av Patrik Jotun
Analytiker, doktorand vid Göteborgs universitet
Epost: patrik.jotun@telia.com
Terrorattacken i USA den 11 september förändrade i ett slag hela det
säkerhetspolitiska mönstret kring Centralasien. Genast beskriver massmedia
USA som den självklara ledaren i jakten på islamistiska terrorister
i Centralasien. Faktum är att USA höll en låg profil när
det gällde att göra något åt problemen i och kring Afghanistan
före den 11 september, medan Ryssland och andra stater var mycket aktiva
i att försöka förhindra terrorism baserad i Afghanistan.
Det är lätt att förstå den ryska frustrationen över
att USA nu kommer in på arenan och tar platsen som världens främsta
terrorismbekämpare. Jag ska här kortfattat beskriva säkerhetssituationen
kring Centralasien från sommaren 1999 fram till den 11 september i år,
därefter beskriva förändringarna efter terrordåden i USA
och slutligen spekulera något kring framtida säkerhetsarrangemang.
Fram till sommaren 1999 präglades säkerhetspolitiken kring Kaukasien
och Centralasien av rivalitet mellan Ryssland och Väst. Andra säkerhetshot
fanns självfallet, men ’islamistiska banditer’ och andra typer
av hot var underordnade spänningen mellan Ryssland och Väst. Även
flera frågor som inte var primära säkerhetshot inordnades i
denna motsättning, exempelvis kampen om den kaspiska oljan. Under våren
1999 tillspetsades motsättningen genom att Georgien, Azerbajdzjan och Uzbekistan
inte förnyade sina medlemskap i OSS:s säkerhetspolitiska samarbete,
det s.k. Tasjkent-fördraget. Dessa tre stater flirtade istället med
USA och NATO samtidigt som deras kritik av Rysslands inflytande i regionen blev
allt hårdare.
Förändringarna 1999
Sommaren och våren 1999 förändrades emellertid denna övergripande
kontext kraftigt. Det var främst fyra händelser som ledde till förändringen:
I augusti 1999 gick väpnade tjetjenska grupper – under ledning av
Shamil Basayev och Khattab (Habib Abdul Rahman) – in i Dagestan för
att befria republiken från Ryssland. Jag ska här inte gå in
på orsakerna till detta och dess misslyckande, men ’befrielseförsöket’
misslyckades totalt. Tjetjenerna stoppades mindre än två mil in på
Dagestans territorium av civilbefolkningen. Ingen enda av Assa-dalens nio nationaliteter
ställde upp på de tjetjenska rebellernas sida. Istället enades
samtliga Dagestans etniska och andra intressegrupper (vilket ingen trodde var
möjligt före tjetjenernas ’befrielseförsök’) för
att gemensamt ställa sig på Moskvas sida och köra ut inkräktarna.
Trots detta ledde striderna till panik i Moskva. Premiärminister talade
själv om att Ryssland skulle kunna förlora Dagestan. Jeltsin avskedade
Stepasjin som premiärminister och tillsatte istället Putin. Putin
fick därför äran av att ha kört ut tjetjenerna och fortsatte
därefter med att långsamt dra åt snaran kring Tjetjenien i
form av en ’cordon sanitaire’. Denna snara började snart tränga
allt längre in i Tjetjenien och övergick efter ett par månader
i en regelrätt invasion, som fortfarande pågår. Denna start
på det andra Tjetjenien-kriget ändrade Rysslands roll i regionen
från passiv till aktiv aktör. Sedan det första Tjetjenien-kriget
hade Ryssland endast reagerat passivt på säkerhetshot i Centralasien,
inte minst i form av ökat västligt inflytande. I och med det andra
Tjetjenien-kriget agerade Ryssland åter aktivt. Moskva skulle inte längre
låta 'banditerna' sätta dagordningen.
