Kontrrazvedka – FSB protiv vedusjtjich razvedok mira
Anatolij Jelizarov
Moskva: Geleos, 1999. ISBN: 5-8189-0008-8. 288 s.
Det är remarkabelt stor uppmärksamhet som ägnas åt den svenska säkerhetstjänsten och militära underrättelsetjänsten (MUST) i en rysk bok om det sovjetiska kontraspionaget som kom häromåret. Visste ni att det finns ett "internationellt underrättelsesamfund"?
Anatolij Jelizarov försäkrar i Kontraspionage – FSB mot världens främsta underrättelsetjänster att inom detta världssamfund (v mirovom razvedyvatelnom soobsjtjestve) "de skandinaviska institutionerna åtnjuter ett välförtjänt gott rykte", och att det svenska MUST framstår i särskilt förklarad dager. (FSB är KGB:s arvtagare.)
Berömmet åt MUST (och även Säpo) har sin enkla förklaring. Det gäller att berätta om det ryska kontraspionaget framgångar, "åtskilliga lysande operationer under senare år". Ju mer hårdfjällade motståndare som FSB ska ha besegrat, desto duktigare är då den ryska underrättelsestjänsten.
Men i själva verket är det nog bara den välkända historien om den svenske civilingenjören Peter Nordströms obehagliga upplevelser på marinmuseet i Sankt Petersburg i februari 1996 som håller. När en rysk kontakt lämnade över hemligt material till Nordström greps de två av ryska säkerhetsmän. Nordström sändes tillbaka till Sverige och det spekulerades om att Jeltsin gett order om att tona ner historien.
Nordström hade skuggats ända från finska gränsen. Hur visste ryssarna om hans uppdrag? I ryska tidningar har det spekulerats i att man på rysk sida knäckt den svenska diplomatiska koden, något som Jelizarov med all rätt avfärdar – länder som Sverige har sedan länge krypteringssystem som inte går att forcera.
Jelizarovs förklaring är i stället provokativ nog: De anställda på MUST har så dåligt betalt att det nog har gått att köpa deras tjänster, är hans förklaring – naturligtvis utplanterad för att utså intern misstänksamhet i de svenska underrättelseleden.
Tyvärr (för Jelizarovs och FSB:s del) faller det försöket på eget grepp. De överlever inte den parentes där Jelizarov berättar att MUST:s officerare tjänar fem till åttatusen kronor i månaden. (Jag har från källor inom det svenska högkvarteret fått försäkringar om att fullt så illa är det inte.)
En rimligare förklaring skulle vara att fiaskot på Marinmuseet handlade om provokation från allra första kontakten med den ryske försäljaren av försvarshemligheter.
De tre övriga "glänsande operationerna" gentemot Sverige handlar dels om en svensk affärsman i Pskov, dels om efterspelet till försöket att kidnappa Peter Wallenberg 1993 och slutligen om hur man 1994 ska ha hindrat en lettisk polisofficer från att värva en rysk informatör, "för den svenska militärens räkning". Där spökar av lättförståeliga skäl de ryska ubåtarna igen. Att den svenska militären är beredd till vad som helst för att få material om ubåtsintrången är inte svårt att förstå.
Jelizarov har däremot inte hunnit få med en femte affär, där ryssen Sergej Velitjko för två år sedan dömdes till fem år för spioneri, enligt uppgift för svensk räkning.
Historien om Hans Engströmers föregivna "spioneri" i Pskov är i alla avseenden orimlig. Han ska ha försökt ta sig in i hemliga försvarsindustrier och fotograferat järnvägsbroar (mitt i Pskov?). Jag har själv beskrivit den affären i min bok "Sovjetunionen och det nya Ryssland" som exempel på oväntade svårigheter för affärsmän från Väst i Ryssland.
Det handlade antingen om att makthavarna i lilla Pskov inte ville se nya maktcentra i form av utländska storföretag, eller också om rysk chauvinism som hellre ser massarbetslöshet än låter utlänningar sätta fart på företagsamheten. Engströmer hade kontakter med svenska företag som blev intresserade av lediga lokaler och utbildad arbetskraft för legotillverkning till låga kostnader. Intresset från svensk sida försvann när Engströmer i lokalpressen anklagades för "spioneri" och inte fick förlängt visum. På centralt håll har man uppenbarligen sakernas rätta förhållande klart för sig, för nu får Engströmer visum igen. Beskrivningen i boken är nog en version i tredje eller fjärde hand – varken en spion eller en mäklare ute efter lönande affärer bär sig åt så obalanserat och absurt som Jelizarov skildrar det.
De tre ryssar som skulle delta i kidnappningen av Peter Wallenberg frikändes i hovrätten i brist på bevis mot just dem (medan organisatören, en polskfödd svensk medborgare, dömdes till fyra år). När de kom hem till Ryssland berättade de att den svenska underrättelsetjänsten givit dem i uppdrag att införskaffa militära information. För detta skulle en av dem ha fått tiotusen kronor i förskott.
