Det som händer nu i Ryssland innebär inte bara en kränkning av många ryska medborgares mänskliga rättigheter. Det påverkar också våra möjligheter att samarbeta med Ryssland på en rad områden, exempelvis inom ekonomi och handel.

Sergej Gurjev (källa: Wikipedia)

Ett av de namn som nyligen figurerat i nyhetsfloden är Sergej Gurjev. Som bland annat rektor för New Economic School i Moskva har han varit en person som ansvariga för Rysslands ekonomiska politik, inklusive premiärminister Medvedev har lyssnat på. Men hans integritet har retat kretsen kring Putin så att han inför de hot som nu många utsätts för har valt att lämna landet.

Redan efter Putins första period som president 2000-2004 gjorde han en klarsynt prognos om vad som komma skulle. I korthet såg den ut så här: Att det gått bra för Ryssland i början av 2000-talet berodde inte bara på att man haft tur med oljepriset. Putin hade verkat för integrering i världsekonomin och vågat gå emot starka intressegrupper kring lokala guvernörer och oligarker.

Men samtidigt såg Gurjev att Putins främsta mål var att kontinuerligt stärka sin makt och att hans respekt för äganderätt och demokrati enbart var en läpparnas bekännelse. Därför uttalade Gurjev farhågor för framtiden, både vad gäller ekonomi och den vidare samhällsutvecklingen.

Vid denna tid gjorde Gurjev, som då var verksam i Washington tillsammans med en annan välrenommerad rysk ekonom, Jurij Andrienko, en kritisk granskning av den ryska migrationsstatistiken. De konstaterade att i OECD-statistiken för 2005 rapporterades avsevärt fler inflyttade ryssar än som uppgavs ha flyttat ut från Ryssland enligt officiell rysk statistik. Deras slutsats var att antalet emigranter från Ryssland vid den tidpunkten var minst 20 procent fler än som redovisades i officiella data. De uttryckte en misstanke om att data hade förfalskats medvetet av prestigeskäl.

Det som händer nu i Ryssland är bland annat att en rad källor till oberoende data som kan jämföras med officiell statistik är på väg att tystas. Ett exempel är Rysslands kanske främsta institut för opinionsundersökningar, Levada Center. Det har av åklagare stämplats som utländsk agent enligt den nya lag som säger att alla som bedriver politisk verksamhet och finansieras från utlandet ska kallas just så. Den politiska verksamheten består enligt åklagaren i att opinionsundersökningar påverkar det politiska beteendet i samhället. Den utländska finansieringen består enligt institutets egna uppgifter av projektbidrag motsvarande 1,5 – 3 procent av hela omslutningen.

Den här typen av undersökningar genom Levada Center är nu hotade.

Ingen, inte heller den ryska statsledningen, har ifrågasatt trovärdigheten hos Levada Centers resultat. Av dem förstår vi exempelvis vari Putins styrka består. När befolkningen tillfrågas om vilka politiker som är populärast nämner de främst namn som stod i rampljuset på 1990-talet. Några nya namn kommer inte fram eftersom televisionen, där de flesta ryssar får sin nyhetsinformation, inte tillåter någon att profilera sig som politiker. Även om många ryssar i dag har tillgång till Internet är det få som följer nyhetsutbudet där. Därför (vilket vi vet genom Levada Center) känner inte ens hälften av Rysslands befolkning till bloggaren och korruptionsavslöjaren Aleksej Navalnyj som nu hårdbevakas av västliga medier. Och bland den minoritet av ryssar som hört hans namn vet långtifrån alla vad han står för.

Det är svårt att se något annat motiv till att den ryska ledningen vill ha monopol på statistiska data och opinionsundersökningar än att man vill kunna styra bilden av det ryska samhället.

Ett besläktat problem är den utredning som EU-kommissionen inledde förra året kring det ryska gasmonopolet Gazproms prissättning. Putinadministrationen svarade med att förbjuda företag som klassas som strategiskt viktiga att svara på frågor från utlandet om sin verksamhet.

Förmodligen är mycket av den information som publiceras i Ryssland i dag sann. Problemet är att vi inte säkert kan avgöra när den är det och när den inte är det. Minsta osäkerhet innebär ett risktagande om vi förlitar oss på en uppgift som underlag för vårt agerande.

Att Tele2 sålt sitt bolag i Ryssland är bara ett av många tecken på att bristen på transparens också begränsar affärsmöjligheterna.

Ett berömt citat av den ryske 1800-talspoeten och diplomaten Fjodor Tjuttjev lyder:  ”Ryssland kan ej förstås med förnuftet… Ryssland kan man bara tro på.” Med andra ord att även om det är svårt att bli riktigt klok på landet så finns det hopp. I den andan kallades Ryssland under 1990-talet strax efter Sovjetunionens upplösning för en transitionsekonomi. Då tog alla som trodde på Ryssland för givet att den forna diktaturen var på väg att bli ett öppet samhälle som så småningom skulle få ekonomin att blomstra. På lång sikt har vi nog anledning att fortfarande tro på Ryssland i betydelsen hoppas. Än så länge växer antalet ryssar som reser utomlands, om än sakta. Men på kort sikt kan man inte tro på Ryssland i betydelsen lita på att officiella data uttrycker sanningen. Det är till och med adekvat att damma av ordet diktatur även om än så länge inte lika många individer kränkts i sina rättigheter som i Turkmenistan och Nordkorea.

På kyrkslaviska kunde man på ikonen läsa: Helige Rättfärdige Feodor Usjakov Amiral i Ryska Flottan. Den ”helige amiralen” höll en pappersrulle i handen och där stod det: ”Förtvivla icke! I dessa hotfulla stormar växer Rysslands ära.”

Amiral Usjakov som ikon

Vad var nu detta? Att Usjakov (1745-1817) hade stor betydelse för skapandet av den Ryska Svartahavsflottan och i drabbningarna med turkarna på detta hav är visst och sant. Att han ledde det lyckade anfallet mot fransmännen på Korfu i februari 1799 ger honom en viss lokal anknytning. Men i detta anfall bistods han ju av turkiska flottan under Karym-Bey som också hade en del otalt med Napoleon och fransmännen vid denna tid. Denna underliga allians, föreslagen av ryske tsaren Paul I och antagen av sultanen Selim III, handlade förstås om herravälde på Medelhavet, men i Ryssland beskrevs den som en ”befrielse av våra trosbröder från de gudlösa fransoserna”.

Man kan bara gissa hur det sved i Fjodor Usjakov när han plötsligt befann sig i förbund med turkarna som han så framgångsrikt besegrat i sjöslagen på Svarta havet 1790 och 1791! Och hur kände han sig när Pauls son tsar Alexander sedan slöt förbund med ”den gudlöse” Napoleon i Tilsit år 1807? Och när Alexander dessutom gav Napoleon tillbaka överhögheten över de Joniska Öarnas Förbundsrepublik som Usjakov så framgångsrikt erövrat (med turkisk hjälp). Usjakov beslöt då att lämna det militära och flyttade långt bort till sitt gods i Mordvinien. Där levde han till 1817 och begrovs i ett familjekapell intill klostret i Sanaksarsk nära staden Temnikov. Där kunde spåren ha slutat.

