The Russia Hand
Strobe Talbott
Random House, New York, 2002
Medan Bill Clinton var USA:s president träffade han Boris Jeltsin arton gånger. Mötena rönte stor massmedial uppmärksamhet - mycket tack vare den ryske ledarens vacklande hälsa, onykterhet och olika upptåg. Men vad stort sker, äger ofta rum i tysthet.
Om allt det viktiga som avhandlades mellan Amerikas och Rysslands ledare före och efter de spektakulära presskonferenserna handlar Strobe Talbotts diplomatiska memoarbok The Russia Hand (Random House, New York 2002). Talbott var journalist, skrev själv sex böcker om förhållandet mellan USA och Sovjet resp Ryssland samt översatte sovjetledaren Nikita Chrusjtjovs memoarer till engelska, innan han blev en av arkitekterna bakom Clintons Rysslandspolitik.
Talbott skildrar på ett fascinerande sätt hur olika Boris Jeltsin bar sig åt offentligt och i slutna rum. Jeltsins kommunistiska och nationalistiska, närmast fascistiska fiender i hemlandet anklagade honom ofta för att lägga sig platt för amerikanska krav. Talbotts skildring bekräftar delvis denna bild. I en rad viktiga frågor - Ukrainas kärnvapen, tillbakadragandet av de ryska trupperna från Baltikum, NATO:s utvidgning, krigen i Bosnien och Kosovo - lyckades Clinton förr eller senare få Jeltsin att inta positioner som låg närmare den amerikanska statsledningens än det politiska och militära etablissemangets i Ryssland.
Rent fascinerande är det att läsa om hur Jeltsin under toppmötet i Helsingfors sommaren 1994 på allvar försökte få Clinton att gå med på en hemlig överenskommelse om att NATO:s utvidgning inte skulle få omfatta Estland, Lettland och Litauen eller någon annan "f d sovjetrepublik" – och Clintons lika principfasta som pedagogiska sätt att avvisa kravet.
Jeltsin framstår i Talbotts perspektiv som en ledare som såg sin stora kamp som inrikes- snarare än utrikespolitisk. Att godta Clintons och Amerikas utrikespolitiska önskemål blev nästan ett led i Jeltsins kamp mot kommunister och nationalister hemmavid. Att hans inrikespolitiska fiender motsatte sig USA-presidentens krav blev för Jeltsin på sätt och vis argument för att godta dem - samtidigt som han ständigt fruktade att eftergifterna kunde få ryska folket att vända honom och reformvännerna ryggen.
Utomlands präglades bilden av Jeltsins år vid makten och hans förhållande till Clinton alltför mycket av Jeltsins alkoholism och andra sjukdomar. Viktigare än snubblingar och sludder och annat som hände under toppmötena var enligt Talbott allt det som inte hände däremellan - varken gammalkommunister som Ziuganov eller nyfascister som Zjirinovskij kom någonsin till makten även om det var hotfullt nära vid några tillfällen. På något sätt överlevde rysk politik såväl den bruna anstormningen i december 1993 som den röda i december 1995 och dessutom den ekonomiska härdsmältan i augusti 1998.
Det aldrig sviktande stödet från USA och resten av västvärlden, inte minst från president Bill Clinton, bidrog till att en sjuk och svag Jeltsin trots allt kunde lämna över makten till ännu en så småningom folkvald president, Vladimir Putin. Denne må vara en mycket grå liten man, men efter att ha läst Talbotts initierade skildring inser man än en gång hur mycket värre det skulle ha blivit för Ryssland och resten av världen om de bruna eller röda i stället tagit över.
Andres Küng
Sovjet-njet
1991 – året då Sovjetunionen sprack
Elisabeth Nordgren, Evy Nickström
Hufvudstadsbladet AB, Helsingfors, 2002
Recensionen har varit publicerad i Hufvudstadsbladet den 24 oktober 2002.
