Omut pamjati
Aleksandr Jakovlev
Vagrius, Moskva, 2001
Aleksandr Jakovlev blev under åttiotalet känd som perestrojkans arkitekt
och på senare år har han väckt uppmärksamhet som ordförande
för Kommissionen för rehabiliteringen av offren för politisk
förföljelse. Det är därför med stor förväntan
man ger sig i kast med hans memoarer som under titeln Omut pamjati ("Minnets
virvel") kommit ut i år.
Boken är omfångsrik (603 sidor) och ger som titeln antyder en färgrik
och temperamentsfull skildring av Jakovlevs långa och händelserika
liv. Språket är en högst personlig blandning av mustiga folkliga
uttryck och litterär ryska - här finns inga spår av författarens
över trettio år långa karriär inom den sovjetiska partiapparaten
- och bidrar i hög grad till bokens läsvärdhet.
Redan 1972 gjorde sig Jakovlev bemärkt då han publicerade en artikel
i Literaturnaja gazeta mot den antisemitism och ryska nationalism som
odlades i tidskrifter som Oktjabr och Molodaja gvardija. Den skarpt
formulerade artikeln väckte missnöje inom det politiska ledarskiktet:
ämnet var känsligt och under Brezjnevs tid som generalsekreterare
föredrog man ju som bekant att sopa problemen under mattan. Som straff
fick Jakovlev lämna sin post som (tillförordnad) chef för centralkommitténs
avdelning för propaganda och förvisades till Kanada som ambassadör.
Där stannade han i tio långa år och hade redan förlikat
sig med sitt öde, då allting förändrades i hans liv. Våren
1983 besökte Michail Gorbatjov, vars politiska stjärna då var
på starkt uppåtgående, Kanada och upptäckte en själsfrände
i den sovjetiske ambassadören. Sedan dröjde det inte länge förrän
Jakovlev kunde återvända till hemlandet. Sin sextioårsdag firade
han som chef för det prestigefyllda forskningsinstitutet IMEMO (Institut
mirovoj ekonomiki i mezjdunarodnych otnosjenij - Institutet för världsekonomi
och internationella relationer). I december 1984 följde han med sin höge
beskyddare på den resa till Storbritannien som på allvar skulle
rikta västs blickar mot Gorbatjov, "en man som det går att göra
affärer med", som Margret Thatcher uttryckte det.
Sedan Gorbatjov utsetts till generalsekreterare i mars 1985 återvände
Jakovlev till centralkommittén, men nu som chef för avdelningen
för propaganda, den avdelning som han så snöpligt tvingats lämna
13 år tidigare. Jakovlev avancerade därefter raskt i partihierarkin:
1986 upphöjdes han till sekreterare i centralkommittén och 1987
invaldes han i politbyrån. Hans huvudsakliga ansvarsområden omfattade
ideologiska frågor och internationella relationer.
Jakovlev ser mycket kritiskt på Gorbatjovs och sin egen roll i kampen
för perestrojkans reformer och mot en med åren allt mer gensträvig
partiapparat. Han anklagar Gorbatjov, men sympatiskt nog också sig själv
för "närsynthet" när det gällde kaderpolitiken.
Det största misstaget i det avseendet var, menar han, att ingen av dem
genomskådade KGB-chefen Vladimir Krjutjkov, den man som med tiden kom
att leda motståndet mot Gorbatjov och som iscensatte kuppförsöket
i augusti 1991.
Jakovlev ångrar att han inte lyssnat bättre på Viktor Tjebrikov, Krjutjkovs företrädare i ämbetet, som inte hade någon högre uppfattning om sin efterträdares moraliska halt. Jakovlev anklagar till slut Krjutjkov för att systematiskt och med viss framgång ha försökt så split mellan honom och Gorbatjov, bland annat genom att utmåla Jakovlev som en simpel intrigmakare med siktet inställt på att överta makten.
Däremot tycks Jakovlev intressant nog inte hysa några bittra känslor
mot politbyråkollegan Jegor Ligatjov, som ju tidigt framstod som en envis
försvarare av "socialismens landvinningar" och samtidigt motståndare
till en demokratiseringsprocess som kunde hota kommunistpartiets monopolställning.
