När Sveriges Radio föreslår 20 tusen i reda svenska pengar till KOMPETENSUTVECKLING, så varför inte göra det (utveckla sin kompetens) i Sibirien? Min egen lilla kompetensutveckling startade jag med att flyga till Sankt Petersburg den 6 september 2002.
Resumé: vädret här i Sibirien +25 på dagarna och +2 på nätterna. Irkutsk ligger i samma bredgrad som Kiev i Ukraina. Folk går i korta ärmar, flickor barfota i sandaletter. Jag har badat i världens djupaste sjö – Bajkal. Något att skryta med. Många utlänningar till och med svenskar, utländska bilar, fina affärer, restauranger och kafé i västerländsk smak med höga priser. Ryska kvinnor jobbar i hotellreceptionen bredvid kvinnorna med utpräglade asiatiska ansiktsdrag från grannrepubliken Burjatien. Fantastiskt vackra gamla trähus mitt i Irkutsk, tyvärr, fallfärdiga för det mesta, men ändå med underbara snickarglädje som här har ett eget namn – ”Sibiriskt barocko”. Tråkiga betongförorter, flagnande fasader, dåliga vägar, med det är mycket som görs, bl a med tanke på turister som kommer till Bajkal. Där bygger så kallade ”nya ryssar” fantastiska hus i det gamla lantliga (izba) ryska stilen och investerar på så sätt pengar i sitt eget land. Taxiföraren berättar en otrolig (?) historia om en rik Irkutskbo som återvände med sin hustru efter Kanarieholmarna och andra fina stränder, byggde en hel kurort på en ö mitt i Bajkal, gav arbete åt många andra i trakten och driver ställe med framgång, har fullbokat året om och – det skall strykas under, tyckte föraren som visste om mig bara det att jag kommer från Ukraina, inte från väst) – att där finns det platser för familjer med barn och ganska tunna plånböcker samtidigt som de rika kan få flyga helikopter eller jaga björn. Låter det som en skröna?…
Väl ute på landet passade jag på att besöka posten, små affärer, internatskola, kyrkogårdar, en marknad (vitryssar som kommer varje torsdag och säljer kläder och skor i ryska byar), ett sjukhus. Det är mycket som ser ut och luktar precis som på den sovjetiska tiden. Särskilt i sjukhusets korridorer och patientsalar där ligger t ex. 6 gamla kvinnor, efter olika kirurgiska ingrepp. Samtidigt bygger man nytt: en familjhus av tegel med bastu bredvid och fristående handelsbod. En ung barnlösfamilj äger bil. Begagnad, men ändå. Jag fick bada i deras privata bastu och till min förvåning piskades jag inte med en kvast av björkris utan av ekris! Lika hälsosamt antar jag…WC och rinnande vatten i köket fixade mannen för sin unga hustru. Annars är det utedass som gäller… Lite blåsigt på sina ställen men toapapper brukar finnas. En stor framgång om man jämför med tidningspapper förr i tiden…
Där, i Kaluga-län, sydväst om Moskva, fick jag veta att MC-Radio i Kaluga återutsänder våra program, det var några som hörde. Det är för övrigt ett s k Tjernobyl-område där befolkningen får ett tillägg till både löner och pensioner som kompensation. Och en dam på 75 bast som cyklar runt i byn, känner allt om alla (precis som alla andra), berättar stolt att hennes pension på 1.200 Rb i månad är ganska stor och hon har t o m råd att ekonomisk stödja sina (fullt vuxna och arbetande) 3 barn (2 döttrar och 1 son) med sammanlagd 5 barnbarn. Alla bor kvar i Betlitsa, alla jobbar. Kvinnor som lärarinnor i skolor eller på dagis samt expediter i affärer, män som byggnadsarbetare, ofta på resande fot, de flesta i arbetsför ålder äger bilar. /.../
*
Allt som allt är jag full av tacksamhet för den möjligheten jag fick tack vare kompetensutvecklingspengar. Det var en mycket lärorik resa. Jag fick närmare kontakt med ”det vanliga livet på landet” där de flesta av våra lyssnare ändå bor. Jag fick insyn i deras vardagsproblem, vilket förhoppningsvis leder till jag förmedlar mina funderingar till mina arbetskamrater och vi tillsammans gör bättre och mera jordnära radioprogram. Jag fick uppleva väldiga kontraster mellan huvudstäder och små byar, mellan olika generationers sätt att tänka och uppfatta omvärlden. Man kan säga att alla möjliga varianter existerar i Ryssland samtidigt: gamla familjebanden med omsorg om varandra, med täta kontakter mellan unga och gamla, även om dessa kontakter sköts oftare via telefon och email, än per brev som det brukade tidigare.