En gång, det är nu mycket länge sedan (året var 1969), gav jag och min
slavistkollega Magnus Ljunggren ut en antologi texter, översatta från det
som då var den ryska dissidentrörelsen. Boken hette Sovjet-protest!. Nu
kommer Elisabeth Nordgrens och Evy Nickströms Sovjet-njet.
Det rimmar. Åtminstone nästan.
Elisabeth Nordgren har samlat sina artiklar i Hufvudstadsbladet från det tidiga 1990-talet, framför allt om Baltikum, Centralasien och Kaukasien, och kompletterat sina dåtida reportage med en rad utomstående essäisters tillbakablickar på det decennium som gått. Undertiteln är: 1991 - året då Sovjetunionen sprack.
Det har blivit en vacker bok - trots det ofta dystra innehållet. Vacker är den inte minst tack vare Evy Nickströms utmärkta fotoarbete. Från "protest" till ett rungande "njet!" - det är historien om ett slags mental trestegsraket, där kraven på en ny ordning i Sovjetväldet först kopplades till yttrandefrihet och värnande om den egna nationellt-kulturella identiteten.
När Gorbatjovs perestrojka-politik sedan gav utrymme för någonting annat än det förstenade plansystemet blev framför allt Baltikum ett skyltfönster för det ekonomiska nytänkandet. Med vidgade ramar för det konstnärliga uttrycket (sångfestivaler, litteraturens jakt efter det fosterländska minnet, den undersökande journalistiken) och med ett alltmer självständigt näringsliv blev det så dags för det svåraste steget: den politiska frigörelsen från Moskva - vars hastighet skulle stå i omvänd proportion till trögheten i den kulturella och ekonomiska kampen. Här upprepade sig ett klassiskt mönster. Åtminstone för Rysslands del gäller att ekonomiska och politiska reformer i regel förebådats av de intellektuella, av dem som en smula oriktigt brukar ha kallats "oliktänkande". Så var det inför dekabristernas misslyckade revoltförsök 1825, så var det när livegenskapen äntligen upphävdes i Ryssland 1861 - dess vådor hade länge framställts i intelligentsians tidskrifter. Så var det också inför revolutionerna 1905 och 1917 - och modellen var densamma när "tövädret" i sovjetstaternas litteratur under 1950-talet effektivt bidrog till avstalinisering och ekonomiska experiment. I 1970-talets intellektuella underjord formulerades så de krav som till sist skulle sänka hela det sovjetiska imperiet. Men medan Ryssland var ockuperat av en ideologi med tillhörande maktapparat (eller tvärtom) var Baltikum därtill ockuperat av främmande makt.
Sprickorna i muren hade förstås varit skönjbara långt innan Sovjetunionen sprang sönder 1991. Men likt en betongfördämning som sakta krackelerar för att till slut brista under vattenmassornas tryck var Sovjetväldet oöverskådligt och skrämmande i sitt fall. Det efterlämnade intellektuell vilsenhet, ekonomiskt kaos och språklig glömska. Talar man
idag om sovjetiska förhållanden inför en ungdomlig publik som, låt oss säga, är född på 1980-talet, måste man noga förklara begrepp som "den utvecklade socialismen", kolchozer och sovchozer, centralkommitté och politbyrå - ja, jag talar ur egen erfarenhet. Och ytterst få hade kunnat förutse att uppslagsordet "Sovjetunionen" i Nationalencyklopedin (1995) måste komma att inledas med orden "Åren 1922-91, statsbildning i n.ö. Europa och n. Asien".
Men också namnen på alla dem som ständigt återkom i rubrikerna under frihetskampen de hektiska åren riskerar att hamna i glömska - åtminstone utomlands. Vem minns idag Alfreds Rubiks, den lettiske kommunistledaren - eller Georgiens Zviad Gamsachurdia? Vem talar ännu om "Interrörelsen" i Estland?