Han hade faktiskt fått 17 000 i skadestånd från svenska staten för tiden i häkte, vilket har stått i svenska tidningar.
Hur kunde nu MUST ge dessa okvalificerade unga män så svåra underrättelseuppdrag, undrar Jelizarov. Inte ens för högutbildade agenter är det lätt att få fram sådan teknisk information och beskrivningar av militära enheter som begärdes.
Jelizarov ser här en gemensam taktik i fallet Engströmer och de misslyckade kidnapparna. Den svenska underrättelsetjänsten skulle med avsikt ha drivit två orimliga operationer, för att se hur lång tid det skulle ta för det ryska kontraspionaget att avslöja dem!
Man kan annars tänka sig den enklare förklaringen att FSB har behov av att stärka sin prestige men inte bryr sig om att utforma sina PR-kampanjer med någon större finess.
FSB:s behov av att visa upp resultat låg enligt vissa källor också bakom utvisningen av dåvarande ambassadrådet Mats Staffansson från Moskva 1996. Den utvisningen redovisas också i boken – men Staffansson är den ende som inte nämns vid namn.
Mats Staffansson talar flytande ryska, polska med flera språk, och har stort kontaktnät. Att KGB/FSB har en försvarlig dossier över en sådan karriärdiplomat är självklart.
När meddelandet kom från generalkonsulatet i Sankt Petersburg om gripandet på marinmuseet fick man i Moskva varken tag i ambassadören eller andremannen, som var bortrest. (Det här var före mobiltelefonernas genombrott.) Staffansson fick brådstörtat bege sig till ambassaden ? och FSB noterade förstås hans ankomst mitt i natten, samtidigt med att en svensk agent avslöjats i Sankt Petersburg. Man tyckte då att man hade tillräckligt för att ge sig en fjäder i hatten med utvisning av honom.
Frågan om Mats Staffansson har av svenska UD tagits upp på högsta nivå, eftersom det är av godo både för Sverige och Ryssland med sådana krafter på ambassaden. Ingen mindre än Jevgenij Primakov förklarade under sin tid som utrikesminister emellertid att "han ingenting kunde göra".
Från svensk sida svarade man med att göra Staffansson till ambassadör (i Belgrad) tidigare än vad som är vanligt i en diplomatisk karriär. Han är nu ambassadör i Warszawa, där han en gång började sin diplomatiska karriär som översättare. Och även Staffansson får numera visum till Ryssland.
Den som flitigast har skrivit om svensk underrättelsetjänst i Ryssland och före detta SSSR är journalisten Igor Korotjenko. Det är mycket i Jelizarovs bok som är hämtat från Korotjenkos artiklar .
Exemplen med de tre "kidnapparaspiranterna" och affärsmannen i Pskov tyder på att man i FSB har ont om användbart material om Sverige. Kapitlet om den svenska underrättelsetjänsten inleds med ett annat banalt men uppblåst exempel: på åttiotalet ska en svensk underrättelseman ha åkt omkring med bil i Leningradtrakten och lyckats ta fotografier på avstånd av det då nya bombplanet Tu-22M ("Backfire") i luften och få fram avslöjade viktiga data "som svenskarna naturligtvis delade med sig till grannar i Skandinavien".
Det påpekas inte att två av dessa grannar är medlemmar av Nato – det som Danmark och Norge får, det får hela Nato, och som regel går väl Sverige inte den omväg som våra "skandinaviska grannar" utgör.
Det är en intressant skillnad i Jelizarovs bok att de anförda exemplen (verkliga eller inte) på svensk verksamhet är från senare år, medan kapitlen om USA:s CIA och Storbritanniens Secret Service domineras av betydligt äldre exempel.
Den ryske läsaren av boken får en lika ordentlig redovisning för svenska MUST:s organisation som man finner om KGB/FSB i västliga böcker om dessa inrättningar. Han får också veta att Sverige som neutral nation är mer aktivt i underrättelsetjänsten än sina nordiska grannar (där Finland utmärker sig för en särskilt "korrekt" hållning). Svenskarna är mycket intresserade av Leningrads militärområde (det heter fortfarande så) och ryska flottan i Ishavet och Baltikum; fattas bara. "Under de senaste fem-sex åren har svenska MUST:s verksamhet i många fall svarat mot Storbritanniens intressen", påstås det, utan att frågan utvecklas närmare.
Boken om "FSB i kampen mot världens ledande underrättelsetjänster" är inget sofistikerat verk, milt sagt, och det har här rimligen framgått att den bör läsas kritiskt. Ämnet "spioner, dolk och slängkappa" förefaller i många länder (även Sverige) inbjuda till schabloner, för att inte säga vulgaritet. Och när inrättningar som FSB lämnar ut information väntar de sig gentjänster.