Att Putin blev ny premiärminister, senare tillförordnad president
och slutligen vald president, ledde till att såväl grannstaterna
i regionen som stormakter från Iran till USA började visa Moskva
en ny respekt. Putin behövde inte förändra Rysslands säkerhetspolitiska
mål nämnvärt, endast se till att framföra sin politik rakare
och tydligare för att få stöd av andra stater. Det är svårt
att överdriva betydelsen av att Putin tog över som president. Det
fick effekt på så skilda områden som den egna administrationens
effektivitet, andra länders samarbetsvilja och ekonomisk attraktionskraft.
Striderna i Ferghaná-dalen i Centralasien började sommaren 1999,
ungefär samtidigt med att de tjetjenska grupperna gick in i Dagestan. En
grupp i storleksordningen 500 till 1500 man - enligt olika uppgifter –
gick in från Tadzjikistan till Batken-regionen i Kirgizstan. Gruppen leddes
av Jumaboi Khodjiev (ofta kallad Juma Namangani) och utgjorde en del av Uzbekistans
Islamiska Rörelse, IMU. Militära styrkor sattes in, såväl
kirgizisk marktrupp som Uzbekistans flygvapen. De inblandade staterna –
Kirgizstan och Uzbekistan – hade uppenbara problem med att hantera situationen.
Själva konflikten pågick från slutet av juli till slutet av
oktober. Olika ledare i Tadzjikistan försökte hjälpa till med
att lösa konflikten, vilket inte var svårt med tanke på Namanganis
kontakter bland den Förenade Tadzjikiska Oppositionen (UTO). Tadzjikistans
minister för krissituationer, Mirzo Zijojev, hjälpte till att lösa
situationen genom att tillåta transport av IMU-grupperna till Afghanistan
via Tadzjikistan.
Nya väpnade strider
I juli och augusti 2000 bröt åter väpnade konflikter ut i och
kring Ferghaná-dalen, varav vissa varade fram till oktober även
detta år. Det rörde sig om fem mer eller mindre olika konfliktområden.
För det första bröt mindre strider ut i Batken-området
i södra Kirgizstan. Rebellerna kontrollerades sannolikt av Juma Namangani
från IMU. Även om IMU tveklöst har vissa baser i Uzbekistan
och Afghanistan, är det emellertid högst troligt att dessa rebeller
kom till Batken-området från eller åtminstone via just Tadzjikistan.
Dessutom är stora delar av Tadzjikistan helt utanför regeringens kontroll,
såväl i Ghissar-dalen som i de centrala delarna av landet. I och
med samarbetet mellan regimen och UTO inom ramen för den pågående
fredsprocessen, är det främst kriminella, inte ideologiskt baserade,
grupper som utgör det största problemet.
Samtidigt med Batken-händelserna bröt även strider ut på
sammanlagt tre håll i Uzbekistan; Kamtjik, Bostanlyk samt Surkhandarja.
I vilken utsträckning IMU respektive Hizb-ut Tahrir al Islami (HTI) ligger
bakom de olika konflikterna är inte helt klart, men mycket tyder på
att IMU låg bakom åtminstone striderna i Surchandarja. Även
i dessa konflikter varierar uppgifter om antalet rebeller kraftigt. Den hårda
kärnan av tränade soldater, var knappast större än några
hundra man. Men utöver dessa, är relativt stora grupper knutna till
rebellerna som närmast kan betraktas som ekonomiska och politiska flyktingar.
De oppositionella rörelserna fick också hjälp av civilbefolkning
som lever i Uzbekistan men inte deltar direkt i striderna.
Dessutom bröt strider också ut i centrala Tadzjikistan kring Darband
i början av september 2000. I detta fall var det den före detta UTO-befälhavaren
Mullo Abdullo som drabbade samman med tadzjikiska regeringstrupper. Utgången
av striderna verkar vara att Abdullo fick stora förluster och drog sig
tillbaka efter en vapenvila. Abdullos grupp har inget tydligt islamistiskt mål,
utan är mer direkt involverad i narkotikasmuggling och kontroll över
den ekonomiska och politiska makten i centrala Tadzjikistan. Striden blev en
framgång för den tadzjikiska koalitionen mellan den gamla regimen
och UTO.