Det är just därför som "Sovjet-njet" är en så viktig bok. Den blir inte bara till en påminnelse om det som faktiskt skedde 1991 och åren därpå, allt i samtida artiklar som erbjuder prov på god journalistik, starkt förmedlad närvaro och insiktsfull analys. Den kan med all sin sammanfattande faktaredovisning också bli en nyttig repetitionskurs, en lämplig läsebok i åtskilliga kurssammanhang.
Bokens andra del, som innehåller bidrag av författare och andra intellektuella från de forna sovjetstaterna, manar därefter till eftertanke. Här får vi perspektivet på det som för tio år sedan var en blandning av spänningsfyllt, förtätat allvar och väldig förväntan. Den bild som Elisabeth Nordgren valt att förmedla är inte helt nådig mot "det som hände sen".
Jaan Kaplinski varnar för tilltagande estnisk provinsialism i förändringens spår. Han hör ju till dem som ständigt dragit en lans för moderation och vidsyn i esternas förhållande till det ryska. Det är lätt att hålla med. Ty bland det värsta som sovjetmakten ställde till med i Baltikum var att ryska språket, rysk kultur kom att identifieras med elände och övergrepp. Ofta låter fortfarande balters ryska som om den kom ur en konservburk: ett nödtvunget kommunikationsmedel, ingenting mer.
Samtidigt talar från Vilnius Almantas Samalavicius hoppingivande om meningsfullare samhälleliga processer när det nedärvda tanke- och handlingssättet småningom ebbar ut. Besvikelse, stor besvikelse, strömmar annars ur Anna Akopjans inlägg om Armenien. "Spektakel", "lamslagenhet", "korruption", "tystnade muser" är kodord i hennes artikel. Vad Armenien i stället tycks ha fått är ett "auktoritärt system med demokratisk anstrykning" Och Viktor Krivulin, en gång undergroundpoet i Leningrad, sedermera fram till sin död 2001 kolumnist i bl.a. Frankfurter Allgemeine Zeitung, säger om det nya Ryssland att det blott är "ett Sovjetunionen med mänskligt ansikte".
Alla inläggen från 2001 aktualiserar, förstås, det stora bekymret: Räcker det med glädjen i att kunna skriva PÅ och inte MELLAN raderna? Är yttrandefrihet nog för att åstadkomma verklig frihet? Möjligtvis inte. Svaret känner ännu ingen. Men svaret på om Sovjetväldets upplösning var nödvändig måste ändå bli ett entydigt JA. Da!
Lars Erik Blomqvist
E-post: lars-erik.blomqvist@sh.se
Per Månson: "La loi est comme le timon, elle va là où on la dirige:
Les attitudes russes à l'égard du pouvoir et de la loi" (The law is
like a shaft: It goes where it is steered: Russian attitudes towards
power and law).
Oksana S Gréen: "Faire des affaires à contre-courant de l'opinion
publique: les nouveaux entrepreneurs en Russe" (Doing business
aganinst the flow: New entrepreneaurs in Russia).
Båda artiklarna finns i: Droit et Cultures: Revue semestrielle d'anthropologie et d'histoire, vol 43, nr 1 2002, Paris
*
Ett liv för Baltikum
Andres Küng
Timbro, Stockholm, 2002
Andres Küngs memoarer recenseras i nästa nummer av Bulletinen.
*
Russian Transit Trade in the Baltic Sea Region
eds. Claes G. Alvstam and Alf Brodin
Göteborg, 2002
Kan beställas via Centrum för Europaforskning vid Göteborgs Universitet
E-post: info@cergu.gu.se
Ur innehållsförteckningen:
1. An introduction to Russian transit trade
2. North-Western Russia as a transitional area for exports and imports
3. The transport of transit goods through Estonia4. Russian transit in the Baltic Sea region: A Latvian perspective
5. Russian transin in Baltic Ports: A View from Lithuania
6. Russian and foreign transit trade in the Kaliningrad Oblast