av Mikael Benthe, Petersburgsbo, första hälfen av 90-talet
som vanlig dödlig och andra hälften såsom diplomat vid
generalkonsulatet, numera vid ambassaden i Warszawa.
E-post: mikael.benthe@foreign.ministry.se
Gulfkriget för tolv år sedan sammanföll med de sovjetiska truppernas försök att krossa de baltiska folkens frihetskamp. Genom de nya mediafenomenen CNN och Sky Channel kunde vi genom nätterna på ett tidigare aldrig möjligt sätt delta i händelsernas centrum. Men vi hade väl faktiskt bara väntat på att detta skulle hända. Saddam hade sedan lång tid varnats för sin ohörsamhet mot det internationella samfundet. Och förutom den politiska pressen från Moskva mot de baltiska huvudstäderna hade OMON trupperna redan blodat ned nyupprätta baltiska gränsstationer. Nyhetskanalerna syntes förmedla budskapet att nu när världen var upptaget med krig skulle Sovjetmakten städa undan den omvandling av bibliska proportioner, såsom Bush den äldre uttryckte sig, som inletts i Polen och när Muren föll.
Som många andra av läsarna till denna skrift hade jag (fått) personliga band till vad som hände på andra sidan Östersjön. Efter någon vecka befann jag mig åter i ett vintrigt Leningrad som med sin närhet till de baltiska huvudstäderna uppmanade till besök för att se de barrikaderade parlamenten och gripande minnesplattor över stupade demonstranter. Vintern blev vår och hela tiden lossnade de totalitära tyglarna. Boris Jeltsin och glasnost såg till att den monolitiska makten alltmer liknade en schweizerost som, dock slog tillbaka för att tilltäppa de allt större hålen. Och så vid de första ryska presidentvalen den 12 juni 1991 vinner Jeltsin och Gorban avkläds det sista av sin auktoritet. Samtidigt röstar mer än halva Leningrads stadsbefolkning för att Anatolij Sobtjak skulle vara stadens förste valde borgmästare i, inte Leningrad utan i, S:t Petersburg. Symbolen för revolutionen och för dess ledare, de 900 dagarnas blockad och uppoffringarna under det Stora fosterländska kriget skulle nu återfå det namn staden haft tidigare.
Jag återvände till Sverige några sommarveckor för att njuta studentens privilegium att göra ett vettigt handtag vilket skulle finansiera ytterligare månader för mig i det vid tiden helt galna statsunderstödda prissystemet i Sovjetunionen. Om jag inte minns fel betalade jag 60 kronor för en tur och returbiljett med tåg Leningrad-Stockholm, dvs inklusive en biljett på färjan mellan Helsingfors och Stockholm. På våren hade mitt och min hustrus storslagna bröllop, med 40 gäster kring ett traditionellt rikt ryskt bord, två välputsade limousiner och två brudbuketter (ett misstag) hade kostat runt tusenlappen. Man kunde leva gott i Sovjetunionen.
Med returbiljetten i hand stor jag åter på Helsingfors järnvägsstation. Tidningskiosken hade löpsedlar där det med tjock svart skrift stod tryckt Gorby. I och för sig var detta inte uppseendeväckande då han ofta förekom på våra löpsedlar efter sina spektakulära utspel. Jag tänkte att han var nog här på statsbesök och frågade tidningsförsäljaren. No, his shot! var svaret jag fick. Det var den 19 augusti 1991, statskupp i Sovjetunionen, och om någon halvtimme skulle mitt tåg till Leningrad avgå.
S:t Petersburg, att älska eller undfly var den titel jag tidigare funderat på för detta stycke skrift och här på järnvägsstationen blev nu frågan verkligen aktuell för mig. Men alternativ för inresa fanns naturligtvis inte. Kupprykten och bristen på allt hade övertygat mig och min hustru som väntade vårt första barn att det enda alternativet var att snabbast möjligt se till att få uppehållstillstånd i Sverige. Detta hade hon även medgivits fyra dagar tidigare och skulle denna dag, första vardag efter helgen, hämta ut sitt pass på svenska generalkonsulatet i Leningrad. I mitt inre såg jag framför mig hur konsulatet stormades av desperata ryssar som vill fly sitt land; hur det vanligtvis svårvunna uppehållstillståndet pulvriserades av sovjetisk diktatur och hur jag skulle tillbringa mitt framtida liv protesterande utanför Sovjetunionens stockholmambassad.