Den unga generationen tjänar ganska hyfsat med pengar om man har ett arbete och det hade alla jag träffade. Unga killar i Irkutsk äger digitala kameror som de fotograferade mig med och sedan skickade kort via email. De behärskar Internet, scanner, photo-shops och andra program lika flitigt som de kör egna, låt var begagnade, bilar. De älskar sin Irkutsk eller sin Ekaterinburg och längtar inte ens till Moskva, för att inte tala om utlandet. Många av de kan engelska, tyska, en kunde danska (i Irkutsk), många av de hade varit utomlands på besök. De gifter sig senare och skaffar barn senare än det var tidigare brukligt i Sovjet. Man fortfarande är mån om hög utbildning, folk går på teater, besöker museer, köper och läser böcker, men håller sig underrättad om ”nya giv” i västerländsk film, musik och mode.
Å andra sidan är det inte många som vill jobba på en och samma arbetsplats ”livet ut”. Bland de unga intellektuella är man inte ute efter att skaffa sig ”saker” typ hus, möbler och sådant. Satsar man på en bil – då för att få resa runt, inte för att skryta. Samtidigt finns de förstås helt andra kretsar som besöker dyra inneställen, klär sig dyrt och kör importerade bilar. Men även sådana, hade jag hört berättas, tar hand om sina gamla släktingar, fastrar och mostrar, skaffar privata lärare för sina små barn eller placerar de större barnen i dyra skolor – utbildning är allt för att starta ett bra liv.
Det är många som joggar på morgnarna, det har jag sett i Irkutsk, i Ekaterinburg, det är många som hade slutat röka. Bland stadsbona märks det att det är trendigt att bli vegetarian. Folk bryr sig om sin hälsa. Samtidigt drycks det fortfarande vodka i kopiösa mängder, speciellt på landet, där det inte finns mycket att göra på kvällar och helger utom TV. Vodka och bröd är fortfarande mycket billiga i förhållande till allt annat och jag har sett hur man slänger bröd åt höns eller grisar.
Det gladde mig att se hur bra utrustade är nya radiostationer, de flesta sänder direkt och kör själva precis som på lokalradio i Sverige, klippa gör man på skärmen och inte det ”fysiska” bandet. En ung praktikant på Radio Rossii i S:t Petersburg fick se för första gången i sitt liv ett rullband och inte kunde fatta vad är det för något? Är det på den grejen ljudet sitter? Han har aldrig tidigare sett ljudet annat än som ljudkurvan på datorskärmen! Vi som lärt oss klippa med saxen kan knappt tro sina öron.
Min lilla privata glädjen upplevde jag på landet när jag fick gräva upp (skörda) morötter, rödbetor (potatisen var redan upptagen), smaka på helt spenfärsk mjölk direkt från kon (icke steriliserad eller pastöriserad, men efter många om och men för normalt kokar man mjölken, det var bara jag som envisades), smaka på nycklekta ägg och koka soppa i en gammaldags genuin rysk spis. Man har sina små glädjeämnen även på landet, diskuterar senaste TV-program, t ex, skvallrar om grannar, stiger upp tidigt och lägger sig också tidigt. Såsom folk gör överallt i världen.
Jag vill inte utelämna mina besök på teater, Vysotskij-museet i Moskva, Konstmuseet i Irkutsk, olika kaféer som ofta var förbluffande smakfullt inredda, med oftast mycket god och snyggt serverad mat, och jag upplevt endast ett par gånger den så kallade ”sovjetiska servicen”– när man känner att man stör folk i deras jobb, att man är ovälkommen. Allt som oftast är servicen alldeles utmärkt – uppmärksamma kypare (killar och tjejer) ger gärna råd, hjälper till att välja, skämtar (lagom), försöker få en på en bra humor. Utomordentligt bra service fanns på alla ställen jag köpte biljetter av olika slag. Och – det finns till och med kölappar, precis som i Sverige! Det var en otrolig upplevelse på Finlandskij järnvägstationen i S:t Petersburg. Jag trodde varken mina ögon eller öron. Till och med ljudet är detsamma, när nummer ändras på en tablå. Och tänk – ingen köar framför kassan, folk sitter bekvämt i en nyrenoverad hall på moderna stolar, sitter tyst och stilla och väntar på sin tur för att komma till biljettluckan. Är det inte fantastiskt? Man börjar nästan misstänka att skrika och gorma tillhör inte den så kallade ”nationella karaktären” på folk utan på en förmåga att organisera saker rätt och genomtänkt. Och då… då kan även ryssar bete sig hyggligt. Nästan som svenskar…
Irina Makridova
E-post: irina.makridova@sr.se