Den sovjetiska Usjakovorden, 1:a klass

Men Fjodor Usjakov fick vila i frid bara något sekel. ”Gudlösheten” från franska revolutionen nådde småningom Ryssland – klostren stängdes och på 1930-talet jämnades Usjakovs gravkapell med marken. Men så kom kriget och amiralen behövdes igen. I nationalistisk anda uppväcktes i Sovjetunionen ryska militärer som vunnit någon drabbning – Nevskij, Donskoj, Suvorov… År 1944 instiftade Högsta Sovjet en orden som bar Usjakovs namn. Det var förstås så nära ”helighet” man kunde komma på sovjettiden.
Kanske är det därför helt följdriktigt att när Ryska ortodoxa kyrkan började liera sig med staten efter 1991 upptogs amiralen också bland kyrkans heliga? Patriarken konstaterade år 2000 att inget hinder fanns för att kanonisera Usjakov och sedan avancerade saken i vederbörlig ordning. År 2006 stod kyrkan till hans ära – ”Den Helige Rättfärdige Krigaren Feodor” – färdig i Saransk, Mordvinien.

Usjakovmonumentet i Bulgarien (källa: Wikipedia)

Och nu har någon rysk präst låtit hänga upp hans lilla ikon i kyrkan på Korfu – var bortjagandet av fransmännen från ön (med turkisk hjälp) således att betrakta som en kristlig gärning? Kanske rentav ett underverk? I varje fall är det till den Helige Rättfärdige Krigaren (voin) Feodor som ryska bombpiloter och krigsflottans folk nu ska vända sig när de hamnar i nöd.

Också i Bulgarien har amiral Usjakov hedrats. På Kaliakraudden norr om Varna har man rest en väldig staty över amiralen. Där står Svartahavsamiralen och spanar ut över vattnet. Fågelskådare som besöker området kallar honom skämtsamt ”Bulgariens förste ornitolog”.

Sådana är historiens växlingar och vem har egentligen makt över sitt eftermäle?

Landet behöver definitivt räddas men kanske var det snarare rädsla för att möta väljarna som fick de tre partierna att upprätta en ny fasad av enighet. Opinionsmätningar visade att väljarna var hjärtligt trötta på partiernas kiv som handlade om politikernas egna affärsintressen. Tre fjärdedelar av invånarna är övertygade om att det brukar fuskas vid valen. Det fanns en risk att många inte skulle bry sig om att rösta om det blev nyval. Det förmodades gynna kommunisterna i oppositionen som med sina kanske 30.000 aktivister trots allt kan förväntas få sina sympatisörer att gå till valurnorna.

Ivan har byggt om en gammal cykel till ett redskap för skyffeljärn (foto: Torgny Hinnemo)

Det 13 våningar höga prestigehotellet National vid huvudgatan i Chişinău står tomt och förfallet sedan många år. Alldeles bakom reser sig betongskalen av två nya höghus där arbetet stannade av för flera år sen. Bland växtligheten mellan de öde huskropparna får stadens lekfulla vildhundar vara i fred. I skuggan av dem fungerar på en bakgata trots allt ett fyrstjärnigt hotell i sex våningar.

Vid samma huvudgata, ett kvarter närmare centrum, har trapporna ner till en gångtunnel under gatan fått ersätta socialtjänsten. Sedan flera år känner jag igen några kvidande gummor, en gamling som spelar så vackert på sin pipa och en annan utan händer och fötter som då och då rör om i burken med en armstump för att känna efter om nån lagt pengar där. Häromdagen anslöt sig en ung mamma med ett barn med tomt ansiktsuttryck i knäet. De som passerar förbi är inte rika och kan inte dela med sig varje dag men gör det ibland.

Trottoar i Chişinău (foto: Torgny Hinnemo)

I Chişinău vandrar jag med korta steg och med blicken riktad mot marken. Trottoarerna är en tredimensionell mosaik av gropar, lappad asfalt och betongfyllningar. Framför enstaka hus är gångbanan belagd med prydlig klinker, ibland indelad i avsatser med ett par centimeters nivåskillnad. De syns knappast och det är oftast här man snubblar.

I ett gathörn har någon som varning tryckt ner en grov gren i ett hål där en del av vägbanan sugits in i ett trasigt avlopp.

På landet har de gamla sovjetiska  kollektivjordbruken splittrats upp i små privata åkrar. De påminner mig om de gamla kartor från 1700-talets Sverige där åkermarken ser ut som lapptäcken. På en väg fem mil söder om Chişinău färdas jag längs ett sådant lapptäcke där många jordbruksfamiljer rensar sina majsfält med enbart hacka. På två lotter dras redskapen av hästar. Min uppmärksamhet fångas dock av något helt annat. En bonde skjuter med ett rejält grepp om styret en cykel framför sig. Han har monterat bort framhjul, kedja, sadel och pedaler. I gengäld sitter nedanför pedalernas plats ett brett skyffeljärn. Jag frågar Ivan, som mannen visar sig heta, om det inte är tungt.

– Inte så farligt, svarar han. Fast, det är klart att det är lättare för dem som har häst.

Se vinde (Till salu) står det på skyltar utanför många av de hus jag ser ute på landet. Allt fler ger upp hoppet om att kunna försörja sig med eller utan häst och söker sig utomlands, många till Ryssland eftersom man kan språket men en del lyckas också ta sig till Västeuropa.

Det är just mellan Ryssland och Västeuropa som politikerna går balansgång. Att de tre koalitionspartierna bildat regering på nytt gör att de har chans att bli färdiga med ett associationsavtal med EU till det möte som äger rum i Vilnius i november. Samtidigt lockar Ryssland med billig gas och olja om landet i stället ger företräde åt den ryskledda tullunionen. Och eftersom många av Moldovas tunga politiker är affärsmän innebär det ryska budet också en frestelse för dem att styra energiimporten från Ryssland genom egna bolag.

Några dagar innan de styrande partierna kommit ur sin klinch anordnades brottning utanför regeringsbyggnaden. (foto: Torgny Hinnemo)

I Moldova liksom i alla forna Sovjetrepubliker flyter politik och affärer samman på ett sätt som saknar transparens. De tre huvudsakliga källorna till politisk energi i Moldova kan sägas vara mångmiljonären Vlad Filats plånbok, mångmiljonären Vladimir Plahotniucs plånbok samt kommunistpartiet kring sin ledare Vladimir Voronin som fyllde 72 häromdagen. I princip har Filat och Plahotniuc kontrollerat olika finansiella intressesfärer. De hamnade dock i en strid om revir som ledde det till regeringskrisen i mars då Plahotniuc tvingades lämna posten som vice talman i parlamentet och Filat ämbetet som premiärminister.

Nu avvaktar båda i bakgrunden. Få tror att Plahotniuc kommer att återvända till en politisk post i framtiden. Däremot fortsätter han som tidigare att finansiera några politiska partier, däribland det Demokratiska partiet (PDM) som han själv representerade i parlamentet och som också sitter i den nya regeringskoalitionen. Partiets ledare Marian Lupu har nu avstått talmansposten till en partikamrat.

