av Magnus Christiansson
Lärare i statsvetenskap vid Militärhögskolan Karlberg
E-post: magnus.christiansson@mhs-k.mil.se
The perception of Slovakia is even slightly worse than reality.
Utrikesminister Eduard Kukan, augusti 1998
Utrikesminister Eduard Kukan, augusti 1998 I februari 2002 genomförde Radio Free Europe en intervju med den före detta presidentrådgivaren Zbigniew Brzezinski angående Natos stundande utvidgning. Diskussionen fördes mot bakgrunden av den tilltagande spekulationen om vilka länder som kommer att bjudas in vid Natos toppmöte i Prag i november 2002. Brzezinski skissade på tre olika scenarier, av vilka samtliga lämnade de två kandidaterna Albanien och Makedonien utanför diskussionen. Beroende på scenario bjuds antingen fyra, fem eller sju länder in i alliansen. 1
Ett tänkbart val är att bjuda in de tre baltiska staterna, de båda favoriterna Slovakien och Slovenien samt Rumänien och Bulgarien. Att genomföra en sådan utvidgning skulle motsvara Big Bang i den europeiska säkerhetsarkitekturen. Denna utveckling skulle göra Nato till en organisation med 26 medlemsstater.
I alla händelser räknar Brzezinski med att de tre baltiska staterna och Slovenien bjuds in vid Pragmötet. Detta resonemang har sin bakgrund i det faktum att företrädare för Nato, med president George W. Bush i spetsen, flera gånger signalerat att de ser nästa utvidgningsomgång mer som inkluderande än exkluderande. Viktigast av dessa indikationer är Bush tal i Warszawa sommaren 2001. 2
Det stora frågetecknet gäller Slovakien. Beroende på valresultatet, menade Brzezinski, kommer landet att lämnas utanför eller inkluderas i försvarsalliansen. Om Vladimir Meciar återtagit makten, skulle en internationell stigmatisering tagit vid. Det går naturligtvis att tolka Brzezinskis resonemang som rena spekulationer – den typ av spekulationer som breder ut sig eftersom Natos officiella linje bara talar om att utvidgningen kommer att beröra allt mellan en och nio kandidatländer.3
Det går även att avskriva resonemanget som ointressant, med argumentet att formellt medlemskap i alliansen inte är avgörande för kandidatländernas säkerhet. Detta sistnämnda resonemang tar fasta på att Nato under nittiotalet, vid behov, tillfälligt utsträckt sina säkerhetsgarantier till icke-medlemsstater och att det således finns utrymmen för de facto medlemskap även om man inte åtnjuter de jure medlemskap.
Dock, även om man räknar med att fullvärdigt medlemskap har mindre reell betydelse än under det kalla kriget, skulle ett utelämnandet av Slovakien vid nästa utvidgning kunnat få stora konsekvenser. En av säkerhetspolitikens grundläggande drivkrafter är osäkerhet, och i det fall landet lämnats utanför ännu en gång skulle det med stor sannolikhet spridas osäkerhet om alliansens intentioner och karaktär – precis det den euro-atlantiska integrationen syftar till att undanröja. Situationen såg dessutom ännu mer intrikat ut vid betraktandet av utvidgningsprocessen av den andra stora säkerhetsskapande organisationen i Europa – Europeiska Unionen. Kommissionären för utvidgningen Günter Verheugen varnade vid ett flertalet tillfällen i tydliga ordalag för att Meciars återkomst till makten skulle innebära ett avgörande hinder för slovakiskt EU-medlemskap.
Dessutom kom de skärmytslingar som kom i dagen under sommaren 2002, mellan en allt mer trängd Meciar och företrädare för den brittiska regeringen, angående förkastande av slovakiskt medlemskap i EU i det fall Meciar återtagit makten, än mer understryka det intressanta i Brzezinskis resonemang.