Det var också Ligatjov som gav klartecken till publiceringen av Nina Andrejevas
ökända artikel i Sovetskaja Rossija den 13 mars 1988 med rubriken
Ne mogu postupitísja printsipami ("Jag kan inte ge avkall
på mina principer"). Samtidigt som artikeln angrep Gorbatjov och
perestrojkan uppmanade den till en rehabilitering av Stalin. Andrejeva fick
några veckor senare skarpt mothugg i en artikel Pravda, som tillkommit
på Jakovlevs initiativ. Vad Jakovlev trots allt kunde uppskatta hos Ligatjov
var dennes rättframhet och ärlighet, egenskaper som skilde honom fördelaktigt
från Krjutjkov och andra kappvändare.
Men Jakovlevs kritik av Gorbatjov (och sig själv) går längre
än att bara peka på brister i kaderpolitiken. Ett större problem
var, menar Jakovlev, att det tog så lång tid att göra sig kvitt
gamla kommunistiska stereotyper. Jakovlev var ansvarig för det nya program
som antogs av den 27:e partikongressen 1986. När han i dag läser igenom
programmet kan han inte låta bli att le, bekänner han, och frågar
sig hur han kunde"förlika sig med sådan uppenbar gallimatias".
Förklaringen är enkel: liksom alla andra i kommunistpartiets ledning
på den tiden var Jakovlev fortfarande övertygad om att det endast
var socialismen som kunde erbjuda en lösning på landets problem.
Men på den 28:e och sista partikongressen sommaren 1990 gick till slut
också denna illusion i graven. Då fattades beslutet att avskaffa
paragraf 6 i konstitutionen, den paragraf som kommunistpartiet hade att tacka
för sin monopolställning.
Även om allvarlig kritik kan riktas mot perestrojkan var det mycket som
åstadkoms på osannolikt kort tid under åren 1985-1991, något
som i dag lätt glöms bort, påpekar Jakovlev inte utan bitterhet.
Pressfrihet, parlamentarism, slut på det kalla kriget, stopp för
politiska förföljelser och rehabilitering av politiska offer, allt
detta och mycket annat är perestrojkans verk. Trots alla sina dubier och
samvetsförebråelser ångrar Jakovlev inte de år han "gick
arm i arm med Gorbatjov, låt vara snubblande, mot friheten."
Gösta Lavén
E-post: glav@telia.com
* * *
Kniga o rodine. Opyt analiza diskursivnych praktik
Irina Sandomirskaja
Wiener slavistischer Almanach, Sonderband 50, Wien 2001
Den som söker efter ordet “Fosterland“ i den svenska Nationalencyklopedin
(1991) hittar just ingenting mellan “Fosterfördrivning“ och “Fostertalg“.
Där är det, kort sagt, mycket tomt.
Slår man sedan efter “Fäderneslandet“ hittar man en vällovligt kritisk artikel om det fräcka bladet som prövade skandaljournalistikens gränser fram till år 1927. Kan detta säga något om det moderna Sveriges inställning till själva begreppet, till diskursen?
Visst är det så. Ingen förväntar sig ju längre i
Sverige några militärparader med boforsmissiler på Sveavägen
i Stockholm den 6 juni.
Ingen skulle kunna tänka sig det svenska generalitetet stående i
givakt nedanför några paroller som “Varer Svenske!“(Gustav
Vasas valspråk, om ni minns!) i sommarvärmen. “Fosterlandet“
tycks i stället i Sverige numera ha tagits om hand av lätt ljusskygga
grupper som inte vill bära manlighetens tydligaste symbol - nämligen
håret. Om man därtill inte skall behöva nämna nationalsången
“Du gamla, du fria“ som nuförtiden, redan av den vänstersinnade
dagispersonalen, brukar benämnas “hockeysången“! Här
har man konstruerat den svenska monarkins valspråk från, låt
oss säga, Gustav III:s “Fäderneslandet“ (just det, inte
mer än så - och utan utropstecken) via Gustav V:s “Med folket
för fosterlandet“ (varifrån kom, plötsligt, “folket“?)
till den nuvarande statschefens “För Sverige - i tiden“. Den
“estetisering av politiken“ som Walter Benjamin noterar apropå
myterna om den fosterländska, sköna, gemenskapen har hos oss gått
från officiell högstämdhet till kommersiell kitsch och ekande
språklig tomhet. Men också tomheten kan för all del vara betydelsebärande:
det icke-representerade kan vara väl så representativt. (Minns Geijers
ord i passionspsalmen: “Din makt som icke gränser vet, Du lade av
att visa“!)
