Som tur var hade jag handlat frukost kvällen innan. En beta svart bröd, ett kokt ägg och två gurkor. Ingen av kioskerna eller kaféet i Hrodnas stora väntsal var öppna i den arla morgonstunden.
Matsäcken hade jag köpt i hotellbuffén. Där hade jag intagit mina frukostar de föregående morgnarna. Också då hade jag valt bröd, ägg gurka och dessutom tomat och en klick smör. Köttbitarna och ägget i majonäs hade jag inte vågat mig på i sommarhettan. Det hade kostat en struntsumma. Fast portionspåsen med kaffepulver var svindyr. Övriga gäster hade till frukost föredragit den mera prisvärda vodkan.
Det var hela sortimentet. Den spensliga kvinnan bakom disken skar försiktigt upp grönsakerna. Hon placerade dem i en prydlig rad på ett tefat. Hon sa inte fler ord än nödvändigt till någon. Fast schaletten var lika prydligt knuten som de matchande borddukarna var nytvättade. Det syntes att hon ville sätta stil på buffén som annars var av gammalt sovjetiskt snitt.
Också procedurerna på stationen i Hrodna väckte minnen från sovjettiden, mera exakt från tågen som passerade gränsen vid Viborg. Den obligatoriska platsbiljetten hade inte kunnat köpas i Polen tillsammans med min färdbiljett. Efter långt om länge lyckades jag locka en sömnig kassörska till biljettluckan. Platsbiljetten kostade 19 dollar.
Flirt i tullen
- Förlåt, hur vill ni att jag ska stava Hinnemo? Den unge gränssoldaten ställde frågan medan han skrev av uppgifterna i mitt visum. Alltsedan min första Sovjetresa 1969 har jag i alla ansökningshandlingar envist transkriberat mitt efternamn ljudenligt. Men i viseringshandlingarna har det på ryska alltid stått Hinnemå enligt regelboken. Heder åt denne tänkande gränssoldat.
Tåget från Minsk står en timme i Hrodna. Vi som stiger på här släpps dock på först strax före avgången. Mina medpassagerare från Hrodna, ett tiotal, kommer sent. De är uppenbart erfarna pendlare. De unga gränssoldaterna rodnar inför de mogna prostituerade damernas flirt. Tulltjänstemännen ger däremot puss på kinden och bjuder på cigaretter.
I kioskerna innanför passkontrollen är gardinerna också fördragna. Men enligt skylten ska de sälja skattefria varor dygnet runt. Såväl de prostituerade som deras manliga bekanta bultar i skift på glasluckorna.
Efter ett tiotal minuter dras gardinerna ifrån av ett par sömniga unga försäljerskor. Kassarna fylls med vodkaflaskor och cigarettlimpor.
Smuggling i bästa samförstånd
Redan på långt håll ropar konduktören i förstaklassvagnen när vi under eskort förs ut till tåget. Han installerar sina vänner i kupéerna intill min. De vitryska tullarna och gränssoldaterna tittar småleende på när taxfreevarorna stuvas undan för deras polska kollegor. En tullare kommer med en liten praktisk synpunkt i sammanhanget. En av de prostituerade kommer till mig och lägger huvudet på sned. Hon vill stoppa undan ett par limpor i min kupé men propsar inte.
Eftersom de andra kupéerna är preparerade avstår de uniformerade myndighetspersonerna från att undersöka dem. Bara i min vill de utföra sin tjänsteplikt. Jag retas med gränssoldaterna och undrar om det fortfarande är flyktingar de letar efter i alla skrymslen på tåget. De ber att åtminstone få titta under mitt säte.
- Man vet ju aldrig, säger en av dem lika generad som när en av "flickorna"
nyss flirtade med honom.
När tåget rullar mot gränsen öppnas ett par flaskor i grannkupén. Stämningen liksom röstvolymen stiger. En av männen frågar en "flicka" hur hon ska fånga torskar i Warszawa. Han verkar misstrogen när hon säger att fyra-fem män kommer att ringa henne alldeles av sig själva. Hon blir sårad.
- De tycker att jag fortfarande är vacker. Tycker inte du?
Tankar om Lukasjenka
Efter någon timme har samtalet kommit in på den vitryske presidenten Lukasjenka. Man dryftar hans plus och minus. De flesta i sällskapet tycks ha kommit till slutsatsen att han inte är bra för affärslivet. Men en av männen prisar honom för att han talar klartext om de slaviska folkens överlägsenhet. Och polackerna kan inte räknas som slaver, menar han. Vitryssland är slavernas utpost mot Europa.
Redan långt inne i Polen, på sista stationen före Warszawa, tvingas konduktören jaga över sina gäster till en simplare vagn eftersom det stiger på betalande resenärer.
Väl framme i Warszawa får några kliande rodnader på låren mig att inse att jag också borde ha valt en simplare kupé. Sovjetiska vägglöss har alltid trivts i mjuka säten.