På detta första tåg in i kuppens Sovjetunionen visste ingen något. Personalen ryckte på axlarna och fortsatte med sitt. Medpassagerarna: Upprivna norrmän höjde gälla röster i oro för sin vikingaexpedition som de alltså påbörjat per tåg; ytterst avspända baltiska studenter som sa att det går över, ingen återvändo finns. På radion spelades hurtig klassisk musik som avbröts av en entonig radioman som sade att läget i landet var allvarligt och att Gorbatjov på grund av sjukdom inte kunnat fullgöra sina plikter varvid makten övertagits av GKtjP, "Statliga kommittén för Undantagstillståndet".
Ju närmare vi kom staden desto mer mörknade himlen för att slutligen sjunka ned i den blåfärgade isen på Nevan utanför Finlandskij vaksal. Min hustru mötte mig, skrattande och sa att tillsammans med sin eskorterande mor utgjorde vi nu maxantalet för folksamling innan man blev arresterad. Jag kände mig snarare sammanbiten än lustig när vi tog spårvagnen hem till Dostojevskijgatan där jag genast satte igång för att söka vägar till utresa. Uppehållstillståndet fanns i min hustrus pass. Det visade sig nämligen att ryssarna hade förlamats och ingen kö fanns alls vid svenska generalkonsulatet.
Naturligtvis fanns inga utresemöjligheter. Flygplatsen Pulkovo var igenbommad och alla tåg inställda. På TV-n visade de "Svansjön" och upprepade i oändlighet gekatjepisternas meddelande. Inget mer. Det gick inte att ringa till Sverige, vad skulle mina "ryss-rädda" släktingar tänka? Vi var avskurna från omvärlden. Då blev det plötsligt myrornas krig i TV-rutan. Ut ur töcknet framträdde Anatolij Sobtjak och förlöste oss. De hade erövrat TV-stationen. Trötta påsar under ögonen men full av energi och motståndsvilja. "Tro dem inte, de har inget stöd i konstitutionen. Gå ut på gatorna och demonstrera i morgon. Vi samlas utanför Vinterpalatset. Men låt inte provocera er!". Detta framträdande kom att forma mina sympatier för Sobtjak i många år.
Morgonen därpå fann vi att Finnair alltjämt flög och vi begav oss till kontoret. Vi reste genom en stad som då givetvis hade mycket mindre privatbilism men nu var Nevskij prospekt tom på bilar. De hade hur som helst inte rymts. Istället täcktes hela gatan av hundratusentals Petersburgsbor som anammat Sobtjaks uppmaning och strömmade mot Vinterpalatset. Eisensteins film i all ära men detta var revolutionen! Utanför Finnairs kontor, som låg bredvid Lensovjeten, numera Marinskij Dvorets – säte för den lokala parlamentariska församlingen, vändes trådbussar och barrikader skapades av allt som var tillgängligt. Man väntade på reaktionen. Rykten gick hela tiden att trupper rörde sig in från stadens utkanter.
De enda biljetter som Finnair hade att sälja var businessklass med avresa två dagar senare. Nu tömda på sommarjobbspengarna gick vi förbi barrikaderna till Lensovjeten där många människor hade samlats. Vi träffade en ung entusiastisk väninna som upphetsat berättade att då de vaktat Lensovjetens trappa hade plötsligt en kolonn militärfordon kört upp framför dem. Hon och de andra studenterna såg med oro sett hur dessa skräckinjagande OMON soldater tog fram automatkarbinerna. Var det döden som nu väntade? Men soldaterna säger, vi är med er! Revolutionsromantik.