Om den fosterländska diskursen är svag i Sverige är den i Ryssland
desto starkare. Knappt något begreppssystem har där ägt en sådan
laddning som Rodina (med Otetjestvo och Ottjizna) och avsatt en sådan
mängd stående uttryck - från tsartid, borgerlig demokrati,
bolsjevikvälde, Stalinterror, stagnationsperiod och perestrojka till postsovjetisk
försöksdemokrati. Som framstående kännare av ryskans fraseologi
har Irina Sandomirskaja sett ett uppdrag i att konstruera ordboksdefinitioner
av “Fosterlandet“ och besläktade substantiv, men hennes arbete
har efter hand vuxit ut till en väldig språksociologisk och kulturhistorisk
kommentar. Resultatet har blivit en mycket rik, lika infallsrik som lärorik,
studie av det i vid mening politiska språket i Ryssland.
Irina Sandomirskaja är fräck nog att inte skriva en välfriserad
text av gängse svenskt akademiskt märke. I stället varvar hon
utredande kapitel - som närmast blir till kulturhistoriska essäer
om främst sovjetperiodens frasklädda myter - med resonemang som visar
på en för de fåkunniga generande stor beläsenhet i modern
och postmodern språk- och kulturteori. Det är god hermeneutik - och
Sandomirskaja döljer inte sin personliga närvaro i verket. Bland hennes
informanter finns så vitt skilda gestalter som amiral Sjisjkov (1754-1841,
konstruktör av Alexandertidens fosterlandsbegrepp, länge betraktad
som en enbart komisk figur och språkgalning men som här får
ett slags äreräddning) och “en enkel sovjetisk kvinna“,
Jevgenija Kiseleva (1916-1990), vars “naivt“ uttryckta fosterlandskärlek
(läs: sovjetpatriotism med ett högst selektivt minne) för Sandomirskaja
framstår som det mest gåtfulla draget i den sovjetiska kulturen.
Typisk för hennes djärva ansats att avvinna snart sagt varje sovjetisk
social företeelse symbolisk laddning är hennes syn (inte minst i bokens
bildbilaga) på hur till och med den sovjetiska hemmaturismen mytologiskt
kan kopplas till Odysseus’ färder.
Men redan uttrycken, fraserna, i Sandomirskajas narrativa material erbjuder
nog av symbolik för förståelsen av Ryssland/Sovjetunionen som
mytologiserande struktur. “Malaja rodina“ med dess “rodnyje korni“
kan bli positivt värdeladdat i förhållande till den elaka och
själlösa storstaden. En “izgnannik Rodiny“ kan - beroende
på perspektivet - likställas med en förrädare (mot sovjetsystemet)
eller som en Ovidius tala ur exilen. Han kan välja att inte återvända
när tillfälle ges (som Brodskij) eller att komma tillbaka, likt den
uppstigande solen, österifrån (som Solzjenitsyn). Fosterlandet kan
omfattas med kärlek (“ljubov’ k Rodine“) eller förpliktiga
(“dolg pered Rodinoj“). Ändrade politiska konjunkturer medför
ny fraseologi: det proletariat som under 1920-talet sades sakna fosterland kunde
i början av 1930-talet få höra att de levde i ett Sovjetunionen
som, märkvärdigt nog, var “otetjestvo mirovogo proletariata“.
Det “så kallade Fosterländska kriget“ blev under samma
1930-tal “Fosterländska kriget 1812“ för att sedan citeras
i uttrycket “Velikaja otetjestvennaja vojna“ om den del av andra världskriget
där Sovjetunionen deltog. Sedan traditionella familjebildningar åter
börjat hyllas i Sovjetunionen efter
1920-talets experiment kunde fäderneslandet lätt kopplas till bilden
av modern: vem minns inte Toidzes affisch “Rodina-mat’ zovet!“.
