Rysslands ekonomi kraschar. Dess politiska ledning är i kaos. Ryska luftlandsättningstrupper övar i Pskov, 40 km från gränsen till Estland. Övningen benämns Vozvrasjtjenie - "återkomst".
Det låter som ett scenario för en högkvartersövning, ett strategiexempel på Försvarshögskolan eller synopsis för en politisk thriller. Men det är en ren verklighetsbeskrivning i månadsskiftet augusti-september 1998. Men blir fortsättningen som i scenarierna? D v s att den ryska ledningen i syfte att avleda uppmärksamheten från de inrikes problemen startar en utrikes aggression?
Knappast. De två händelserna har säkerligen inget direkt samband. Man kan med fog hävda att risken för utrikes äventyr tvärtom nu är minimal: Ryssland är fullt upptaget av sina ekonomiska problem, krigsmakten är försvagad, den ryska ledningen vet att Rysslands öde hänger på om omvärlden, nota bene Förenta Staterna ger fortsatt stöd. Och amerikanerna har de senaste året med all önskvärd tydlighet engagerat sig för de baltiska staternas frihet.
Onda cirklar
Fast det finns några hakar i det lugnande resonemanget: För det första har den ryska ledningen kanske inte kontroll över alla statens funktioner. För det andra finns det kretsar som harmas över utländsk inblandning i Rysslands ekonomi. För det tredje är ryskt tryck mot de baltiska staterna, just nu i synnerhet Lettland, en sedan länge etablerad del av den ryska utrikespolitiken. Motivet - eller snarare förevändningen - är att ryssarna är missnöjda med lagarna om medborgarskap för den rysktalande minoriteten.
Icke desto mindre kan vi nog vara lugna för Baltikums skull den närmaste tiden. Utvecklingen i Ryssland är oroande nog ändå, både på kort och lång sikt. Det får bli huvudtemat i denna krönika. Men jag skall avslutningsvis återkomma till grannarnas situation.
Den ryska kraschen tycks för många ha kommit som en överraskning. Det borde den inte ha gjort. När jag under de senaste åren hållit föredrag eller skrivit artiklar och kommit in på den ryska utvecklingen har jag alltid börjat med föresatser om att försöka se positiva utvecklingar för Ryssland. Ett land som befriat sig från socialismen är värt att få det bra. Men varje gång har jag hamnat i en oundviklig slutsats: det är nästan omöjligt att teckna ett positivt scenario. Att i ett samhälle där det i sjuttio år saknats ett rationellt ekonomiskt system skapa ett sådant är en gigantisk uppgift och något som aldrig skett i världshistorien. En uppgift där det vimlar av "moment 22" och onda cirklar
Stagnation och förfall
Det gamla systemet stödde sig på tre ben: hotet från omvärlden, den totalitära makten och ett informellt samhällskontrakt mellan makthavarna och de styrda. De två första är nu borta. Det tredje bestod i att partiet fick ha makten mot att det lovade fasta priser, arbete åt alla och jämlikhet.
Dessa löften kunde på sikt naturligtvis upprätthållas endast till priset av stagnation och förfall. Prisreglering tar bort det signalsystem som ger varan det pris som svarar mot tillgång och efterfrågan och som låter efterfrågan påverka utbudet. Att ha full sysselsättning och anställningstrygghet hindrar att produktionsapparaten förnyas. Jämlikheten ("egendom är stöld") tar bort incitament till skapande.
Konsekvenser: systemet producerade efter hand alltmer brister och köer. Det som producerades blev alltmer föråldrat, produktionen alltmer miljöförstörande. Infrastrukturen förföll. Jämlikheten var också en chimär: partiboken i stället för plånboken gav möjlighet att köpa det som vanligt folk inte kunde få. (Partimedlemmarna var, med George Orwells ord i Djurfarmen, "mer jämlika än de andra").
Det finns ingen utvecklad teori för att förändra ett sådant system, bara några enkla grundregler: Processen måste nödvändigtvis innebära att regleringarna hävs varvid priser höjs, föråldrad produktionsapparat slås ut och arbeten försvinner, ekonomiska skillnader ökar. Idealbilden är att detta skall leda till en så snabb tillväxt att priserna stabiliseras innan de blir orimligt höga, att nya arbeten tillkommer i takt med att gamla försvinner, att köerna försvinner och att välståndsökningen blir tillräcklig även för de sämst ställda. Förutom att slopa regleringar bör man privatisera produktionsmedlen, så att konkurrens skapas.
Chockterapi
Om denna idealbild skall bli sann måste processen gå snabbt. Detta är skälet till att en del experter förordat s k chockterapi, alla regleringar avskaffas "över en natt". Annars skulle den nya motorn komma igång för sent efter det att den gamla stannat, med oacceptabla sociala påfrestningar som följd.
Även i gynnsammaste fall behövs det sociala skyddsnät för omställningsperioden. Eftersom sådana inte fanns under realsocialismen måste de byggas upp. Nu när inte de statliga företagen längre tog hand om de anställda, måste de sociala systemen skattefinansieras.
Idealbilder förverkligas aldrig. Alla processer störs av friktioner. Det var självklart att dessa skulle vara särskilt stora i det väldiga Ryssland med dess regionala olikheter och med historiska arv som direkt motverkar ett systemskifte. Ett 1 600-årigt arv av självhärskardöme, den enskildes rättslöshet och en kyrka som förkunnade att profit var synd. Ett 75-årigt arv av i många fall bokstavligt utrotande av marknadsmekanismer och entreprenörer.