En slutsats är således att en eventuell återkomst av Vladimír Meciar bedömts inverka menligt på Slovakiens integration i EU och Nato. En intressant parallell skulle i så fall finnas med Rumänien och Bulgarien, som även de riskerar att inte inkluderas i varken EU eller Nato inom den närmsta framtiden. Denna double rejection är naturligtvis intressant eftersom den skulle innebära att strävsamma kandidatländer lämnas utanför Europas två avgörande integrationsprojekt.
Men det verkligt intressanta tycks finnas i just den slovakiska situationen. I det rumänska och bulgariska fallet är det fråga om två kandidatländer som vill men som inte kan släppas in fullt ut i integrationen. I det slovakiska fallet kunde Meciars inflytande kunnat skapa en situation där förmågan finns, men där viljan varken finns hos kandidatlandet eller de europeiska institutionerna. Detta skulle i så fall inneburit en helt ny situation. Detta hade varit ett trendbrott i centraleuropeisk politik efter murens fall.
Mot bakgrund av detta resonemang väcks ett antal frågor om de interna förhållandena i Slovakien. Vad är det för politiskt klimat som skapat förutsättningarna för en Meciar? Vilka inrikespolitiska motiv finns för att eventuellt avvika från en djupare integration med Väst? På vilket sätt skiljer sig landet från den trio av deklarerat likasinnade stater i Visegrad-gruppen? Kan fenomenet Meciar implicera en mer grundläggande attitydförändring mer allmänt i Centraleuropa till det europeiska projektet?
Det är intressant att notera att många av de statsvetare som studerat Slovakien under den så kallade transitionsperioden under nittiotalet, haft märkbart svårt att placera landet inom etablerade mallar. Ofta har det uppstått grava perspektivfel, då många statsvetare helt enkelt haft svårt att hitta komparativa exempel. 4 Landet kan därför på många sätt skildras och framställas som udda eller misslyckat – delvis eftersom det inte finns andra helt jämförbara transitionsländer.
En tilltalande förklaring av de interna förutsättningarna ges av det faktum att det är fråga om en ung statsbildning. Den slovakiska republiken tillkom i en politisk situation som på många sätt fick sin agenda och sin fokus i relation till Prag. I motsats till exempelvis Baltikum utgick självständigheten inte från en bred folkopinion – inte ens från en pådrivande intelligentia.5 Till skillnad från exemplet Bulgarien, som ibland ses som det närmast jämförbara landet,6 kom det mesta av uppbrottet från kommunismen att genomföras av relativt liberala krafter inom ramen för den gamla statsbildningen Tjeckoslovakien.
En tänkbar effekt av dessa närliggande omständigheter är uppkomsten av ett politiskt landskap som till stor del präglas av stats- och nationsbyggande, såväl som demokratisering. Det utmärkande för Slovakiens politiska liv är att dessa processer löper parallellt.
En av utmaningarna vid studiet av landet är att hitta analytiska verktyg för att förstå på vilken eller vilka av dessa arenor enskilda aktörer rör sig. Begreppet politik kan i detta sammanhang inte bara innefatta partier, valprocedurer, opinionsundersökningar och andra begrepp traditionellt associerade med statsvetenskap, vilket betingas av processernas nära nog allomfattande karaktär. Följande fenomen ger slovakisk politik dess grundläggande karaktär:
Vad bygger landet? Vad gör landet rikt och välmående? Vad motiverar preferenserna för den fördelning mellan privat- och offentligt ägande som finns i en modern demokrati? Dessa och andra frågor känner vi som centrala för det politiska samtalet i västerländska demokratier. De är karaktäristiska för det öppna samhällets ständiga sökande efter bättre lösningar på samhällsproblem, även om svaren på intet sätt är entydiga.