Därmed kan han koncentrera sig på att försöka förbättra sin image inför det val som är att vänta 2014. Samma sak gör Vlad Filat som fått acceptera att hans ställföreträdare inom det Liberaldemokratiska partiet (PLDM) Iurie Leanca tills vidare är landets premiärminister. Filat anses ha större chanser än Plahotniuc att återvända till en tung politisk post men han har tid på sig fram till nästa år att fundera.

Även det lilla Liberala partiet (PL) som är den tredje koalitionspartnern lär få arbeta hårt för att få fortsätta att sitta i en regering efter nästa val.

Samtidigt arbetar nu kommunisterna, som redan är landets största parti, på att försöka nå över 50 procent av mandaten i nästa val, en position som de senast hade fram till 2009. Moldovas kommunistparti strävar också efter en balansgång mellan EU och Ryssland.

I moldovisk politik är det lätt att snubbla liksom på trottoarerna. Presidentpalatset skyddas fortfarande av byggplank sedan det sattes i brand av demonstranter för fyra år sen. Inte många tror på en snabb stabilisering och därför står valet för allt fler mellan att emigrera och att själva tänka flexibelt i vardagen liksom Ivan som skapat ett nytt jordbruksredskap av en begagnad cykel.

Prochanov har aldrig förnekat Gulag – men Gulag härdade enligt hans synsätt det egna folket, lade grunden för segern i ”Det stora fosterländska kriget”. Därigenom har också Väst, menar han, 30-talsterrorn att tacka för sin så kallade frihet. Stalinsamhället uppvisade en föredömlig samhällsdisciplin. Det kostade blod – men det gjorde Ryssland stort.

Hans roman ”Det femte imperiet” (2007) förkunnar att nationen, efter år av dekadens, måste sikta på ny territoriell utvidgning. Fyra tidigare imperiala försök, under medeltiden, under Peter den store, under 1800-talet, under Sovjeteran, tillförsäkrade ryssarna ära – men strandade alltid förr eller senare. Nu är stunden inne att våga språnget igen. Individens intressen måste, som förr, i allt underordnas den grandiosa statstanken.

Genom åren har Prochanov haft ett ojämnt förhållande till Vladimir Putin. Jeltsinismen stod för allt han hatade: nationens förnedring och utförsäljning till väst. När den unge KGB:aren inför det nya årtusendet tog vid uttalade Prochanov förhoppningar om en vändning. Men de kom på skam: nidbilderna av den nye ledaren i hans tidning Zavtra blev snart legio. Putin hade lagt sig på knä för USA och ”dummokrater” som idisslade mänskliga rättigheter.

2011-12 tycktes Prochanovs explosiva missnöje nå sin kulmen. Oppositionens omfattande gatudemonstrationer skrämde honom mer än någonting annat. Ryssland upplevde i hans ögon en revolutionär situation. Han sade sig befara att de fasansfulla liberalerna, om de fick makten, skulle förvandla landet till ett slakthus. Putin hade visat sig oförmögen att stå dem emot, han befanns ”orangefärgad” – eftersom hans eftergiftspolitik stakade ut samma skändliga väg som några år tidigare beträtts av det ”orangea” Ukraina.

2013 är det annat ljud i skällan. Den ryska hedern syns på väg att återupprättas. Kreml rustar, pekar ut fristående organisationer som agentcentra, varnar för fiendens ränker, ställer intellektuella ”uppviglare” inför rätta. Prochanov har deklarerat att Rysslands historia på en gång är ”berusande, helig och fruktansvärd” – nu känner han detta på nytt, efter två decennier av nationell kräftgång.

Putin själv verkar plötsligt ha glömt de många nidporträtten. Allt oftare släpps den gallsprängde 75-åringen fram i talk shows i statstelevisionen. Nyss var han på halvofficiellt besök i Syrien. De två tycks därmed äntligen ha funnit vägen till varandra. Det bådar inte gott.

I Estland (liksom i Lettland och Litauen, västra Ukraina och västra Vitryssland) riktades en sådan kampanj mot bönderna, den största gruppen i samhället. Före sovjetiseringen utgjorde de självägande bönderna samhällets ryggrad. De var välorganiserade och gav avgörande bidrag till exporten och det relativa välståndet. Bondepartier deltog i alla demokratiska regeringar, även den auktoritära regimen i slutet av 1930-talet byggde på deras stöd. Efter sovjetiseringen och andra världskriget var det på landsbygden som det starkaste motståndet fanns. Regimens motdrag var samma slags kollektivisering som i Sovjet 1929-32, men trots ivriga försök bildades få kollektiv. Det är bakgrunden till kampanjen mot den så kallade kulak-klassen, storbönderna eller landsbygdens exploatörer, som enligt propagandan stod i vägen för kollektiviseringen. Först skulle kulakerna drivas ut ur byarna med hjälp av särskilda skatter. I ett senare steg, som hemlighölls till en början, deporterades många av dem till särskilda bosättningar i Sibirien.

1947 fick de lokala sovjeterna i Estland uppgiften att upprätta listor över hushåll inom deras område som skulle omfattas av kulak-skatten. Regimen hade alltså beslutat att attackera en grupp, men den pekade inte ut vilka som ingick i den, det skulle invånarna göra själva. Det blev de lokala sovjeternas eller rådens uppgift att utpeka kulaker och ta ifrån dem deras jord och ägodelar, och de skulle involvera aktivister och befolkningen i stort i att utse dem. Vilka skulle man välja ut? Det var inte klart, eftersom landsbygden bestod av små och medelstora gårdar, där alla familjemedlemmar arbetade och extra arbetskraft användes vid högsäsong som mest. Skiljelinjerna föreföll omöjliga att dra, ofta utpekades t ex sovjetadministratörer som kulaker. Men inte genom angiveri som det ofta hävdas, utan i en mycket mer systematisk och byråkratisk process där man gick igenom familj för familj.

Det är detta drama som jag försöker belysa i boken The Village and the Class War (CEU Press 2013). Besluten att genomföra kampanjen var tagna på centralt håll, dem har det skrivits en hel del om. Jag ville veta hur kampanjen påverkade landsbygdsbefolkningen. Man kan följa processen i tidningar, protokoll och den dokumentation som upprättades kring dem som utsågs och dem som friades från anklagelsen att höra till kulakerna. Det var en mycket tung uppgift, som bidrog till att slå sönder sammanhållningen på landsbygden och skyndade på kollektiviseringen. Men bilden är inte enbart mörk, motviljan och det passiva motståndet var omfattande. När fysiskt våld krävdes i själva bortförandet litade man inte till den lokala befolkningen, då användes säkerhetstjänst och soldater från andra Sovjetrepubliker.