“Mirnyj trud“ blir sedan något som ägnas ett närmast
sakraliserat (sovjetiskt) Fosterland av samma slag som amiral Sjisjkovs “världsliga
kyrka“. Och nog ekade det av “izmena Rodine“ och “vragi
naroda“ i kanonaderna mot dem som under stagnationsperioden tilläts
gå i emigration. (Sandomirskaja unnar sig det tvivelaktiga nöjet
att citera Stanislav Kunjajev från 1970-talet:
“Dlja tebja territorija,
a dlja menja/
Eto Rodina, sukin ty syn!“.)
Hur går det då med Rodina-Otetjestvo-Ottjizna i en postsovjetisk
miljö? De officiella hyllningarna till Fosterlandet finns naturligtvis
kvar i
Putins Ryssland - och de ser ut att förstärkas. Men frasen “izmena
Rodine“ har, exempelvis, bytts ut mot “gosudarstvennaja izmena“,
och
fosterlandsretoriken har, som Sandomirskaja påpekar, blivit mindre repressiv
men desto mer seduktiv. Och i ett land, där jakten efter
nationell identitet närmast har antagit karaktär av pristävling,
begagnas de flesta förförelsetrick, alla tänkbara vädjanden
till folklig
sammanhållning - synkrona och diakrona perspektiv smälter samman.
Hur skall man annars tolka att nationalsången framförs med ny text
men med gammal melodi? Eller att Peter den stores (och Provisoriska regeringens)
vit-blå-röda trikolor kan förses med den bysantinska dubbelörnen
i mittfältet?
En gemensamhetsskapande symbolik av det slaget är, förstås,
idag inte Ryssland ensamt om att pröva. Också i Sverige ändras
hastigt
referensramarna. När psalmverserna är glömda blir reklamens slagord
den nya utantilläxan, TV 4 brukar avsluta sina sponsrade sändningar
med nationalsången, och den fosterländska flaggan flammar stolt målad
i ansiktena på idrottspubliken.
Lars Erik Blomqvist
E-post: lars-erik.blomqvist@sh.se
* * *
Scheherazades sanna historier
Zinaida Lindén
Söderströms, 2000
En ryska som i Finland blivit författare på svenska - ja, det är
Zinaida Lindén. Med sin andra novellsamling Scheherazades sanna historier
visar hon att den finlandssvenska litteraturen fått ett tillskott att
räkna med från helt oväntat håll.
Zinaida Lindén är född 1963 i S:t Petersburg, på en tågresas
avstånd från Helsingfors men ack så långt vad språk
och kultur beträffar. Till Finland kom hon för elva år sedan
och sex år senare gav hon ut sin första bok, överstinnan och
syntetisatorn, en samling fräscha och överraskande noveller. Nu överraskar
hon inte längre utan befäster: här har vi en författare
med egen röst och egen ämnessfär.
Det handlar mycket om livet i Leningrad under sovjetregimens sista år
- fastän ingen ju den gången visste hur det skulle gå. I titelnovellen
Scheherazades sanna historia vågar den unga studentskan inte ens drömma
om att resa utomlands. Hon är fullt nöjd med att ta lokaltåget
ut till Peterhof, slinka förbi portvakten och springa upp till sin älskare
Djamal, en matematiker från Syrien. Det blir deras åttiofjärde
natt. På vägen tillbaka gäspar hon sig genom grundkursen i historisk
materialism och funderar på ännu en nödlögn för familjen
- det går ju inte att umgås med en arab...
Zinaida Lindén är fin på att förmedla tidstämningen
från unkna universitetskorridorer och vinbestänkta poesiorgier i
studenthemmen. Hon tränger också in i andra av det dåtida Leningrads
miljöer; det är stadsproletariatet och dess småbrottslingar,
det är rättegångssalar och telefonväxlar, det är de
svåra spåren efter kriget.