Valrörelsen i Slovakien 2002 utmärktes av en stor avsaknad av dessa och andra centrala frågeställningar. Den slovakiska statsvetaren Darina Malová har påpekat att exempelvis partiernas affischkampanjer dolt ideologiska ställningstaganden och syftat till snabba känsloreaktioner och kontroverser. Grundläggande koppling mellan partiprogram och kampanj har ofta saknats.11
Diskussionen fokuserades tidigt på vilka partier som skulle kunna samarbeta med varandra efter valet – eller snarare, vilka personer som skulle kunna befinna sig i samma kabinett. Slovakiens proportionella valsystem skapar svårigheter att bilda majoritetsregeringar, vilket underblåst fullt begripliga diskussioner om den framtida regeringskoalitionen – något av en parallell till den svenska valrörelsen.
Raffinemanget i debatten gavs av att samtliga partier av rang tidigt deklarerat att de inte avsåg samarbeta med den politiska scenens svartepetter – Vladimír Meciar. Läget komplicerades ytterligare av att Meciar fram till juli hade stöd av närmare en tredjedel av väljarkåren. En väljarandel som fram till dess varit normalitet. Fram till denna tidpunkt var således en central fråga om det skulle gå att skapa en regeringskoalition utan Meciar.
Vladimír Meciar maste räknas till den slovakiska politikens överlevare. När den gamle boxaren12 bildade koalitionsregering efter det framgångsrika valet 1994 kom han för tredje gången att vara regeringschef. Hans parti bär det missvisande namnet ”Rörelsen för ett demokratiskt Slovakien” (HZDS) och det är en rörelse som av allt att döma styrs med järnhand av sin ordförande. Under Meciars regeringstid genomfördes en storskalig plundring av landets nationella tillgångar vars omfattning först börjar framträda nu. 13 Det var under denna epok Meciar grundmurade sitt dåliga rykte i omvärlden.
En avgörande vändpunkt för Meciar och HZDS var dock sommarens partinomineringsmöte i Nitra den 5 juli, som under tumultartade former beslutade att peta bort många inflytelserika kandidater från valbar plats. 14 Den främste i denna skara var Ivan Gazparovic, parlamentets talman under åren 1992-1998. I efterdyningarna till nomineringsmötet beslutade Gazparovic att hoppa av och skapa ett eget parti med det snarlika namnet HZD. Opinionsmätningar visade snabbt att Gazparovic fått ett ansenligt antal väljare med sig (runt 8-9 procent av opinionen) – och försvagningen av HZDS var därmed ett faktum. Efter denna avgörande punkt kom Meciars kampanj att bli mer och mer desperat.
Den politiker som tidigt utmärkte sig som starkaste alternativet till Meciar var den dynamiske och allmänt omtyckte Robert Fico och hans relativt nybildade Smer (Riktning). Fico har en bakgrund som vice ordförande i SDL (Demokratiska vänsterpartiet), men för politiska bedömare framstod det som problematiskt att kategorisera partiet. Exempelvis gav slogan Do Európskej únie! Ale nie s holymi zadkami… (Till den Europeiska Unionen! Men inte med bara rumpor) 15 inte mycket information om vad partiet egentligen tycker om Slovakiens roll i den europeiska integrationen.
Fico deklarerade tidigt att han varken ansåg sig kunna bilda regering med vare sig den sittande premiärministern Dzurinda eller Vladimír Meciar. I slutet av valrörelsen, och därmed nära det reella politiska ansvaret, kom dock allt mer kryptiska besked angående en framtida koalition. Besked som snarare skapade nya frågetecken än rätade ut gamla. Ficos agenda präglas av frågor om lag och ordning. En återkommande slogan har varit Poriádok a právny stát (Ordning och rättsstat). I slutet av valrörelsen lanserade Fico fem kriterier för att delta i en koalitionsregering: införa lagstiftning som tvingar ”misstänkt rika” människor att redovisa härkomsten av sina inkomster, införandet av ett nytt valsystem, reduktion av de offentliga utgifterna och bidragsfusket samt skapandet av specialteam med målet att motarbeta korruptionen. 16
Internationell press lät sig dock inte imponeras. Trots en serie lanseringsresor utomlands var det svårt att dölja att Fico exempelvis hade en synnerligen intolerant syn på zigenare och etniska ungrare. Ytterligare en problematisk punkt var att Fico signalerat för att bryta upp färdigförhandlade kapitel i EU-förhandlingarna. 17
Den händelse som mer än något annat kom att färga valrörelsen var affären Lexa, och dess implikationer för Smer satte Ficos värderingar i blixtbelysning. Affären Lexa är en inflammerad del av Slovakiens nära förflutna – ett fall där förre chefen för säkerhetstjänsten (SIS) Ivan Lexa misstänks varit inblandad i kipnappningen av förre presidenten Kovács son 1995.