Eftersom det i stort sett saknades klasskillnader på landsbygden, kom en stor del av kampanjen i praktiken att handla om vilken ockupationsmakt man hade haft samröre med. Estland hade olagligt annekterats till Sovjet 1940-41, var del av Reichskommissariat Ostland 1941-44 och Sovjet återerövrade territoriet hösten 1944. Vad gjorde du under kriget? var en fråga som ständigt kom upp i anklagelser och diskussioner. Esterna var klämda mellan Sovjetunionen och Nazityskland, en del hade mobiliserats av tyskarna, andra av Röda armén, några ingick i de tyska nätverken under kriget, andra gömde sig i skogarna. Det låter ganska likt problematiken i Sofi Oksanens senaste bok När duvorna försvann. I mitt material fanns, liksom i hennes bok, kvinnor och män som samarbetat med nazisterna och ville undkomma genom att uppträda som Sovjetunionens främsta vänner – men mellan nattsvarta skurkar och skinande vita hjältar fanns också många nyanser av grått i en plågad och ständigt överkörd lantbefolkning.

Exempelvis vill betydligt färre muslimer i forna Sovjetunionen ha sharia som officiell lag än i Afghanistan, Pakistan, Irak, Palestina, Egypten, Tunisien, Marocko, Niger, Nigeria, Thailand, Malaysia och många andra länder.

Källa: The PEW Forum

I det forna Sovjet är stödet för sharia starkast i Kirgizistan där en tredjedel av muslimerna vill se den integrerad med den officiella lagstiftningen. Förmodligen är stödet lika stort i Uzbekistan (många av Kirgizistans muslimer är etniska uzbeker) där dock intervjuarna inte tillåtits ställa en rad politiskt känsliga frågor. I Tadzjikistan uttalar sig 27 procent av de troende för sharia, i Kazakstan 10 och i Azerbajdzjan 8 procent. I Ryssland vill hela 42 procent av de tillfrågade muslimerna att sharia blir officiell lag. (Gissningsvis är stödet för sharia ojämnt fördelat i Ryssland med det starkaste stödet i Kaukasien men svagare i exempelvis Tatarstan.)

Bortsett från i Kirgizistan (och möjligen Uzbekistan) anser de flesta som stöder sharia att lagen endast ska tillämpas bland muslimer och då först och främst inom familjerätt och egendomstvister.

Möjligheten att integrera delar av sharia med normala lagar är inte så orimliga som många föreställer sig. På 1990-talet anlitade det ryska inrikesdepartementet en professor i juridik, Leonid Sykiäinen, för att jämföra rysk lag med sharia och tjetjensk sedvanerätt. Han formulerade om viktiga delar av sharia och sedvanerätten till formella lagparagrafer. Han kom fram till att mycket i sedvanerätten stod i konflikt med rysk lag, däremot bara några få paragrafer enligt sharia. Många menar att flera brutala regler som tillämpas av religiösa domstolar i olika länder mera har sina rötter i lokal sedvanerätt än i islam.

Inom praktiskt taget hela den muslimska världen anser en majoritet av kvinnorna att de bör underordna sig makens vilja men åsikten delas bara av 51 procent av kvinnorna i Kazakstan och 58 i Azerbajdzjan. Och oavsett respekt för mannen anser de flesta kvinnor att de själva bör få bestämma om de ska bära slöja eller inte. Bortsett från i Tadzjikistan anser majoriteten av kvinnorna också att de ska ha rätt till skilsmässa från mannen.

Inför fredagsbönen i Tadzjikistans huvudstad Dusjanbe. Observera att många män bär en svart kalott med fyra vita tupphuvuden. (foto: Torgny Hinnemo)

Så här förklarade en ledande kvinnlig politiker i Tadzjikistan situationen för mig i en bakgrundsintervju för tre år sen:

- Kvinnorna sköter inte bara hushållet. Det är också vi som går till marknaden för att sälja det som producerats hemma hos oss. Därför hinner kvinnor inte ägna sig åt saker som skulle kräva att vi åker längre bort så att vi skulle tvingas övernatta någonstans. Då kan man inte ägna sig åt rikspolitik.

- Jag är troende och ber regelbundet. Jag bad min man om tillstånd att ägna mig åt politik. Han sa ja därför att vi känner varandra sen studenttiden. Han vet hurdan jag är och tror på mig.

Att Centralasiens muslimer ofta har en mindre strikt syn på religionen än i många andra länder har säkert många förklaringar. En är att religion ofta smälter ihop med lokala sedvänjor i olika delar av världen. Det räcker med att gå in i en moské i Uzbekistan eller Tadzjikistan för att se att det inte är samma islam som på många andra håll. Här bär männen ofta en svart kalott som broderats med fyra vita tupphuvuden. Tupparna, som förmodligen är ett arv från förislamsk tid, står i kontrast till principen att man inte ska avbilda levande väsen i en moské.

En annan förklaring torde vara att sufism fortfarande är en viktig del av centralasiatisk islam. I stora delar av den muslimska världen har sufismen annars trängts tillbaka. Sufierna gör inte anspråk på politisk makt. Däremot ställer de moraliska krav på människorna som i praktiken ändå kan tvinga dem till politiska ställningstaganden, exempelvis mot korruption bland politiker.

Allra störst betydelse har islam således för synen på moral. Det anser merparten av Rysslands och Centralasiens muslimer med undantag för i Kazakstan men även här är inflytandet svagare än i många andra muslimska länder. 60-70 procent av Rysslands, Azerbajdzjans och Centralasiens muslimer säger att det är omoraliskt att dricka alkohol. Andelen som accepterar abort pendlar mellan en och nio procent. Mest av allt fördöms homosexualitet medan polygami accepteras av 37 procent av Rysslands muslimer, 31 av Kirgizistans, 18 av Kazakstans, 12 av Tadzjikistans och 4 av Azerbajdzjans (i Azerbajdzjan är många shiiter).

Säkert har centralasiaternas syn på religion och etik påverkats av det europeiska utbildningssystem som infördes av de ryska erövrarna och framförallt under Sovjetperioden. Då var ju dessutom religionsutövning i huvudsak förbjuden och merparten av befolkningen har i dag bara ytliga kunskaper om sina gamla religioner. De religiösa idéer som kommer till uttryck bland många av Tjetjeniens unga i dag har exempelvis ofta inget att göra med lokala traditioner.

I synen på politik skiljer sig de muslimska staterna i det forna Sovjet i många fall från varandra. I Tadzjikistan, ett land som genomlevde ett inbördeskrig med tiotusentals döda under 1990-talet, är andelen som vill se en stark ledare lägst, 20 procent, medan 76 procent sätter demokrati främst. I Kirgizistan, ett land som 2010 drabbades av etniska motsättningar med några hundra dödsoffer, råder motsatt förhållande. Där anser 64 procent att en stark hand är viktigare än demokrati. Kirgizistan har annars ansetts vara den mest demokratiska av staterna i Centralasien. Möjligen har det att göra med att många muslimer i Kirgizistan upplever ett växande hot från extrema grupper. Var tionde muslim som besvarat enkäten i Kirgizistan säger att självmordsbombningar kan vara berättigade i vissa fall. Det är en åsikt som knappast delas av trosfränder i övriga forna Sovjetrepubliker.

Terrorism är något som två tredjedelar av Kazakstans och Kirgizistans muslimer oroar sig för medan andelen uppgår till knappt hälften i Ryssland och Tadzjikistan och är nästan försumbar i Azerbajdzjan.