Striderna kring Ferghaná-dalen 1999 och 2000 ledde till att de centralasiatiska
regimerna ändrade sina säkerhetspolitiska prioriteringar till att
näst intill enbart gälla bekämpandet av ’banditerna’
från IMU och andra islamistiska organisationer. Det blev då uppenbart
för exempelvis Uzbekistan att USA inte hade för avsikt att hjälpa
Centralasien med militär trupp eller på annat vis riskera att dras
in i regionens konflikter. Åter igen framstod därför Ryssland
som den mest pålitliga partnern. Även om Rysslands militära
resurser inte är vad de en gång varit, så har ändå
den gamla supermakten kvar vissa resurser, såväl vad gäller
materiel som militära styrkor. Dessutom har Ryssland betydande och åtråvärda
fördelar vad gäller underrättelse- och säkerhetstjänsternas
informationer och kontakter.
Utöver konflikterna i det forna sovjetiska Centralasien genomförde
talibanerna en framgångsrik offensiv i Takhar-provinsen i Afghanistan.
Även om de flesta av islamisterna i Centralasien inte verkar ha nära
band till talibanerna i Afghanistan, så har utvecklingen i Centralasien
påverkats av såväl talibanernas framgångar de senaste
åren som de nu pågående förändringarna i Afghanistan.
Så sent som under våren 2000 föreföll de anti-talibanska
krafterna i regionen vara relativt optimistiska om framtiden och flera angrepp
för att slå tillbaka talibanerna planerades. Den etniskt uzbekiske
general Abdul Rashid Dostum (ledare för Hezb-e Yombesh-e Meli-e Afghanistan)
som tidigare kontrollerade Mazar-i-Sharif i norra Afghanistan samt den etniskt
tadzjikiske fältherren Akhmed Shah Massoud fick ett avsevärt stöd
– såväl politiskt som militärt och logistiskt – av
Iran, Ryssland och flera av regimerna i Centralasien. Trots den optimistiska
tron under våren 2000 fick istället talibanerna stora framgångar
och islamister tog sig in i Surkhandarya i södra Uzbekistan. Dostams inflytande
och maktbas raserades därmed nästan helt.
Talibanernas framgångar ledde till att Massoud fick dra sig allt längre
tillbaka med Förenade Fronten (oftast benämnd Norra Alliansen i media).
I början av september år 2000 intogs staden Taloqan (huvudort i provinsen
Takhar). Senare under september intogs även orterna Shir Tkhan Bandar och
Khwajaghar vid gränsen mot Tadzjikistan. Detta innebar att Massouds försörjningsvägar
från rysk-kontrollerat område skars av. Endast mycket små
leder fanns mellan Tadzjikistan och provinsen Badakhshan i Afghanistan som fortfarande
kontrollerades av Massoud. Utöver Badakhshan kontrollerade Massoud endast
Panshirdalen norr om Kabul. Som en reaktion mot detta stärkte såväl
tadzjikiska som ryska gränstrupper vid den tadzjikisk-afghanska gränsen
sin beredskap kraftigt sedan hösten 2000.
Efter dessa förändringar präglades den internationella politiken
kring Centralasien av en ny polarisering. Denna gång med Ryssland som
ledare för ett anti-islamistiskt nätverk som inkluderade Iran, Kina,
Indien och de centralasiatiska staterna. Även USA ingick i detta nätverk,
men var inte en av de huvudsakliga aktörerna. Motståndarna var olika
typer av islamister i regionen och arabvärlden, annan politisk opposition
i Centralasien, talibanerna i Afghanistan, statsapparaterna i Pakistan och delvis
i Saudiarabien och Förenade Arabemiraten. Detta var – och är
– en mycket brokig skara, inte någon homogen grupp med gemensamma
mål, medel eller intressen, mer än att de bekämpade vad de uppfattade
som olika typer av förtryck i Centralasien. Talibanerna har exempelvis
alltid kraftigt bekämpat såväl sufism (vilket dominerar de muslimska
samfunden i Centralasien) som shi’ism.