Mitt i valrörelsen greps den landsflyktige Lexa i Sydafrika och transporterades till Bratislava där rättvisan, till synes, väntade.18 Efter en kortare förhandling i Slovakiens högsta domstol, där många av domarna har koppling till HZDS, släpptes Lexa till allmän bestörtning fri igen. Ett tålmodigt internationellt polisarbete var därmed spolierat.
I samband med denna rättsskandal tillfrågades Fico om vad han ansåg om saken, och denne gjorde en poäng av att andra samhällsfrågor ansågs viktigare och att han inte borde lägga sig i domstolens arbete. 19 Denna inställning måste beaktas när Ficos favoritbegrepp ”ordning och rättsstat” skall förstås.
Ett annat färskt parti på den politiska scenen är Ano (Nya medborgares allians) som leds av entreprenören Pavol Rusko. Rusko representerar den slovakiska varianten av ett europeiskt fenomen – den inflytelserike mediamogulen som engagerar sig politiskt. Partiet konstituerades i april 2001 och basen för Ano är mediaimperiet Markíza som kontrolleras av Rusko. Det stod tidigt klart att kopplingen mellan framför allt TV-kanalen Markíza och partiet Ano var tydlig. I oktober 2001 kom en rapport från den slovakiska statens sändningsråd som visade att kanalen tydligt gynnat partiet, samtidigt som andra kandidater systematiskt nedtonats. 20 Finansieringen har skötts mestadels av Rusko personligen, via ”lån” från medieimperiet som dessutom gett skattebefrielse vid överlåtelse. Sammantaget är de formella och informella banden mellan imperiet och partiet otvetydiga. 21
Under valrörelsen noterades Ano runt 10 procent i väljarundersökningarna. Framtoningen i valkampanjen har understrukit partiet som ett nytt alternativ till den gamla korrupta ordningen. På listorna återfanns personligheter från TV-kanalen Markíza tillsammans med sportstjärnor och ansedda personer i förvaltningen. Få kandidater har partipolitisk erfarenhet, vilket Jozef Heriban, för övrigt före detta PR-chef på Markíza, sett som en tillgång. Enligt Heriban var hela poängen med nomineringslistan att den skulle attrahera röster, även om det är svårare att se vad som i grunden förenar de olika kandidaterna. 22
Av Slovakiens två kristdemokratiska partier intar KDH den i särklass mest värdekonservativa. KDH eftersträvar slovakiskt medlemskap i både Nato och EU och placerar sig själva som ett ideologiskt högerparti. Partiets agenda kan ändå sägas vara problematisk, då den ständigt skapar kontroverser. I den engelskspråkiga veckotidningen The Slovak Spectator genomförde chefredaktören Tom Nicholson en serie partiledarintervjuer inför valet. Vid intervjun med KDH:s partiledare Pavol Hruzovsky kom ett antal grumliga föreställningar till ytan, vilka indikerar ett mer allmänt problematiskt förhållandet till det förflutna.