En tredjedel av Tadzjikistans och Kirgizistans muslimer vill helst kunna rösta på ett islamskt parti men bara omkring tio procent i Kazakstan och Azerbajdzjan. (Bara i Tadzjikistan tillåter lagen ett religiöst parti men på grund av valfusk tillerkänns det färre röster än det får i i de allmänna valen.)

Eftersom många av de frågor som ingått i enkäten inte har fått ställas i Uzbekistan är det svårt att få en tydlig bild av hur människor tänker i det landet. Slående är dock att andelen som säger att de kan utöva sin religion fritt är klart lägre än i övriga Centralasien. Samtidigt svarar uzbekerna oftare än andra att de inte tycker om västlig populärmusik och att västerländska TV-program och filmer är skadliga för moralen.

Under andra halvan av 1990-talet och början av 2000-talet genomförde IFES några omfattande attitydundersökningar i Centralasien som också omfattade frågor om religion och moral. Frågorna där skiljer sig från PEW:s aktuella studie så pass mycket att det är svårt att spekulera om vad som har förändrats under de senaste 15 åren. Uppenbart är att nu som då har religionen ett starkare grepp om muslimerna i söder än i norr. Detta brukar förklaras med att de nomadiserande kazakerna och kirgizerna har varit svårare för mullor och den världsliga makten att kontrollera än de bofasta jordbrukarna i söder. Det förefaller dock som att det i dag finns en något större acceptans för auktoritärt styre i norr på grund av oro för utbrott av våld i samhället. Dessutom har den politiska ledningen i Uzbekistan till viss del lyckats isolera sitt land från kunskap om vad som händer i omvärlden, bland annat genom en omfattande censur.

Vid läsning av statistiken måste man hela tiden komma ihåg att procentsiffrorna inte avser andelar av hela befolkningen utan enbart av de troende muslimerna. För att förstå hur representativ statistiken är för ett helt land bör man gissningsvis dividera siffrorna för Kazakstan med cirka 4 och för Kirgizistan med 2.

Historikern Dmitrij Dubrovskij och Anna Sjarogradskaja, chef för Regionala pressinstitutet, diskuterade mångfald och tolerans i medierna. Sjarogradskajas institut utsattes för en myndighetsräd under själva konferensen.  (foto: Ingmar Oldberg)

Konferensen samlade över 300 deltagare, de flesta inbjudna ryska tjänstemän och NGO-representanter från Petersburg och angränsande regioner. Även några äldre medborgarrättskämpar fick dock delta. Från övriga östersjöländer kom de flesta från Finland, varav påfallande många från Sällskapet Finland-Ryssland, från Sverige bara tre representanter för Föreningen Norden och en medlem i OSSE-nätverket (jag själv) men från Litauen ingen. Möjligen uteblev några organisationer som protest mot den ryska NGO-lagstiftningen.

Konferensens plenarsessioner dominerades av olika officiella tjänstemän. Ledaren för det ryska ordförandeskapet i Östersjörådet läste inledningsvis upp en hälsning från utrikesministern, som framhöll värdet av public diplomacy och presenterade de ryska prioriteringarna. Därefter framträdde bl.a. representanter för Statsduman, Gortjakov-fonden och Petersburgs utrikeskommitté, stadens ombudsman för MR-frågor, ja även en utvecklingsminister från Archangelsk-regionen, vilka berättade om sina program för tolerans, patriotism och stödet till NGO-er. Bara en rysk frivilligorganisation kom här till tals, nämligen Geografiska sällskapet, där Putin är ordförande. En delförklaring till denna officiella dominans kan vara att man i Ryssland både talar om NGO i västlig mening och NKO (nekommertjeskaja organizatsija).

Vidare framträdde representanter för Östersjörådets sekretariat och Nordiska ministerrådet, vilka upplyste om möjligheter till stöd åt ryska NGO-er (vilket kan göra dem till utländska agenter), samt västliga frivilligorganisationer. Dessa betonade bl.a. att regeringar inte får påverka sina NGO-er, vilka bör garanteras frihet och ska påverka regeringarna att uppfylla sina åtaganden. Ingen tog upp de pågående trakasserierna och ingen tid fanns för debatt.

Konferensens tre arbetsgrupper, där frivilligorganisationerna träffades, bjöd däremot på intressanta presentationer och debatter. I min arbetsgrupp som skulle handla om multikulturella samhällen, utmaningar och lösningar, uppträdde bl.a. en representant för Fonden för (ryska) landsmän utomlands (med stort statligt stöd), som kritiserade lagstiftningen i Estland och Lettland. Han fick mothugg från personer därifrån och balanserades av en finsk NGO-talesman, som berättade om problemen för finsk-ugriska språk och kulturer i Ryssland samt försöken att stödja dessa.

Representanten för en tysk-rysk NGO berättade om projektet Levande bibliotek, som erbjuder en plats för möten mellan vanliga ryssar och sårbara grupper som homosexuella, HIV-smittade, feminister (!) muslimer, migranter och punkare, dock med en åldergräns på 18 år. Statliga institutioner i Petersburg visar inte tolerans mot dessa och denna den mest liberala staden i Ryssland har en lag som förbjuder ”propaganda” för homosexualitet och pedofili.

Chefen för organisationen Huset för fred och icke-våld berättade om ett försoningsprojekt i en tjetjensk by, som år 2000 drabbades av en massaker, och ledaren för ett regionalt pressinstitut, som utbildar oberoende journalister, diskuterade mångfald och språkbruk i massmedia. Dessa ämnen förefaller kanske okontroversiella, men båda talarna berättade i slutet av sina inlägg att deras NGO-er under själva konferensen utsatts för husrannsakningar, och de var nu osäkra om sin framtid. Den förstnämnda organisationen hemsöktes av bl.a. åklagarämbete, brandskydd, skatte- och sanitetsinspektion.

När sedan arbetsgruppen senare började diskutera eventuella bidrag till konferensens slut-dokument, framfördes därför förslag om att uttrycka en oro över kampanjen (massovye proverki) mot ryska NKO-er, vilka inte ansågs gynna byggandet av ett demokratiskt och tolerant samhälle. Härvid citerades FN:s förre generalsekreterare Kofi Annans ord om att ett svagt civilsamhälle gynnar auktoritarism. Detta förslag fick överväldigande stöd från både ryssar och andra i gruppen, men ett fåtal motsatte sig det. En ryss menade att förslaget inte fanns på arbetsgruppens dagordning och skulle vara kontraproduktivt. En kvinnlig jurist ansåg att åklagarmyndigheten bara lydde order uppifrån och att många organisationer klarat kontrollerna.

Vid konferensens avslutande plenarsession, där arbetsgruppernas resultat presenterades, nämndes också vår grupps oro över situationen enligt ovan. Dessutom fick en äldre representant för Memorial, som också hemsökts, utanför programmet framträda. Han betonade att den ryska NGO-lagstiftningen isolerar landet och hotar samarbetet också i Östersjö-området och bad om stöd från de andra länderna. Men i slutdokumentet kom inget av detta med. Dokumentet avslutades med en allmän rekommendation…

“To secure respect for democratic rule and democratic development in all Baltic Sea countries that allows contribution from free, independent organisations and a free cross-border co-operation between NGOs around the Baltic Sea. We want the Baltic Sea to be a region of sustainable environment, mutual trust and democracy.”