Efter terrordåden
Terrordåden i USA den 11 september förändrade åter igen
det säkerhetspolitiska mönstret kring Centralasien. Genast steg USA
in på arenan som den självklara ledaren för att bekämpa
islamistisk terrorism. Nästan samtliga andra stater i världen har
slutit upp kring USA. Tydligast är Pakistan, Saudiarabien och Förenade
Arabemiraten som helt har bytt sida. Vissa andra stater som har haft dåliga
relationer till USA har inte ställt sig tydligt på USA:s sida, men
de stöder inte heller bin Laden eller talibanerna, exempelvis Libyen och
Iran. Inte ens Irak har tagit tydlig ställning för al-Qaida eller
talibanerna, men har tydligt tagit avstånd från den amerikanska
koalitionen. De enda som står på al-Qaidas och talibanernas sida
är vissa icke-statliga organisationer i den muslimska världen. För
organisationer som HTI har det blivit svårt att ta ställning, eftersom
man inte vill stödja terrorism, men kraftigt motsätter sig de centralasiatiska
staternas förtryckande regimer som numera får stöd av såväl
USA som nästan hela övriga världen.
Vad gäller bin Ladens målsättning med terrordåden mot
USA finns tre officiella mål:
Det är emellertid helt uppenbart att varken bin Laden eller någon
annan trodde att USA skulle reagera på terrordåden genom att dra
sig tillbaka. Bin Ladens egentliga målsättning är istället
att provocera USA till att angripa muslimer och muslimska intressen över
hela världen för att tvinga muslimer att ta ställning mellan
fundamentalistisk islamism och Väst. Nästan samtliga regimer i muslimska
stater har mycket goda relationer med USA. Bin Laden hoppas att det pågående
kriget mellan USA och terrorister/islam ska leda till revolter i den muslimska
världen. Kriget är alltså egentligen en kamp om de muslimska
själarna. Bin Laden vill tvinga alla – såväl befolkningen
som regimerna – att välja sida. Målet är att få islamistiska
regimer i allt fler länder. Främst är det Pakistan som ligger
nära till hands, men i förlängningen kan även den USA-vänliga
regimen i Saudiarabien falla. Den relevanta arenan i kriget är alltså
inte bergen i Afghanistan, det är stöd från den muslimska befolkningen.
För Centralasiens del blir konsekvenserna av kriget mot terrorismen inte
speciellt stora. Regimerna i Centralasien har redan fullt krig mot islamister.
De är försiktiga i sitt agerande för att inte väcka nya
fiender eller öka det folkliga stödet för islamisterna. I exempelvis
Uzbekistan har USA en omfattande militär närvaro, men befolkningen
i landet märker det knappast. USA ligger – högst medvetet –
mycket lågt och ser till att man inte syns för att inte provocera.
Istället hoppas regionens regimer att kunna pressa ut så mycket stöd
som möjligt av USA och det övriga internationella samfundet, såväl
ekonomiskt som i form av good-will och acceptans för att man slår
ner all opposition och bryter mot de mänskliga rättigheterna.