Hruzovsky hade märkbart svårt att ta avstånd från de partikamrater (bland dem förre partiledaren Ján Carnogursky) som sökt revidera synen på Tisos reaktionära lydstat och dess behandling av den judiska befolkningen. En av förklaringarna till detta var att Hruzovsky ansåg att en diskussion av det kommunistiska förflutna vore av större värde – som om ämnena uteslöt varandra. 23
Intressant nog gjordes intervjun med Hruzovsky nästan samtidigt med öppnandet av utställningen Stred Európy okolo roku 1000 (Centraleuropa kring år 1000) i Bratislava. Utställningen har kommit till under överseende av de fem presidenterna Schuster, Rau, Kwasniewski, Havel och Mádl och understryker historien som inspirationskälla och motkraft för de nationalromantiska perspektiv som exempelvis KDH gett uttryck för. 24
I Nicholsons intervju gav dessutom Hruzovsky uttryck för en nästan exempellös fördomsfullhet gentemot homosexuella, vilka beskrevs som behandlingsbara sjuklingar. 25 Dessa attityder diskvalificerar KDH från att räknas till de moderna krisdemokratiska partierna i Europa, med tyska CDU som modell. Det slovakiska nationalistpartiet SNS, Meciars före detta koalitionspartner mellan 1994-1998, är numera litet, men förvånansvärt nog inte marginaliserat. Interna splittringar har försvagat den nationella rörelsen, främst representerat av Zilinas starke man Ján Slotas utbrytargrupp Pravej SNS (Det riktiga nationalistpartiet). Den frenesi med vilken dessa nationalister bekämpar vandra internt kan stundtals ta sig bisarra uttryck. 26
SNS använde i sin kampanj en rad nyckelord som signalerade ett djupare ideologiskt budskap. Med de gammaldags klingande slagorden Chlieb l’udom, poriádok Slovensku (Bröd år folket, ordning år Slovakien) knöt man an till en traditionell slavisk-nationell myt om nationen och jorden. 27
Inträngda och relativt marginaliserade i valkampanjen befann sig de två regeringspartierna, kristdemokratiska SDK och det ungerska koalitionspartiet SMK. Dessa partier har sökt driva en liberaliserings- och demokratiseringspolitik under den senaste mandatperioden, något som länge såg ut att straffats hårt av väljarkåren. Populariteten för regeringen Dzurinda sjönk stadigt under valrörelsen, och redan tidigt under mandatperioden fanns uppenbara problem med att hålla samman regeringskonstellationen.
Dess agenda har upptagits till stor del av att liberalisera ekonomin och delvis återupprätta det öppna samhället efter Meciars styre. Två exempel som visar problemen med långsiktiga mål kontra kortsiktiga effekter, är missnöjet med den avreglerade telekom-marknaden (som gett höga priser) och den ifrågasatta privatiseringen av det jättelika energiföretaget SPP. I parlamentet har Dzurinda mötts av kompakt motstånd av oppositionen och i slutet av mandatperioden har misstroendeförklaringarna haglat tätt.
Regeringen Dzurinda har präglats av att den i allt väsentligt är en ”koalition av koalitioner”, vars enda riktiga sammanhållande faktor har varit motståndet mot HZDS. Ett grundläggande problem för en regering med Dzurindas agenda, är att den har svårt att förklara fördelarna med sin politik, i en politisk miljö där det i allt väsentligt förs en helt annan politisk diskussion.
De första presskommentarerna efter valet den 20-21 september var förvånansvärt endimensionella. Valresultatet bedöms genomgående som ett klartecken för EU- och Nato-medlemskap. 28 Grunden för detta resonemang är att SDK gjorde ett överraskande bra resultat med sina 15,09 procent, liksom att SMK klarade 11,16 procent och KDH och Ano båda runt 8 procent. Detta skulle skapa grunden för en koalition som är mer homogen till sin karaktär än regeringen Dzurinda 1998-2002.