De ryska arrangörerna hade alltså anledning att vara nöjda, de ryska frivilligorganisationerna att vara besvikna och de västliga att skämmas inför dem. Västliga medlemmar i organisationskommittén förklarade efteråt att utkast till slutdokument diskuterades redan i februari och att det överenskomna resultatet inte kunde ändras. Ryssland hade alltså som värd- och ordförandeland störst inflytande, och övriga åtta deltagande östersjöländer måste enligt konsensusprincipen ge med sig.

PS. Efter konferensen (24 april) genomförde ryska myndigheter också en inspektion på Nordiska ministerrådets informationskontor i Kaliningrad. NMR:s generalsekreterare tog avstånd från detta och betecknade det som störande för det i övrigt goda samarbetet.

- Ha, du skulle bara kunna byta ut bilden, säger hon. Allt annat är sig likt.

Det skulle snart visa sig hur fel hon har. Det har gått tjugo år sedan vi sågs, men Jelena Koneva har gjort en resa som inte kan mätas i tid.

I SAF-tidningen år 1993 skrev jag om kvinnors vardag, och om de ryskor som gjorde sina egna resor.

Sist jag träffade Jelena Koneva var 1993. Hon var 34 år och direktör för Comcon-2, ett marknadsundersökningsföretag som hon startat tillsammans med sin dåvarande man. Efter att i några år ha arbetat parallellt på VTsIOM, Allryska centret för opinionsundersökningar (då Allsovjetiska) och det egna företaget, hade psykologiutbildade Jelena Koneva bestämt sig för att satsa på det egna. Hon var pionjär: ung, kvinna, egenföretagare, chef och verksam i en ny bransch. Jelena Koneva gillade det. Tvåbarnsmamman tillbringade kvällarna med pärmar i soffan och sov, enligt egen utsago, inte som mer än fyra timmar per natt.

– Fråga inte hur det är att vara en rysk affärskvinna, sade Jelena Koneva, Lena. Fråga hur det är att vara gift med en.

År 1993 hade Jelena Koneva just startat sitt företag Comcon -2. ”Att vara chef var inget problem” sade Lena., ”Företaget var litet. I ett större företag hade det varit svårare.”

Som kvinnlig företagare var hon inte helt ovanlig. I en tid då Boris Jeltsins chockterapi mest resulterat i arbetslöshet och ofattbar inflation, och självaste arbetsmarknadsminister Gennadij Melkijan frågade  ”Varför ska kvinnor anställas när så många män är arbetslösa? Det är inte rimligt att kvinnor arbetar när så många män är arbetslösa” var eget företag en lösning för många. Under privatiseringsvågen 1989-91, strax innan Jelena Koneva startade, var nästan var femte nyföretagare i Ryssland en kvinna. Med förmåga till dostavanije, konsten att få tag i varor och hushålla i bristekonomi, hade sovjetiska kvinnor goda förutsättningar för att driva företag, noterar forskare. Men medan de flesta sålde turkiska kläder, sålde Jelena Koneva ryska åsikter.

Så, jag visste vad jag tittade, efter så här 20 år efteråt: en stram 53-åring i dräkt, knytblus och högklackat, håret i knut och ett mycket återhållsamt leende.

Nästan tjugo år senare är Jelena Koneva fortfarande direktör för Comcon. 

Men det ”Hi, I am Lena!” jag hör då jag kommer till mötet, kommer inte från den Direktör Koneva jag väntat på. De kommer från en Lena i snaggat hår, vit t-shirt, munkbyxor, sandaler, ett halsband med stora träkuloren 30-årig pojkvän vid sin sida. Och ett stort brett leende. Livet har gått upp och ner för Lena. Men det har gått fort och framåt. Comcon har etablerat sig som en av de största i branschen. År 1993 hade Comcon tio anställda. År 2010; 400. Comcon har blivit medlem i den internationella undersökningskoncernen Synovate och blivit ett av Rysslands främsta undersökningsinstitut.

Svårare har resan i privatlivet varit. Vid millennieskiftet gick Lena, som hon säger, in i depressiv period. Barnen blev stora. Självförtroendet blev svagare. Kärleken till mannen försvann. Det blev skilsmässa.

- Åren mellan 40 och 45 förlorade jag min förmåga att förstå andra människor. Jag började söka och omvärderade relationen till min man. När jag var 45 vaknade jag upp. Då förstod jag att det viktigaste för mig är kärleken.

Medelålderskriser finns i hela världen. Men det fanns något ryskt i Lenas kris. Lena levde i ett land som inte var vad det tidigare varit.

– Jag hade förlorat min patriotiska känsla, sade Lena år 2010. Patriotiska känslor är de bästa. De lär oss att skilja mellan dem och oss.

Den svunna sovjetiska gemenskapen har skapat både saknad och lättnad. Och en kult att fotografera sig vid.

Tio år efter det att den sovjetiska gemenskapen hade försvunnit och inte ersatts av någon ny, fann sig Lena utan band. Den känslan har hon fortfarande år 2010.  

– Jag är mig själv. Utan mitt land. Utan min man. Jag har förlorat tillhörighet.

Lena började söka. Sin identitet. Sitt liv. Hon gick till en psykolog. Hon började träna. ”Femton situps. Tio kvar. Fem kvar.

Nej, de sovjetiska kosmonauterna hittade inte Gud däruppe. Affisch på Ryska statliga muséet för samtidshistoria.

Du kan. Du kan mer än du tror!” Tränarens ord fick henne att ta, som hon säger, the spirit, i sina händer. Hon tog itu med sitt stora komplex, körkortet (”faktiskt min enda svaghet”) och läste indiske Jiddu Krishnamurtu, en av många tänkare som vann gehör i det andligt sökande Ryssland.

Krishnamurti, som levde 1895-1986 pläderade stillhet och frihet ”Jag vill göra människan ovillkorligen fri” sade Krishnamurti som varnade för auktoritetstro och menade att det inte finns någon bestämd väg till sanningen. Alla måste söka själva.

– Jag är ingen religiös person, sade Lena 2010. Jag växte upp under den kommunistiska ideologin men jag kände mig aldrig som en sovjetisk person. Men det var ändå så, att när man bytte roll hamnade man utanför den breda strömmen.

År 2013

Klockan 22.15 en måndag kväll i april är Lena online på Skype. Jag ringer upp. Att hennes resa har fortsatt, förstår jag genast. Med Ryssland går det visserligen inte bra. Landet saknar civilsamhälle. Det gör det svagt.

Ryssars vanor och åsikter är en stor marknad. Jelena Koneva fortsätter att kartlägga den.

Men Lenas eget liv går enligt planen. Synovate Comcon har blivit en del av det internationella nätverket Ipsos och har undersökningsstationer på 180 platser i Moskva och Sankt Petersburg. Tillväxten passar Lena, direktören alltjämt i snaggad frisyr

- En expansion till 30-35 länder kan jag gott klara.