Problemen i Afghanistan kommer emellertid under lång tid framöver
fortsätta att påverka Centralasien. Flera av de mer våldsamma
organisationerna i Centralasien – exempelvis IMU – har baser i Afghanistan
och har en fristad där. Det är mycket osannolikt att vare sig USA,
FN eller någon annan kommer att satsa tillräckligt för att lösa
Afghanistans problem. Än så länge innebär kriget i Afghanistan
bara att en militärt stark grupp tar över makten från en annan,
som så många gånger förr. Alternativet till talibanerna
är en återgång till situationen innan talibanerna kom till
makten. Dvs en maktfördelning där vissa utländska makter stöder
sina aktörer inom landet och makten är relativt decentraliserad. Detta
kommer även i fortsättningen att ge upphov till att grupper som söker
en fristad på flykt undan grannländernas regimer kommer att få
utrymme i Afghanistan. Det är emellertid viktigt att komma ihåg att
de centralasiatiska staterna har sina egna problem (ekonomiska, sociala och
politiska) som ger upphov till de inhemska islamistiska rörelserna. Dessa
kommer inte utifrån, de får endast viss förstärkning utifrån.
Tankar om framtiden
Så länge de grundläggande problemen - ekonomiska, sociala och
politiska - inte åtgärdas, kommer troligen mindre konflikter mellan
opposition och regimerna att känneteckna regionen, främst i Ferghaná-dalen
och Tadzjikistan. Ett tecken på detta är att HTI är mycket snabbt
växande i hela regionen och deras ideologi bygger på en islamistisk
kamp mot socio-ekonomiskt och politiskt förtryck (dvs högst reella
och svårlösliga problem i regionen). Än så länge
kan de väpnade aspekterna av konflikterna emellertid hanteras av de berörda
staterna med viss hjälp av Ryssland och USA. Uzbekistans framtida orientering
är osäker och påverkar i hög grad regionens utveckling.
Grunden för den militanta oppositionen är den dåliga ekonomiska
och sociala situationen kopplat till politiskt förtryck. Så länge
dessa grundläggande förhållanden inte rättas till, kommer
de att utgöra grogrund för kriminalitet och islamism, som ibland tar
sig militanta uttryck.
De oppositionella militanta grupperna i regionen, som har varit involverade
i strider med regeringstrupper, drivs främst av maktambitioner och narkotikahandel,
endast sekundärt av islam eller andra ideologier. Något konkret islamistiskt
alternativ till de nuvarande regimerna av talibansk modell finns inte.
De islamistiska krafterna är trots de senaste årens tillväxt
fortfarande relativt svaga och splittrade. Deras politiska alternativ till nuvarande
regimer överskuggas tydligt av hårdföra militanta ledare - som
exempelvis den i höstas dödade Namangani - som använder en islamistisk
etikett, men knappast står för de värden eller de politiska
alternativ som framförs av islamistiska ideologer.
HTI och flera andra mindre kända organisationer har väl utvecklade
idéer - baserade på islam - om allt från ekonomisk utveckling
och sociala skyddsnät till rättsskipande och decentraliserat beslutsfattande.
De flesta företrädare predikar icke-våld och agerar genom utbildning
på lokal nivå. Den starka oppositionen mot de repressiva regimerna,
den utbredda korruptionen och den islamistiska rörelsens kraftiga tillväxt
kommer emellertid med stor sannolikhet att leda till att mindre grupper inom
HTI tar till våld som metod. Speciellt om kriget i Afghanistan och Namanganis
död leder till att IMU:s aktiviteter minskar, skapas ett utrymme för
nya militanta islamistiska grupper, främst i Uzbekistan och de delar av
Kirgizstan och Tadzjikistan som vetter mot Ferghaná-dalen.
Regionen riskerar inte att bli något starkt islamistiskt fäste med
islamistiska regimer, snarare finns risken att laglöshet breder ut sig
- främst i Tadzjikistan - och att regionen i ännu högre utsträckning
än idag blir ett 'svart hål', där diverse kriminella krafter
kan husera och ländernas socio-ekonomiska och politiska kris permanentas.
Samtidigt blir det i princip omöjligt för några islamistiska
ledare att genomföra de alternativ, vars idéer har börjat sprida
sig i regionen.