Det socialistiska arvet
Ryssland är därför långt ifrån idealbilden. Jordbruket har inte privatiserats. Många industrikombinat "privatiserades" genom att partipampar stal dem. Det var möjligt på grund av att Sovjetstatens sammanbrott skedde utan någon våldsam revolution som kunde ha avlägsnat de gamla makthavarna. I stället lyckades många av dem privatisera sig och förvandla sig till monopolkapitalister. Denna struktur kan frodas i ett samhälle utan ett fungerande rättssystem. Laglösheten innebär också hinder för framväxt av nya företag.
De ofullständiga reformerna innebär att det inte blir balans mellan tillgång, efterfrågan och utbud, att tillväxten blir för svag. Konkret för den enskilde: Han har inte råd att köpa de varor som börjat fylla hyllorna. Arbetslösheten ökar också.
Samtidigt fattas det pengar till de sociala skyddsnäten. Företagens förmåga att smita från skatten är ansenlig och skatteindrivningssystemet delvis korrumperat. I stor utsträckning har skatter i första hand indrivits från utländska företag, som inte har samma förbindelser med myndigheterna. Det gynnar inte direkt utländska investeringar. Pengar saknas också för avlöning av arbetare i storindustrin och militären. Gruvarbetarnas reaktion har vi sett; militärens består hittills bara av halvuttalade hotelser. Skulle till allt detta ligger givetvis inte i det kapitalistiska systemet som alltså inte i realiteten införts utan i det socialistiska arvet. Inte minst bristen på privat och samhällsmoral.
Rövarkapitalism?
Man talar i detta sammanhang om "rövarkapitalism" och gör analogier med de amerikanska s k Robber Barons under 1800-talet. Det är helt missvisande. Dels är det orättvist mot amerikanerna, dels kan den ge en föreställning om att den ryska rövarkapitalismen på sikt kan bli grunden för ett välstånd som det amerikanska.
De amerikanska "rövarbaronerna", Rockefeller, Hill, Carnegie, Vanderbilt m fl arbetade sig upp och skapade sina imperier i kraft av egen förmåga i ett samhälle med fri konkurrens. De ryska har stulit statlig egendom. De amerikanska "monopolen" var en marknadsdominans skapad genom hederlig konkurrens. De ryska är verkliga monopol, som åstadkoms genom det bildats klaner av industri- och finansmän med politiker i toppen och väpnade band till sitt förfogande. De amerikanska tjänade sina pengar på att bygga upp infrastruktur för ett modernt samhälle, järnvägar, oljefält, handelsfartyg. De ryska i stor utsträckning genom att sälja råvarutillgångar. De amerikanska investerade sina vinster i USA (och donerade en del till välgörenhet, konst och forskning). De ryska investerar i lyxvillor och yachter i Medelhavsområdet eller Latinamerika (och några donationer lär vi inte få se). Man kan helt enkelt inte förvänta sig att personer som växt upp i det kollektivistiska, från privat moral helt befriade Sovjetunionen skall bete sig på samma sätt som en individualistisk Karl-Oskar-typ i det amerikanska nybyggarsamhället.
Fast det inte är kapitalismen som skapat kaoset finns dock en tydlig tendens att lägga skulden på den. Under den nuvarande krisen har framförts krav från kommunisterna om återregleringar och socialiseringar. Rykten om att Jeltsin skulle ge efter för vissa av dessa krav för att få en ny regering godkänd har också försports. Men regimens dilemma är att detta skulle spoliera alla chanser till nya internationella krediter.
Experter hävdar i regel att risken för att Ryssland skulle falla sönder är obefintlig. Också att ett folkligt uppror skulle var osannolikt, liksom ett militärt maktövertagande. Man pekar på den starka ryska fosterlandskänslan, på ryssarnas otroliga förmåga att uthärda påfrestningar och på att militären av tradition varit lojal mot den politiska ledningen.
Om detta stämmer, vad återstår för alternativ om reformvägen slutligen är stängd? Hitills har experternas grundtips varit "muddle through" (krångla sig genom). Den "vägen" tycks nu allt mer omöjlig. Det som accelererande krisen och överraskade experterna var återverkningarna från Asien-krisen och det tryck den satte på rubeln. Efter de facto-devalveringen har priset på import av mat och medicin stigit.. Eftersom ryska importfirmor inte har utländska valutor, inte har råd att betala i rubel och leverantörer vägrar krediter börjar hyllorna gapa tomma. Ryska gruvarbetare och pensionärer har inga pengar för att köpa dessa varor för. Nu finns de inte heller.
En stark ledare
Det är inte förvånande att kravet på en stark man ökar. Lebed anar morgonluft igen. Ett annat namn är Moskvas borgmästare Luzjkov, mannen som låtit bygga en replik av Frälsarkatedralen, som sprängdes av Stalin. Fast frågan är vad gruvarbetarna från Vorkuta som inte fått lön på flera månader anser om en person som lägger ut skattemedel på ett sådant projekt.
Kanske det nu behövs en ledare som är tillräckligt hederlig för att vilja bryta upp klanväldet och krossa maffian och tillräckligt stark för att kunna göra det. Och detta samtidigt utan att falla för frestelsen att låta staten åter planera och kommendera ekonomin. Det är på sista punkten Lebed är ett oskrivet blad.
De av experterna avfärdade alternativen får nog anses ha ryckt närmare. Varje sak har sin brottsgräns. Till att börja med verkar ökande anarki vara bästa grundtipset. Folkliga raseriutbrott och/eller undantagstillstånd kan bli nästa steg. Starka motsättningar mellan regionerna kan inte uteslutas.
Vilka scenarier är egentligen tänkbara på längre sikt? Detta måste vi allvarligt överväga. Inte minst för Rysslands närmaste grannar.