Det centrala för Zinaida Lindén är ändå samspelet
mellan människorna. Hur kommer det sig att den trevande kärlekshistorian
mellan studentskan och den syriske matematikern bara upplöser sig när
de första allvarliga hindren kommer emot? Här gäller det politiska
och geografiska gränser, men människorna i Lindéns noveller
hör också annars hemma i gränszoner; de befinner sig mellan
olika stadier i livet, mellan olika kulturer.
I Scheherazades sanna historier skriver Zinaida Lindén för första
gången även om Finland, delvis ur den inflyttade ryssens perspektiv.
Hur går det till exempel när en högutbildad ung ryska gifter
sig med en kille från den finska landsbygden? Här vågar Lindén
närma sig något så svårfångat som nationella egenheter.
Hon gör det roligt och skarpsynt, utan att någonsin förlora
känsligheten för nyanserna i spelet mellan kulturbakgrund och personlighet.
Istället vilar hennes noveller i en atmosfär av vänligt vemod.
Min favorit är Sirenen som berättar om hur det är att resa i
Sovavtobussen mellan Åbo och S:t Petersburg, om de bekanta ryska busschaufförerna
och den brokiga skaran medpassagerare. Och inte minst om att klockan tjugo Moskvatid
vara lyckligt framme och känna njutningen av "att ögonblickligen
upplösas i det kvällströtta petersburgska folkhavet, att ta på
sig en saklig min och låta sig uppslukas av dessa dystra, men ack så
älskade människovågor".
Kristina Rotkirch
Epost:kristina@rotkirch.com
* * *
En ung nyhetsreporter på Estlands television, Riho Västrik, har skrivit
en intressant avhandling, framlagd vid Tartu-universitetet i Estland. Avhandlingen
belyser det s k Linnas-fallet som på sin tid rönte stor uppmärksamhet
också i Sverige.
I april 1987 deporterades den då 67-årige estländaren Karl
Linnas från USA till Sovjet, misstänkt för att under den tyska
ockupationen ha varit chef för ett koncentrationsläger i Tartu i Estland.
Det var första gången en misstänkt nazistisk krigsförbrytare
utlämnades från USA. Kritiker fördömde Reagan och hans
justitieminister för att de godtog sovjetiskt bevismaterial och utlämnade
Linnas till en ockupationsmakt som dessutom tillämpade dödsstraff.
Avhandlingen visar att de flesta som skrivit om Linnas och Tartu-lägret
haft fel.
- sovjetpropagandan som flerfaldigat antalet offer,
- Linnas döttrar med flera som skildrade pappan bara som en tomtefarbror
som borde få ägna resten av sitt liv åt barnbarnen - det kanske
han borde ha fått men krigsförbrytare var han i alla fall
- jag och andra som tvivlade på att tyskarna utsett den då 22-årige
Linnas till lägerchef - han var lägerchef och därigenom medansvarig
till massmord även om han i sin tur var tvungen att ta order från
en tysk militär.
Västrik ställer flera frågor: vad hände i Tartu-lägret,
vem gav order om avrättningar, vem utförde dem och vilken var Linnas´
roll i sammanhanget?
Först antalet offer. Enligt den sovjetiska standardversionen - som länge
togs för sann också i väst - dödades 12 000 människor,
varav 2 000 judar, i Tartu-lägret. Det var osannolikt redan av det skälet
att i hela Estland dödades ungefär 1 000 inhemska judar.
Västrik har gått igenom arkivdokumenten i Estlands Riksarkiv och
kommit fram till att mellan 3 500 och 4 000 människor avrättades i
Tartu-lägret. Det var alltså ett litet läger med Förintelsens
allmänna mått, men mycket stort för det lilla Estland.
Lägret grundades av ester som kämpat mot de sovjetiska ockupanter
som inlett folkmordseran i Estland. På en enda natt skickades nästan
10 000 estländare i boskapsvagnar till sibiriska läger där de
flesta dog. Bland de deporterade var judar kraftigt överrepresenterade
i förhållande till sin befolkningsandel - precis som i Lettland och
Litauen. De kommunistiska ockupanterna lät deportera eller direkt döda
nästan lika många judar i Estland som nazisterna - ungefär 700
för Stalin och 1 000 för Hitler.