Dessa prognoser ligger väl i linje med den grundläggande synen på de centraleuropeiska staterna som stabiliserade demokratier. Efter en tid av turbulens skulle det politiska landskapet nu börja lägga sig till rätta. En viss oordning efter ett stort systemskifte efter kommunismen anses naturlig, och den fortsatta utvecklingen pekar allmänt mot en stabilisering. I en sådan politisk miljö kan väljarsympatierna växla utan att systemet sätts i fara. 29
Det finns dock en del problem med ett sådant antagande vad gäller Slovakien. För det första ignoreras det faktum att regeringen lämnar två stora partier utanför och dessutom saknar de två populäraste politikerna. Robert Fico har sagt sig ovillig att regera med både Meciar och Dzurinda. Han har dock inte uteslutit samarbete med HZDS som parti. Vid motgångar för regeringen kan detta bli avgörande.
För det andra bortser ett sådant resonemang från att valet bekräftar en fortsatt turbulens – två nybildade partier/personer gör entré och dessutom återkommer överraskande kommunistpartiet, KSS. Den vänster som fanns inom regeringskoalitionen åkte ur parlamentet.
Nationalisterna gjorde ett mycket dåligt val. Dock, om man lägger HZDS röstandel 19,5 till de partier som är fortsatt kritiska till liberalisering av landet (KSS, SNS, PSNS och HZD), inser man att denna del har stöd av 36,07 procent av väljarkåren. Denna opposition är visserligen internt splittrad, men dess sammantagna stöd i opinionen gör det svårt att se att valet bekräftar en förändring av det politiska klimatet.
Valrörelsen och dess resultat pekar mot ett fortsatt kamp mellan en reformregering och en motsträvig politisk kultur. Regeringen kan dock väntas ha större förutsättningar att hållas samman internt. En förutsägelse är dock att stödet från Ano kommer att präglas av att man inte har någon partipolitiskt erfarenhet i bagaget – och att Markíza från och med nu måste betraktas som en del av regeringens kommunikation med väljarna.
Stockholm den 27 september 2002
1.
Hill, Don & Nikleva, Elena “NATO: Lobbying, Speculation Intensifying Ahead Of Prague Summit” i RFE/RL hämtat i CDI 22/2 2002.g
2.Se exempelvis Albons, Bengt, ”Balter välkomna i Nato” i DN 16/6 2001, Holmström, Mikael, ”Nato redo bjuda in alla baltiska länder” i SvD 19/3 2001 och Holmström, Mikael, ”USA:s mål ett stor-Nato” i SvD 27/5 2001.
3.Bland annat efter Natos informations- och pressansvarige Yves Brodeur vid YES-konferensen ”Nato Enlargements and Security Policy in the 21st Century”, Köpenhamn februari 2001.
4.Se exempelvis Henderson, Karen, ”Evaluating Slovak Transition: What creates the image of Slovakia” i Slovak Foreign Policy Affairs Spring 2000 s. 36-40 och Szomolányi, Sona, “Why Slovakia’s Transition Trajectory Has Been So Difficult?” Conference Paper from Ten Years After: Democratic Consolidation in East-Central Europe, Budapest, 17-20 June 1999.
5.
Opinionsundersökningar visade att det inte fanns en folkmajoritet bakom uppbrottet från Tjeckoslovakien, se Bútorová, Zora, (red.), 1998, Democracy and Discontent in Slovakia Bratislava: Institute for Public Affairs s. 129-130.
6.
Se exempelvis Linz, Juan & Stepan, Alfred, 1996, Problems of Democratic Transition and Consolidation Baltimore: The John Hopkins University Press.
7.
Ett intressant resonemang som anknyter till detta finns i Shachar, Nathan, ”Mot nationalismen: sju kåserier och en klagovisa” i Axess maj 2002.
8.
Begreppet förekommer hos Szomolányi, Sona, ”Political Elites and Slovakia’s Transition Path” i Slovak Foreign Policy Affairs Spring 2000, s. 22.
9.Ibid, s. 20.
10.
Exempel är VPN och ZRS. Kanske finns en parallell i detta avseende till det ryska partiväsendet.