I Ryssland finns dessutom arvet kvar efter gammalsovjetisk "spionomanija " (spion-noja), en inställning som fortfarande kan mobiliseras mot affärsmän i Pskov eller f d sovjetologer på resa i Murmansk (ett annat fall där svenskar anklagats för spioneri utan att det ledde till någonting).
Man skulle gärna vara en fluga i taket hos svenska underrättelsetjänsten den dag den går igenom innehållet i en sådan här bok. Åt vad får svenskarna ett gott skratt, vad sätter myror i huvudet på dem, blir de förbannade?
Att den svenska underrättelsetjänsten inte saknar humor, trots vad man skulle kunna tro, blev uppenbart för sex år sedan. Då fick den ovannämnda journalisten Igor Korotjenko med posten kvalificerat svenskt underrättelsematerial tillsammans med ett följebrev från en av de dåvarande cheferna på svenska Säpo, Kurt Malmström:
"Den fjortonde november (1996) publicerade ni en artikel som bygger på en av våra offentliga verksamhetsberättelser. Beklagligtvis var den från 1993/94. Vi hoppas att ni inte har något emot att vi sänder er den senaste."
Det återgavs i tidningen Nezavisimaja gazeta.
Konstigt nog tar Jelizarov i sin bok däremot inte upp fallet som ytterligare ett exempel på framgångar för FSB i dess "kamp mot världens ledande underrättelsetjänster".
Staffan Skott
E-post: staffan.skott@dn.se
Baltic Sea Ports and Russian Foreign Trade -
Studies in the Economic and Political Geography of Transition
Alf Brodin
Göteborg: Kulturgeografiska inst., Handelshögskolan, 2003. ISBN: 91-86472-46-1 ISSN 0346-6663. 372 s.
Syftet med avhandlingen är att beskriva hur den förändrade geopolitiska situationen i det forna Sovjet har skapat en ny transportgeografi, och därmed resulterat i nya mönster för utrikeshandelsflöden, hamnkonkurrens och marknadsekonomisk anpassning vid Östersjöns östra rand.
Geografiskt behandlas den västra delen av det forna Sovjet och Östersjön. Tidsmässigt täcks perioden från början av 1990-talet fram till början av 2003.
Hamnsektorn används för att beskriva de omställningssvårigheter som framförallt Ryssland har haft under den senaste tioårsperioden. Bristen på tillgång till hamnar har hämmat Ryssland. Samtidigt har de baltiska länderna en hamnkapacitet som vida överstiger de inhemska behoven. Ett antal föreslagna ryska hamnprojekt för utökande av kapaciteten beskrivs och den nordvästra delen av Ryssland sätts i relation till de baltiska staterna såsom en möjlig konkurrent.
Dessutom beskrivs också förändringar och utvecklingen inom den ryska transport- och hamnnäringen under transitionsperioden.
Avhandlingen visar att den sentida storskaliga utbyggnaden av rysk hamnkapacitet har sammanfallit med den högre oljeprisnivå som råder sedan 1999, men är trots det troligen svår att ekonomiskt motivera. Eftersom de hanterade godsvolymerna har ökat ännu snabbare än kapaciteten kvarstår dock det höga ryska beroendet av utlandet inom hamnsektorn i motsvarande grad som tidigare. Även resultaten från en flerårig hamnenkät avseende svensk utrikeshandel med det forna Sovjet under åren 1993 – 1997 som Brodin utfört, kompletterad med SCB material för åren 1998-2001, ges en detaljerad presentation. Avsikten är att närmare presentera de faktiska flödena av gods mellan Sverige och länder i det forna Sovjet genom hamnarna. Samtidigt har det insamlade statistiska materialet gjort det möjligt att kunna utvärdera den officiella statistik som presenteras för denna handel, vilket har blottlagt avsevärda avvikelser.
Alf Brodin
E-post: Alf.Brodin@geography.gu.se
Russia in Global Affairs
Nr. 1, 2003, Moskva
En rysk variant av den amerikanska tidskriften Foreign Affairs har publicerat sitt första nummer. Syftet med Russia in Global Affairs, enligt Sergej Karaganov, är – och jag citerar på engelska ity det är tidskriftens lingua franca:
to aquaint our foreign readers with the Russian political community, as well as its experts in other fields, and their views regarding the international agenda which is indespendable for solving its most important issues.
Det är ett innehållsrikt nummer som innehåller flera läsvärda artiklar för alla med minsta intresse för rysk utrikespolitik. För att nämna några skribenter: Igor Ivanov, Zhores Alferov, Aleksej Malasjenko. Och jodå, Dmitrij Trenin och Aleksej Arbatov finns med. I ett smått vitrioldoftande inlägg pläderar José Saramago för att den ekonomiska globaliseringen är att jämföra med en ny sorts terrorism.
Huvudfinansiär till tidskriften är Interros och Vladimir Potanin. Dagsaktuella frågor diskuteras – sägs det – på hemsidan www.globalaffairs.ru.