Esterna som grundade koncentrationslägret tycks ha fått sina riktlinjer
från tyska militärer, som hade uttryckliga order att hålla
sig själva i bakgrunden. De skulle i stället uppmuntra den inhemska
befolkningen till pogromer mot judarna - det lyckades i Litauen där hundratals
litauer dödade tusentals judar i Kaunas redan före de tyska truppernas
ankomst, men i Lettland och framför allt i Estland - med sina få
judar och brist på antisemitiska traditioner - fick tyskarna inte till
stånd några pogromer.
Men visst fanns det också ester och letter som mördade judar, inte
minst de 300 letterna i det ökända Arajskommandot (som mördade
uppskattningsvis hälften av Lettlands judar). En estnisk judemördare
var Karl Linnas. I avhandlingen citerar ett vittnesmål om hur Linnas tvingat
en landsman att komma med till avrättningarna för att det var nyttigt
att vänja sig vid dödandet. Den gången dödades judar, de
flesta kvinnor, en pojke var högst tolv år. I bussen på väg
till avrättningen våldtogs en av kvinnorna av en vakt.
De allra flesta judar dödades bara för att de var judar, många
kommunister däremot som hämnd för att de deltagit i kommunistiska
förintelsebataljoner som mördat ester, judar, svenskar och andra under
den föregående kommunistiska ockupationen. Men också oskyldiga
kommunister mördades. Och oskyldiga icke-kommunister som angivits av grannar
eller arbetskamrater som ville åt deras hus, hustru, jobb eller något
annat. Godtycket blev regel - som så ofta under diktaturregimer och ockupationsmakter.
Enligt Västrik tjänade ester som lägervakter av olika skäl.
En del hade ingen aning om vad som pågick i lägret. De såg
vaktrollen som en möjlighet att slippa mobiliseras till fronten där
risken att själv dö var större, andra behövde sona någon
synd från den föregående kommunistiska ockupationen. Ytterligare
några var allmänna rötägg som just lockades av möjligheten
till makt över andra människor och våld mot dem.
Så var det säkert, först den kommunistiska och sedan den nazistiska
ockupationen bröt ner många moraliska spärrar. Makt blev rätt.
Men ingen var tvungen att delta i avrättningar av oskyldiga - man kunde
avstå även om priset i värsta fall var ens eget liv. Ett högt
pris men valen är inte alltid lätta i ockuperade länder.
Till slut, det är skönt att man äntligen kan söka sanningen
om folkmorden i det ockuperade Estland. Västrik bygger ju inte på
enkla propagandaskrifter som det s k Wiesenthal-institutet gjorde när de
skrev till svenska regeringen 1986 utan han ägnar sig åt seriös
forskning som den riktige Wiesenthal - med sin sanningslidelse både när
det gäller kommunistiska och nazistiska brott mot mänskligheten -
nog skulle gilla.
Och Linnas - jo han dog ett par månader efter utlämningen på
ett fängelsesjukhus i Leningrad. Västrik utesluter inte att det var
en naturlig död...
Andres Küng
E-post: andres.kung@mailbox.swipnet.se
* * *
Contemporary Russian Politics. A Reader.
Ed. Archie Brown
Oxford University Press, 2001.
568pp.
Detta är en gedigen genomgång av det politiska systemet - president,
lagstiftande församling, val, politiska partier, ekonomiska reformer, opinionen,
nationella frågan, federalism. De två avslutande kapitlen ser Rysslands
transition i ett komparativt petrspektiv samt diskuterar frågan om Ryssland
blivit en demokrati. En rad välkända rysslandsforskare har bidragit.
Boken lämpar sig utmärkt som kurslitteratur. Är du intresserad
av att använda den i undervisningen och skulle vilja ha ett gratisex för
att se om boken är vad du söker - kontakta Hanne Gjengaar som är
representant för Oxford University Press i Skandinavien. Hon har e-post
hanneoup@online.no eller telefon +47 22 67 08 87.
Lena Jonson
E-post: lenajonson@ui.se