11.
Intervju i Pisárová, Martina, “Campaign 2002: Bare bums and the blues” i The Slovak Spectator 15-21 juli 2002.
12.
Detta påpekande är inte oviktigt. I valets slutspurt, den 13/9, slog Meciar ned TV-reportern L’juboslav Choluj på grund av obehagliga frågor om hur partiledaren finansierat sin lyxvilla.
13.
Zemlová, Monika & Vrazda, Daniel, “Osobitny úcet: za vlády Meciara mizli miliardy” i SME 22/7 2002.
14.
Sp, “Meciar odstavuje starú gardu” i SME 6/7 2002.
15.
Uttrycket anspelar på en slovakiskt metafor för materiell och andlig fattigdom. Slogan illustrerades med bild på en familj med bara rumpor. Andra kampanjaffischer inkluderade Disney-figurer som parodierat den sittande regeringen Dzurinda – hur kategorisera en sådan kampanj i ideologiska termer?
16.
TASR/SITA, “Fico: Five conditions for next government” 19/8 2002.
17.
Se exempelvis Anderson, Robert, “Doubts over bottom line for Slovak populist” i Financial Times 12/8 2002 och Schwarz, Karl-Peter, “Meciarismus ohne Meciar: In der Slowakei hat der Populismus viele Gesichter” i Frankfurter Allgemeine Zeitung 4/9 2002.
18.
För rapportering av fallet Lexa, se exempelvis Zemlová, Monika & Lipták, Roman, “Lexu dovezú domov mozno uz zajtra” i SME 17/7 2002 och Rundesovej, Táni, “Ivan Lexa: Kedysi som to bral ako hru” i SME 19/7 2002.
19.
Fico var inte ensam om denna inställning inom etabilssemanget, se Moz, “Meciar: Lexovi hl’adajkú kata” i SME 19/8 2002.
20.
Holt, Ed, “Rusko stung by reports of media abuse” i The Slovak Spectator 22/10 2001.
21.
Fila, Lukáz, “Ano financed by party leader” i The Slovak Spectator 12-18/ 8 2002.
22.
Fila, Lukáz, “Who is Ano: TV & sports figures, field experts but no politicians” i The Slovak Spectator 12-18/8 2002.
23.
Nicholson, Tom, “
Hruzovsky, “KDH target of ‘attempts to discredit’” i The Slovak Spectator 19-25/8 2002.
24.
Utställningsaffischen föreställer frambärandet av kejsar Otto III:s första bulla. Nyckelord för Otto III:s styre är Imperator för imperieidealet och Renovatio för försöken att balansera kyrkans intressen.
25.
Se Nicholson, Tom, 2002.
26.
Lezko, Marián, “Trápna dohoda Slotu s Malíkovou” i SME 1/7 2002. Artikeln innehåller en citatsamling som är representativ för det “meningsutbyte” som förekommer mellan de båda partierna.
27.
Andra förstärkande slagord för SNS var Pôdu mladym a nezamestnamym och Vaza zem, vaza istota. Språkbruket är ett eko av den nationalistiske 1800-talsprästen Kollár som menade att “Jordbruk är grunden för livet”, se Pynsent, Robert B., 1994, Questions of Identity, London: Central European University Press, s. 82.
28.
Se exempelvis Anderson, Robert, “Slovakia’s pro-Europe parties cling to power” i Financial Times 22/9 2002 och Svensson, Leif, “Slovakerna röstade för den EU-vänliga vägen” i SvD 22/9 2002.
29.
Det finns många exempel på detta tänkande i internationell press, se exempelvis Green, Peter S “Det andra Europa drar åt vänster” översatt i Tempus Nr. 28 2002. Här finns uppenbarligen inspiration från Samuel Huntingtons resonemang om two turnover test, se Huntington, Samuel P., 1993, The Third Wave. Democratization in the late Twentieth, Century Norman & London: University of Oklahoma Press s. 266-267.