Privatlivet har balans. Lena, 54 år, är fortfarande tillsammans med 34-årige Sasja. Jiddu Krishnamurti är fortfarande ledstjärnan i livet. Men Lena är besviken på hur hon och världen följer läran. Människor borde vara mindre individualistiska, tycker hon.

Jelena Konevas resa är inte slut. Nästa station är en utlandsflytt. År 2015 har Jelena Koneva, i sina drömmar, lämnat Ryssland, kanske för att bo i USA. ”Fri som en fågel.” Här vill Lena gå en utbildning i kris- och katastrofhantering. Det skulle vara bra i hennes fortsatta karriär.

Det är fullt tillåtet att fråga människor om de är lyckliga, trots att de inte är framme vid målet. Det gör jag, över Skype.

- Min lycka bara växer, säger Lena. Mitt liv är mer medvetet nu. Och den huvudsakliga orsaken är att jag följer min egen väg.

Follow my track, säger Jelena Koneva.

Är man sovjetiskfödd direktörska, lever enligt Krishnamurtu och bestämt sig för att resa, är det nog bäst att göra det.

Golos blev den första ryska medborgarrättsorganisationen som fälldes enligt en lag som trädde i kraft den 20 november förra året. Enligt den är organisationer som sysslar med politik och får ekonomiskt stöd från utlandet skyldiga att registrera sig som ”utländska agenter”. Att förstå hur en rysk domstol kommer fram till att definitionen passar på Golos är inte helt lätt.

Golos är en paraplyorganisation för sammanslutningar på olika orter i Ryssland som både driver kampanjer för hederliga val och verkar som valobservatörer och dokumenterar överträdelser av vallagarna. Enligt de statuter som man bland annat kan hitta på webbplatsen http://www.golos.org/ arbetar man inte kommersiellt och strikt politisk neutralitet är en grundprincip för arbetet.

Trots att Golos inte är knutet till något parti, aldrig har uppmanat någon att rösta på ett visst parti och inte har något politiskt program anser domstolen alltså att organisationen bedriver politisk verksamhet. Det kan rimligtvis bara förklaras på ett sätt: Det får politiska konsekvenser om man ifrågasätter ett val genom att påstå att det till någon del inte har genomförts enligt lagen eller att lagen kunde utformas bättre. Därmed måste verksamheten betraktas som politisk. (Justitiedepartementet hävdar att det är en form av politisk verksamhet att en av Golos medlemsorganisationer  för några år sedan föreslagit ändringar av vallagen som man fortfarande argumenterar för.)

Logiken i domstolens resonemang framstår som särskilt märkligt mot bakgrund av en dom som avkunnades av den ryska konstitutionsdomstolen bara tre dagar tidigare. De klagande var några ryska väljare tillsammans med det ryska parlamentets ombudsman för mänskliga rättigheter samt en lokalavdelning av det ena av Putins stödpartier, Rättvisa Ryssland. De ansåg att de domstolar som vägrat att ta upp enskilda väljares klagomål om hur val genomförts i deras valkretsar inte följt lagen. Och konstitutionsdomstolen gav dem rätt. I utlåtandet heter det bland annat att ingen domstol har rätt att neka att ta upp ett sånt klagomål till behandling och att parlamentet bör förtydliga lagstiftningen på den punkten.

Konstitutionsdomstolen säger alltså att man har rätt att klaga men distriktsdomstolen säger att Golos sysslar med politik om man hjälper människor med faktaunderlag när de klagar.

Men för fällande dom räcker det inte med att syssla med politik. Det måste dessutom påvisas att verksamheten finansieras från utlandet. Golos har tidigare tagit emot ekonomiskt stöd utifrån, bland annat från Sverige. Men inför att den nya lagen trädde i kraft den 20 november upphörde man med att ta emot utländskt stöd. Och eftersom man varken sysslar med politik eller tar emot pengar från utlandet fanns ingen anledning att registrera sig som ”utländsk agent”, ansåg Golos.

Domstolen anser dock att organisationen tagit emot pengar i ett fall efter 20 november. Den 23 oktober delade den norska Helsingforskommittén ut sitt frihetspris för 2012 till Golos. Prispengarna sattes in på Golos konto som dock skickade tillbaks dem till Oslo. Men att pengarna fanns på kontot för en kort tid räcker för fällande dom, anser domstolen oavsett att den norska Helsingforskommittén säger att betalningen skett utan att Golos tackat ja.

Åtminstone för en lekman framstår domstolens sätt att resonera som att det vore möjligt för någon i utlandet att få alla partier i den ryska duman dömda till böter genom att utan att be dem om lov sätta in en slant på deras bankkonton.

Det vore lättare att förstå om den nu pågående kampanjen för att stämpla vissa organisationer som ”utländska agenter” riktade sig mot sammanslutningar som strävar efter politisk makt. Men Golos och Memorial gör inget annat än medborgerliga organisationer i vårt land. De argumenterar för vad de anser vara rätt vilket inte nödvändigtvis innebär att de alltid får som de vill. Men vi dömer inte folk till böter eller hotar dem med fängelse när de får avslag på en begäran hos någon myndighet.

Det går inte att se något annat mönster bakom domen mot Golos och andra som kan väntas följa än att de som innehar den politiska makten i Ryssland inte tolererar kritik. Och sättet att från officiellt håll motivera detta juridiskt är inte nytt i Ryssland. Redan 2005 höll en av Rysslands främsta juridiska auktoriteter på just val ett anförande på samma tema. Det var Igor Borisov, medlem av Rysslands centrala valkommission men också jurist och ordförande i Rysslands institut för valrättsliga frågor. Borisov hävdade bland annat att valprocessen bara till en del ska ses i ljuset av mänskliga rättigheter. Många internationella normer för val har kommit till för att skydda statens och inte individens rättigheter, sa han. En opposition vilken som helst vill ta makten genom att förneka de normer som den sittande makten bekänner sig till. Så fort en oppositionsgrupp tagit över makten vänder den upp och ner på normerna, fortsatte han. Som exempel angav han de baltiska staterna där demokratiskt valda regimer enligt hans uppfattning åsidosätter minoriteternas, främst ryssarnas, rättigheter. Borisov sympatiserar exempelvis inte med Köpenhamnsdokumentet (som undertecknats även av Ryssland) från 1990 där det bl a heter att ” The participating States consider that the presence of observers both foreign and domestic, can enhance the electoral process for States in which elections are taking place.”

Lagen om ”utländska agenter” tillämpas i dag enligt Borisovs resonemang ovan selektivt mot dem som utan att vara politiker uppfattas som ett hot mot den sittande makten. Det påminner mig om när jag som sjuåring spelade kula på gården. Barn brukar vara tillsagda av sina föräldrar att komma hem för att äta vid vissa klockslag. Därför uppstod bland barnen ett slags sedvanerätt som gick ut på att när ett sånt magiskt klockslag närmade sig bestämde man sig för att spela exakt en eller tre omgångar till. När de var spelade hade den som då stod som förlorare inte rätt att begära revansch för att vinna tillbaka sina kulor.

