Ligisterna är ju väl underrättade om Ulf Abels och Vera Moores nyutkomna dokumentation av Nationalmuseums unika ikonsamling. I anslutning till utgivningen av boken Icons hölls 27-28 mars 2003 ett symposium på museet med brett internationellt deltagande. Symposiet var uppdelat i ett teoretiserande och ett dokumenterande avsnitt. Här, i all anspråkslöshet, ett försök att sammanfatta de många stimulerande föredragen.
Sessionerna inleddes med ett anförande av Robin Cormack från London, författare till bl a en nyutkommen bysantinsk konsthistoria, om ikonerna och hesychasmen. Medeltidsmunkarnas hesychastiska kontemplation, en form av inåtvänd ljusmystik, har påtagligt influerat vissa centrala ikonmotiv.
Jostein Börtnes, slavist och bysantinolog från Bergen, gav en initierad tolkning av ikonbegreppet före ikonen. Han berättade om hur man såg på bilden i Bysans på 300-talet, innan själva ikonmålningarna blev till.
Per-Arne Bodin – författare inte minst till "Världen som ikon" – talade om liturgiska hymner (som han nyligen presenterat i svensk språkdräkt) och ikoner, om det nära samspelet dem emellan. Hymnerna kom från 1500-talet att ge upphov till många ikoner – också ikonerna födde hymner.
Oleg Tarasov från Institutet för konstvetenskap vid Ryska Vetenskapsakademin i Moskva förmedlade nya tankar kring sättet att se på ikonens formspråk i 1600-talets Ryssland.
Ivan Benchev, bulgarisk konstvetare verksam i Bonn, ringade historiskt in det tyska intresset för ikonen – manifesterat redan på 1600-talet, och därefter bl a hos Goethe.
Eva Haustein-Bartsch från ikonmuseet i Recklinghausen karakteriserade två tyska ikonvetare och -samlare, Heinrich Wendt och Martin Winkler, och deras pionjärinsatser under 1900-talet, som ligger till grund för samlingarna i Recklinghausen.
Branka Ivaniæ från Belgrad beskrev den serbiska ikonens särart.
Ulf Abel, symposiets organisatör och motor, sammanfattade betydelsen av återupptäckten av ikonbilden i förra sekelskiftets Ryssland. Han rekonstruerade vidare, med hjälp av nya uppgifter, den verkliga omfattningen av "röde bankiren" Olof Aschbergs Moskvaförbindelser – som möjliggjorde det samlande som ledde fram till Nationalmuseidonationen. Aschberg gjorde inte bara inköp på t ex loppmarknader i NEP-årens Sovjetunionen. Mot slutet av 20-talet hade han nära kontakter med den berömde konstnären och ikonologen Igor Grabar i Moskva och köpte upp ytterligare ett 50-tal ikoner genom denne.
Engelina Smirnova, också verksam vid Vetenskapsakademin i Moskva, placerade med stor precision de tre äldsta ikonerna i Nationalmuseisamlingen i tid och rum, stilistiskt och tekniskt.
Irina Sjalina, ledande representant för en yngre generation ryska ikontolkare, från Ryska museet i St. Petersburg, analyserade och kommenterade en framträdande Nikolausikon på Nationalmuseum, tillkommen i Novgorod på 1560-talet – den rymmer i ytterkanterna en rad "livsbilder", scener ur helgonets liv.
Elisabeth Löfstrand från Slaviska institutionen i Stockholm avrundade med en fascinerande beskrivning av den s k Gudsmodern från Stockholm, en ikon som på 1600-talet påträffades av ryssar i Stockholm och med stor möda och under svåra strapatser återfördes till Ryssland, till Tichvin där den hörde hemma. Den beskrevs i tryck i 1900-talets begynnelse, efter 1917 gick den förmodligen förlorad – men hoppet är inte helt ute.
Sammantaget: ett spännande symposium som vittnade om ett vitalt forskningsläge och om det faktum att Stockholm befinner sig i centrum av händelseutvecklingen. Få museer i världen har ännu, påpekades det, dokumenterat sina ikonsamlingar på samma detaljerade sätt som sker i Abel-Moores bok.
Magnus Ljunggren
E-post: Magnus.Ljunggren@slav.gu.se