Kirgizistan upplöste landets förste president Askar Akajev KGB och ersatte den 1991 med en ny säkerhetsorganisation med representanter från flera etniska grupper. Kort innan Kurmanbek Bakijev ersatte Akajev 2005 sa Bakijev mig att säkerhetstjänsten var svag och när han blev president utsåg han brodern Zjanysj Bakijev till chef för säkerhetstjänsten. Efter Akajevs dråpslag har den dock aldrig återtagit sin gamla maktposition.
I Kazakstan har president Nursultan Nazarbajev flera gånger bytt chef för KGB:s efterträdare efter uppgifter om att det ryska inflytandet var stort, en försäljning av stridsflygplan till Nordkorea och ett mord på en oppositionspolitiker.
Det förefaller alltså finnas ett samband mellan att den andra generationen ledare i länder som Belarus, Azerbajdzjan och Turkmenistan kunnat behålla ett starkt grepp om makten och det att det finns en tydlig kontinuitet mellan den gamla sovjetiska säkerhetstjänsten och den som verkar i dag. Det skulle i så fall tala för att säkerhetstjänsten blir en viktig bricka i spelet när det blir dags att ersätta Uzbekistans i dag 74-årige president Islam Karimov.