Fast det fanns alltid några killar som var större än vi andra och som inte accepterade sedvanerätten om de stod som förlorare efter sista omgången. Om man ville slippa stryk var man tvungen att fortsätta att spela tills de stora killarna vunnit tillbaka sina kulor och dessutom helst några av våra andras.

Så fungerar det politiserade ryska rättssystemet. Trots att landets president är doktor i juridik.

Ljudmila Zjiltsovas fingrar rör sig snabbt på arbetsbordet i den stora salen i fabriken Rusinovopak i Rusinovo.

– Vi sätter ihop pipetter, säger 46-årige Ljudmila, vars synskada medger henne att se kontraster. Vi tar glasets öppning och sätter på en hylsa.

Ljudmila Zjiltsova och hennes kolleger på Rusinovopak, alla synskadade, har arbetsuppgifter som är anpassade för synskadade. (Samtliga foton: Sophie Heine)

Bredvid Ljudmila sitter ett tjugotal arbetare. De gör alla samma sak och de är alla synskadade. Rusinovopak, som grundades år 1948, tillhör Allryska förbundet för synskadade. Den är ett av cirka 180 företag med arbetsplatser för synskadade som förbundet driver. Men Rusinovopak är speciellt. Det ligger i det som kallas Synskadades stad, Gorod Slepych. När Rusinovo grundades för några decennier sedan, var tanken att det skulle vara en stad, extra tillgänglig för synskadade. Bostäder anpassades, skolor och rehabiliteringscenter inrättades. Synskadade från hela Sovjetunionen skulle bo och arbeta här var tanken.  Så blev det. Till att börja med. Synskadade flyttade hit och Rusinovo blev Gorod Slepych. Så kallas staden än idag, trots att planen på det perfekta samhället för synskadade för länge sedan gått i kras. Ljudmila Zjiltsova ute i salen har arbetat på fabriken i mer än 20 år.

– Tidigare var här mycket arbete, suckar hon. Nu finns inte så många uppgifter. 

Med fallande produktion och minskad personalstyrka, är Rusinovopak inte vad fabriken en gång varit.

Nej, fabriken är inte vad den en gång var. Under 60- och 70-talen arbetade 1200 personer här. Hälften var synskadade. Fabriken producerade delar till tv-apparaten Rubin. När Sovjetunionen upplöstes minskade statens stöd, fabriken fick söka egna kunder och tvingades lägga om produktionen. Synskadade lämnade Rusinovo och Rusinovopak. Av stadens tusen invånare är cirka 250 synskadade. Fabriken har 150 anställda, av dem 47 synskadade. De har låg lön, vilken kompletteras med bidrag. Men med sitt bibliotek med talböcker, tidningar och punktskriftslitteratur, samt en liten träningssal, är fabriken alltjämt en samlingsplats för synskadade i trakten.  Det är svårt att veta hur många synskadade det finns i Ryssland. Det man vet är att Allryska förbundet för synskadade har 274 000 medlemmar. De lever i ett otillgängligt samhälle.

Den ofta stressiga och trängselfyllda tunnelbanan kan vara en skäckmiljö för synskadade.

Det ryska statliga biblioteket för synskadade är välutrustat med datoriserade och manuella kataloger fyllda av litteratur i punktskift och som talbok.

Nog för att stora städer som Moskva har trafiksignaler med ljud och nog för att det finns punktskrift på skyltar utanför en del offentliga lokaler. Runt om finns talboks- och punktskriftsbibliotek, med Ryska statliga biblioteket för synskadade som det centrala och största. Men generellt är det svårt. Det gäller inte bara att ta sig fram. Det är också svårt att få jobb och över huvudet taget betraktas som en jämbördig samhällsmedborgare.

Lösningar som Rusinovo har både motståndare och anhängare. Rusinovopaks direktör Sergej Bykov, som är seende, är emot tanken på särbehandling.

– Tidigare tyckte man att det var bra att alla var på samma ställe, säger direktören. Men nu tycker man snarare att man ska riva gränserna. För att funktionshindrade inte ska känna sig utestängda arbetar man nu med exempelvis ljud vid trafiksignaler. Enligt min mening ska man inte dela upp. En  enklav för synskadade är inte rätt.

Ljudmila Zjiltsova vid pipetterna på arbetsbänken i fabrikssalen håller inte med.

– Fabriker speciellt för synskadade spelar en stor roll i vårt liv, säger hon. Här är det enklare och lättare för oss att arbeta än på en plats för seende.

Hon får medhåll från högsta ort. Vladimir Vsjivtsev, vice ordförande i Allryska förbundet för synskadade, är för idén. 

Vladimir Vsjivtsev, ordförande i Allryska förbundet för synskadade, är för idén med separata lösningar för synskadade.

– Bostäder är en viktig fråga, säger han. Staten måste göra mycket för att underlätta för individen. Individen måste få kunna välja. Men för att kunna göra det måste det finnas miljöer där man kan röra sig fritt. Separat och anpassat boende löser många problem.

Idag byggs inga fler städer som Rusinovo och de företag som Allryska förbundet för synskadade driver, får allt färre resurser. Platserna blir allt färre. Men Ryssland arbetar med tillgängligheten. För närvarande drivs en stor statlig kampanj Dosponaja sreda, Tillgänglig miljö, vilken omfattar alla funktionshindrade grupper. Inom det genomförs projekt som förbättring av tillgänglighet i tunnelbanan och märkning av skyltar med punktskrift. Vladimir Vsjivtsev, vice ordförande i Allryska förbundet för synskadade, är glad för kampanjen. Han tycker att relationerna mellan staten och den ryska synskaderörelsen har kommit in i en ny etapp. Alla problem; bostäder, arbete, utbildning, pensioner är viktiga.

– Men det viktigaste är att vi hittar ömsesidig förståelse.

Men inte alla är nöjda. Alexander Rakovitj, ordförande i Kaluga-avdelningen i Allryska förbundet för synskadade, menar att kampanjen delvis är en skenmanöver. Alexander Rakovitj, som är också lokalpolitiker och affärsman, vill se mer handling.

– Staten har inte involverat organisationerna i programmet tillräckligt. Det finns så många brister. Ingen stad utom Moskva har trafiksignal med ljud. Vid övergångsställen finns inga reliefer eller markeringar, på plattformer finns inga varningar vilket gör att synskadade kan gå rakt ut på rälsen.

Samhällets attityder spelar en stor roll för att situationen för utsatta grupper ska bli bättre, menar många.

Kanske kan kampanjen, synskaderörelsens arbete och ny mentalitet i samhället leda till en mer tillgänglig tillvaro för synskadade och förändrad syn på utsatta grupper i Ryssland. Tills dess monterar Ljudmila Zjiltsova pipetter på Rusinovopak, och har inga planer på att förändra sitt liv.

– Naturligtvis fortsätter jag att arbeta här, säger den ryska fabriksarbetaren i Synskadades stad.  Om fabriken finns kvar. Utan arbete kommer man ingenstans.