Ingen besökare i det ryska Kaliningrad kan undgå att lägga märke till den gamla tyska katedralen (Königsberger Dom) på en ö mitt i staden och den väldiga byggnadsruinen Dom sovetov på höjden strax intill. Katedralen, antagligen den enda byggnaden i s k östersjögotik i nuvarande Ryssland, är numera kaliningradbornas främsta 
stolthet. Sovjetbyggnaden är en källa till förargelse och skam, främst därför att på samma plats fanns tidigare ett ståtligt medeltida slott. Under den tyska tiden utgjorde katedralen och slottet huvudpolerna i den forna stadskärnan, vackert belägen vid floden Pregel. Dessa byggnaders öden speglar tydligt områdets växlingsrika historia och de ryska myndigheternas attityd till denna under senare tid.
Slottet som blev sovjetpalats
År 1257 började Tyska orden uppföra slottet, som först fick namnet Königsberg till korstågsledaren kung Otokar II:s ära, och bygget fortsatte sedan genom seklerna. I dess skugga växte en hansastad fram, som på 1700-talet övertog slottets namn. Slottet var först residens för Tyska ordens högmästare, sedan för preussiska hertigar och kurfurstar. År 1701 kröntes Preussens förste kung där under namnet Friedrich I. Slottet besöktes av den ryske tsaren Peter I på väg till Västeuropa. Under Preussiska sjuårskriget, då Ryssland ockuperade området, residerade ryska generaler och guvernörer i slottet, och senare bodde även Napoleon där. Slottet rymde en jättestor sal, Moskowitersaal, museisamlingar, bibliotek, och en berömd vinkällare (konstigt nog kallad Blutgericht). Där utställdes under andra världskriget också tsarernas unika bärnstensrum, som Nazityskland just rövat från Ryssland och som därefter försvann.
Under andra världskriget skadades slottet liksom resten av staden svårt, först av engelska flygbombningar 1944, sedan av det sovjetiska anfallet i april 1945. Efter kriget utgjorde slottet en imponerande ruin, som bl a användes som bakgrund i sovjetiska krigsfilmer.
År 1966 fattade den regionala kommunistpartiordföranden Konovalov emellertid det ödesdigra beslutet att riva resterna av slottet och i stället bygga ett palats för områdets sovjet och partikommitté, med tillhörande öppen plats, tribun och Lenin-staty. Komplexet skulle helt dominera stadens centrum och bli en symbol för den nya makten.
Då nyheten läckte ut, satte sig stadens kulturelit till motvärn, och lärarna på det blivande universitetets historiska institution bildade en initiativgrupp. Ledaren för folklivsmuséets avdelning för Ostpreussen, som bedrev utgrävningar på platsen, Viktor Strokin, sändes till Moskva för att hos kulturminister Furtseva vädja om ett stopp för planerna. Han fick en lång audiens och hon lovade tala med ministerpresident Kosygin.
Detta var dock förgäves. Plötsligt en dag beordrades Strokin avbryta utgrävningarna, han fråntogs sina verktyg och 
hans arbetare avskedades. Strokin fick i uppdrag att i stället förbereda en utställning för ett krigsmuseum, och hela den historiska fakulteten upplöstes. Slottsruinerna sprängdes, vilket tog flera dagar i anspråk.
Sedan började byggandet av sovjetpalatset, men arbetet drog ut på tiden och avbröts i slutet av 1980-talet strax innan det var färdigt. När sovjetmakten bröt samman, började man diskutera alternativa användningar av byggnaden. Ett ryskt-panamanskt samriskföretag bildades, som skulle förvandla den till ett internationellt handelscentrum, men ingenting skedde. Byggnaden förföll, blev ett tillhåll för narkomaner och råttor och omgärdades av plank och polisbevakning. Allmänt började den kallas för Monstret. En universitetsprofessor framförde nyligen förslaget att riva sovjetbyggnaden och på dess plats dels bygga ett handelscentrum, dels anlägga ett parkmuseum, där en kopia av slottet skulle uppföras i halva storleken, eftersom man inte har råd med mera. Därmed är man tillbaka vid ruta noll. Monumentet över sovjetmakten blev i stället en symbol för sovjetmaktens misslyckande.
Katedralens uppkomst och pånyttfödelse
Katedralen började byggas på 1330-talet i stadsdelen Kneiphof på en ö i Pregel, ursprungligen som en biskops maktpolitiska motvikt mot ordensborgen uppe på höjden. Katedralens gotiska byggnad försågs så småningom med element från renässans och barock. Då Preussen blev den första stat som övergick till protestantismen 1523, blev denna katedral dess andliga centrum och där hölls på Luthers uppdrag den första evangeliska predikan på tyska. F d ordensmästaren hertig Albrecht anlade ett universitet strax intill, och katedralen blev universitetskyrka. Där inrymdes senare ett religiöst bibliotek, som med tiden blev stadens första världsliga bibliotek. I kyrkan begravdes biskopar, hertigar och även universitetsprofessorer, bl a den kände filosofen Immanuel Kant, som senare också tillägnades ett minneskapell på utsidan.
Under andra världskriget ledde de engelska bombningarna till en svår brand, men kyrkans murar stod kvar. I slutet av 1960-talet var det stor risk att katedralen skulle drabbas av samma öde som slottet, och en hög partifunktionär kallade katedralen för en "hög tand" som borde dras ut. Detta avvärjdes dock tack vare opinionens motstånd och kulturminister Furtsevas ingripande. Ett bidragande skäl var kanske att katedralen var förknippad med Kant, som av kommunisterna ansågs som "progressiv", en föregångare till Marx.
I början på 1970-talet avlägsnades ruinerna av den omgivande stadsdelen, bl a det gamla universitetet, och en stor park anlades på ön. De första arbetena att restaurera katedralen genomfördes, och enligt tidens normer var syftet att använda byggnaden som konsert- eller teaterlokal. Efter sovjetmaktens fall påskyndades arbetet. En firma bildades för att återuppbygga katedralen, och man fick hjälp från Tyskland med pengar, ritningar och utrustning. 1994 sattes en ny tornspira på plats. Enligt det ryska utrikesministeriets representant i Kaliningrad, Artur Kuznetsov, utgör spiran stadens enda "utropstecken", vilket nu får efterföljare över hela staden och vittnar om samhällets "latinisering".
Sedan några år finns det ett lutheranskt och ett ortodoxt kapell i katedralens västra del, vilket tillmäts ekumenisk betydelse. På de övre planen har nyligen öppnats ett museum över domkyrkans historia, vilket också rymmer åtskilligt material om hela områdets historia, och ett museum om Immanuel Kant, inklusive dödsmask. Dessutom skall det gamla biblioteket återupprättas. Katedralen kallas nu åter för stadens andliga centrum.
Avslutningsvis kan man konstatera att publiciteten kring det rivna slottet och arbetet med katedralen vittnar om en strävan att vårda det tyska kulturarvet och utforma en regional identitet i Kaliningrad-området, som gör det unikt bland Rysslands regioner. Denna lovvärda strävan hindras dock av de enorma ekonomiska problemen i Ryssland. Den ryska staten har inte råd att stödja kulturen, vilket i stället får överlåtas åt privata, kommersiella intressen inom landet samt utländska bidragsgivare.