The Intelligentias Of Russia And Poland
Institutionen för Öst- och Centraleuropastudier, Lund, 22-25 augusti 2002
Som final på projektet The Intelligentia as Creators of Social Values in Russia and Poland during the Nineteenth and Twentieth Centuries, finansierat av Riksbankens jubileumsfond, genomförde Professor Fiona Björling i augusti 2002 en konferens med sex särskilt inbjudna talare och 65 deltagare med papers. Eftersom ett urval hade skett bland anmälningarna, låg den generella nivån på presentationerna mycket högt.
I sitt föredrag The merits of social forgetting provocerade Iwona Irwin-Zarecka (Wilfred Laurier University, Canada) sin publik med att förespråka kollektiv glömska. Trots att en av intelligentians viktigaste uppgifter har varit att just komma ihåg (jfr. Memorials arbete med att återkalla minnet av Stalins utrensningar) pekade Irwin-Zarecka på förekomsten av "skadliga" minnen: minnen av nationella oförätter, som ger upphov till våld. Kriget i forna Jugoslavien kan t.e.x. förklaras nästan uteslutande med hjälp av sådana minnen. Irwin-Zarecka menade därför att intelligentians arbete med kollektiva minnen också borde inriktas på att förändra det sätt på vilket människor hanterar sitt förflutna, så att energin riktas mot en konstruktiv syn på framtiden.
Catherine Evtuhov (Georgetown University, USA) riktade uppmärksamheten mot Rysslands roll som imperium, och det anmärkningsvärda i att intelligentian under 1800-talet varit helt ointresserade av att diskutera denna fråga. Istället för att debattera Rysslands ockupation av angränsande territorier i öst och syd, var intelligentian helt upptagen med Rysslands relation till Västeuropa. En övergripande teori rörande Rysslands expansion finner man endast i det s.k. Gortjakov-cirkuläret från 1864. På 1500-talet finns det dock gott om skriftliga källor som tar upp imperiefrågan.
Evtuhov introducerade oss i Ivan Peresvetovs petitioner till Ivan IV, där det Ottomanska imperiet sätts som förebild för det ryska. Med hjälp av en häftig retorisk manöver lyckas Peresvetov få den turkiske härskaren Mechmet II att framstå som en i det närmaste kristen regent. Han drar också en vågad parallell mellan Mechmets erövring av Konstantinopel 1540 och den ryska belägringen av Kazan som tog sin början 1551. I Peresvetovs texter finner vi den multipla identifikationen som är så typisk för den ryska intelligentian: läsaren ser världen än genom turkarnas ögon, än genom de belägrade grekernas, än med utgångspunkt i den ryska statsmaktens intresse, än innifrån den omringade staden Kazan.
Svetlana Boym (Harvard University, USA) tog sig an det intrikata temat From Estrangement to Banality of Evil: Notes towards the rhetoric of freedom in 20th century Russian thought. Hon inledde med en bild, hämtad ur Viktor Sjklovskijs skrifter: en staty av Alexander III invid Kristi Frälsare-katedralen i Moskva är 1918 kringgärdad av byggnadsställningar: den skall tas ner och ersättas av ett monument till det befriade arbetets ära (pamjatnik osvobosjdennomu trudu). Mellan dessa byggnadställningar springer gatpojkar in och gömmer sig för de milismän som jagar dem då de sysslar med ottillåten försäljning.
Boym använde bilden som en metafor för friheten: Den finns mellan tesen och antitesen, mellan den gamla ofriheten och den nyproklamerade, med våld nådda friheten. Boym såg Sjklovskijís term ostranenie (främmandegörande) inte enbart som en estetisk kategori, utan också som en politisk: genom att främmandegöra skapas ett rum för frihet, en distans från den dominerande diskursen. Detta var särskilt framträdande i det s.k. sistema, språket hippie-kulturen runt caféet Saigon i Leningrad använde på 60-70-talen. Det utmärktes av ironi, distans och en apolitisk inställning till livet. Det kom senare att ersättas av stiob, en jargong som vrängde det officiella språket ut och in i vanvördiga citat, blandat med könsord (mat). Stiob var snarare inriktad mot att integrera och tämja de omgivande offentliga diskurserna än att skapa distans till dem, och Boym hävade att denna jargong därmed bekräftade den rådande ordningen. Viktor Pelevins Generation P är t.e.x. byggd på stiob, kopplad med en klaustrofobisk konspiratonsstämning.
