Om man från centrala Paris tar RER-tågens linje C söderut kommer man efter cirka en halvtimmes resa till en förstad som heter Sainte-Geneviève-des-Bois. Intill den franska kommunala kyrkogården finns ett stycke Ryssland. Här ligger en liten vit kyrka med blå lökkupol och grönt koppartak. Den är omgiven av gravar på vilka många av stenarna har inskrifter med kyrilliska bokstäver. På andra står enklare träkors med tre korsarmar, varav den nedersta har den lutning som den ryska traditionen föreskriver.
Går man runt gravkvarteren möter man en kulturhistoria som inte bara är rysk. Det är en del av den gemensamma världskulturens aktörer som här fått sin sista vilostad. Vår egen tids konstnärliga hjältar delar exilens sista gemenskap i ett tyst vittnesbörd om 1900-talets tragiska omvälvningar. Andrej Tarkovskij, den ryska filmens ojämförlige mästare, är begravd här. Rudolf Nurejev ligger tre kvarter från en annan av 1900-talsbalettens stora: Serge Lifar. 1933 års litterära nobelpristagare, Ivan Bunin, dog i förnedrande fattigdom tjugo år efter prisutdelningen och fördes hit. Han vilar inte långt från andra märkesgestalter i den ryska litteraturen: Zinaida Hippius och Dimitrij Merezjkovskij, Boris Zaitsev och Ivan Sjmeljov.
På en av stenarna läser man namnet Nikolaj Bulgakov. Också han har en litterär anknytning om än indirekt. Under smeknamnet Nikolka förekommer han i romanen “Det vita gardet” som hans bror, författaren Michail Bulgakov, publicerade på 20-talet, en familjekrönika som är ett koncentrat av ryska öden under det första världskriget, revolutionens och inbördeskrigets stormar. Nikolaj Bulgakov hade stridit mot kommunisterna som soldat i Wrangels vita armé och tvingades som så många andra i landsflykt efter nederlaget. Han följde strömmen till Frankrike, där närmare trettio procent av de ryska emigranterna kom att samlas, de flesta av dem i Paris.
På mer än ett sätt påminns man här om revolutionens och inbördeskrigets strider. Mitt i kyrkogården finns det så kallade Gallipoli-monumentet, uppfört av veteranerna från den vita armén. Det var ju på halvön Gallipoli i Turkiet som resterna av Wrangels officerare och soldater hamnade efter överskeppningen från Krim 1920. Vid det läger där ryssarna samlats restes ett monument som senare förstördes av en jordbävning under andra världskriget. Men en kopia uppfördes här utanför Paris i början på 60-talet. Här vilar också många av de gamla gardenas officerare och soldater.
Men också det tidiga 1900-talets ryska politiska historia finns representerad på kyrkogården i Sainte-Geneviève-des-Bois. Här vilar Furst G. E. Lvov, ledare för den provisoriska regeringen efter februarirevolutionen 1917. Högaristokratin representeras också av Storfurst Gabriel Konstantinovitj, barnbarnsbarn till tsar Nikolaj I, liksom av Storfurst Andrej Vladimirovitj, brorson till Alexander III. En annan känd aristokrat är Furst Feliks Jusupov som 1916 var en ledande organisatör av mordet på Rasputin. Han begravdes här efter sin död 1967 och vilar tillsammans med sin hustru Irina, dotter till Storfurst Aleksandr Michajlovitj.
Letar man efter det förrevolutionära Rysslands och emigrationens filosofer och tänkare så hittar man också många av deras namn här. Nikolaj Losskij tvangs 1921 sluta sin undervisning vid universitetet i Sankt Petersburg och emigrerade ett år senare till väst. Samma år lämnade också Sergej Bulgakov Ryssland. Han började sin offentliga bana som marxistisk professor i nationalekonomi men redan före revolutionen vände han sig mot det han kommit att uppfatta som en primitiv materialistisk filosofi. Så småningom blev han teolog och präst med en ledande roll i strävandena att modernisera den ryska kyrkan inför det allryska kyrkomötet 1917. Sedan han tvingats emigrera hamnade han i Konstantinopel och Prag innan han kom till Paris där han blev en av de ledande tänkarna vid Institut Saint-Serge, den ryska ortodoxins främsta utpost i väst.
Flera andra av den teologiska akademins professorer och lärare vilar också här ute. Bland dem finns Vasilij Zenkovskij, författare till ett standarverk om den ryska filosofins historia. En annan filosof och historiker var Anton Kartasjov, en gång kyrkominister i den provisoriska regeringen 1917.
Många av den ryska balettens och operans emigranter har också begravts på kyrkogården i Sainte-Geneviève-des-Bois. Olga Preobrazjenskaja var en av dem. Hon kom 1923 som flykting till Paris och öppnade så småningom en egen balettskola. Många framstående franska dansare fick sin undervisning av den legendariska ”Madame Préo”. Maria Kuznetsova-Massenet var en gång Rysslands mest firade sopran. Hon flydde under dramatiska former från Ryssland via Sverige 1918 och sjöng sedan på scener över hela världen.
Men det är inte bara 1920-talets emigranter som förts till sin sista vila på den ryska kyrkogården härute. Man talar i Paris ofta om de tre vågorna av emigration från Ryssland. Den första kom efter revolutionen, den andra under det andra världskrigets konvulsioner och den tredje under den kommunistiska stagnationens era på 1970-talet.
Bland den tredje vågens emigranter som fått sina gravar här har Andrej Tarkovksij och Rudolf Nurejev redan nämnts. Här vilar också dissidentförfattare som Andrej Amalrik, Viktor Nekrasov och Vladimir Maksimov, den senare en av grundarna av den för emigrationen så viktiga tidskriften Kontinent. Också poeten, dramaturgen och sångaren Aleksandr Galitj ligger begravd här.
Den som är intresserad av rysk kulturhistoria i allmänhet och den ryska emigrationen i synnerhet bör inte missa tillfället att avsätta några timmar för besök på den ryska kyrkogården i samband med en resa till Paris. Dess officiella namn är Cimetière russe de Sainte-Geneviève-des-Bois och adressen 8, rue Léo-Lagrange – 91700 Sainte-Geneviève-des-Bois. Enligt senaste uppgifter är den öppen 8-17 under vintertid och 8-19.30 på sommaren (tel.: 01 60 15 11 40).
Det fridfulla området kring kyrkan (byggd i 1500-talets Novgorod-stil) med sina vita björkar är inte bara ett ”Skuggryssland”. Det påminner om ett rikt kulturarv som är i hög grad levande och som inte minst under de senaste femton året med tacksamhet har tagits emot i det gamla moderlandet.
Torsten Kälvemark
E-post:
Torsten.Kalvemark@hsv.se