Nina Witoszek (Universitetet i Oslo) drog i sitt föredrag New Middle Ages or New Renaissance? – Rethinking the Humanist Legacy in Central Europe en parallell mellan medeltid och modernitet å ena sidan och renässans och postmodernitet å den andra. Enligt Witoszek har den centraleuropeiska intelligentian spelat en viktig roll under 1970-80-talen som föregångar för det postmoderna tänkandet. Den misstänkliggjorde hierarkier, motsatte sig utupiskt tänkande och värnade den mänskliga värdigheten. På ett sofistikerat och intellektuellt stimulerande vis lekte Witoszek med en rad renässanstänkare och konfronterade dem med samtida centraleuropeiska författare.
Andrzej Walicki (University of Notre Dame, USA) gav en nomativ, etisk beskrivning av intelligentian: som en grupp inriktad mot framåtskridande. Därför är den typisk för länder som befinner sig i en utvecklingsfas, på väg mot modernitet. Walicki pekade på en skillnad mellan den ryska och polska intelligentian: medan den förra placerade "folket" som sin centrala angelägenhet, gjorde den senare înationenî till sitt huvudämne. Den ryska intelligentian var i stor utsträckning radikal och ateistisk, vilket gjorde att man hade stora svårigheter i att förstå sina polska kollegers religiositet.
Geoffry Hosking (University College, London) förde sin diskussion med utgångspunkt i en modell av en "förtroendekultur" (culture of trust). För att en sådan skall råda krävs en uppslutning kring gemensamma normer, stabilitet, insyn i den offentliga sfären samt att människor i maktposition kan göras ansvariga för sina handlingar. Intelligentians funktion kan här formuleras som att skapa idéer och institutioner som en förtroendekultur kan baseras på. Hosking visade att intelligentians under 1960-70-talen partiellt lyckades med detta: Den liberala intelligentian kring tidskriften Novyj mir skapade ett forum för diskussion, där gemensamma normer hade möjlighet att uppstå. Den tekniska intelligentian med Sacharov som centralgestalt gav ett enastående exempel på moraliskt ansvarstagande och förhandlade fram ett rum för fritt tänkande. En miljörörelse växte fram ur de små grupper av geologer, biologer och andra vildmarksentusiaster som fann friheten långt från städernas byråkratiska välde (jfr. Jurij Vizbor: Tam ne pomozjet vazjnye bumagi. Tuda moj drug pesjkom, i tolko s rukzakom, i lisj v soprovozjdenii otvagi). Att dessa tre typer av intelligentia nu nästan fullständigt förlorat inflytande i det ryska samhället såg Hosking som ett tecken på att landet fortfarande befinner sig i djup kris.
I det smörgåsbord som panelerna utgjorde plockade jag bl.a. till mig Olga Shevchenkos insikter om den tekniska intelligentians retoriska strategier för att försvara en hotad maskulinitet, Jon Kysts beskrivning av Joseph Brodskys förhållande till olika typer av intelligentior och Kerstin Olofssons kartläggning av Intelligentovedenie, intelligentia-kunskap i Ryssland. När smörgåsbord ändå är på tal måste jag nämna det utsökt utformade bord i institutionsträdgården, runt vilket vi samlades på lördagkvällen: där stod brännvin och sill uppdukat och där stämde konferensarrangör (Fiona) och konferenssekreterare (Alexander Perewetoff-Morath) upp i en engelsk översättning av Fjäril vingad syns på Haga, vilket utgjorde det enda rent nationalistiska inslaget på konferensen.
Karin Sarsenov
E-post: Karin.Sarsenov@slav.lu.se