Vi fick flygblad från fönstren i Lensovjeten med samma uppmaning som Sobtjak avgivit på TV. Jag har papperet kvar än idag och det är undertecknat andra hjältar: Ordförande i Lengorsovjeten Beljajev, Lenoblastsovjetens ordförande Jarov, Sobtjak givetvis och Sjtjerbakov viceborgmästare som sedan följde Sobtjak i petersburgspolitiken med liknande roll. Vi rörde oss mot Palatstorget och fick se denna väldiga människomassa lyssna och jubla till motståndets ledare. Fortfarande var gekatjepisterna osynliga för oss – den berömda presskonferens där Gennadij Janajev darrande förklarade målet för aktionen missade vi på grund av allt som hände på stan. Sedan vet ni vad som hände allt gick överstyr för kuppmakarna och Gorbatjov stapplade osäkert nedför flygplanstrappan efter det att Jeltsin triumferande stått på stridsvagnen med ryska fanan i näven. Vi reste triumferande i slitna jeans i businessklass till Sverige och min fru steg för första gången på svensk mark. En mark som ligger förutsägbart fast till skillnad mot den stad vi lämnat som i litteraturen och av naturen likt Atlantis ständigt hotas att uppslukas av havet.
Några år senare kom jag att bosätta mig i staden. Det var en fantastisk tid som öppnade för resa vilket jag ofta gjorde och då kunde nicka igenkännande åt skylten med S:t Petersburg medan skylten med Leningrads län kändes som kvarleva på alla sätt och vis. Det visade sig snart att länet var mer progressivt vad gäller liberala ekonomiska förhållanden för företagare än staden som alltjämt förlitar sig på sin prestige. Ford och IKEA:s etableringar strax utanför stadsgränsen borde ge staden funderingar.
Hjälten Sobtjak kom att förlora nästkommande val 1996. Hans popularitet hade dalat snabbt men han förlorade dock med bara några få procentenheter mot den nuvarande borgmästaren Vladimir Jakovlev. I valkampanjen avslutande TV-debatt förvånades jag av Sobtjaks taktik. Med en professor överlägsna arrogans och med en anklagande ton om påstådda svarta affärer tänkte han krossa motståndaren Jakovlev. Istället returnerade denne med ett enkelt, förståeligt och avväpnande språk anklagelserna mot Sobtjak, den som allmänheten ansåg stod anklagad. Media hade under lång tid skildrat Sobtjaks politiska envishet i förhållande till den folkvalda lokala församlingen. Hans isolering från politik och allmänhet ökade var månad. Hans påstådda band med maffian, dunkla lägenhetsaffärer och den allmänna, kringliggande rättsrötan ledde till slutligen till att han hämtades av OMON trupper till domstolsförhör. Vissa hävdar att dessa förhör ledde till att hans färgstarka hustru, i en militärt precis aktion, förde ut honom ur landet till Paris där han i landsflykt länge åtnjöt Rostropovitj' gästfrihet. Andra tror mer på att det var de facto hans dåliga hjärta som tvingade honom att lämna landet för specialistvård. Till slut återvände han till rysk mark men hjärtat orkade inte länge. Han avled 2000 och hyllades ifjol postumt bland annat med att bli avporträtterad på ett frimärke värt 3,25 rubel.
Med Sobtjaks död sägs kapitlet med den romantiserade demokratiseringen av Ryssland avslutats. Nu är det istället pragmatik och kallt beräknande som råder, män med uppvikta skjortärmar som inte döljer muskler, vilket jag själv fick känna en gång då Jakovlev lyfte mig ur vägen. Sobtjak är dock andlig fader och S:t Petersburg ursprungskälla till de många politiker som efter valet 1996 strömmade till Moskva för politisk karriärer. Putin givetvis, men jag omnämner hellre Aleksej Kudrin, numera finansminister men kring 1993-94 en av de unga vice borgmästare som fanns kring Sobtjak. Ett svenskt företag ville starta verksamhet i syfte att effektivisera företagsamheten i staden och behövde naturligtvis först välsignelse från stadsadministrationen. Vi var inte något av de kända konkurrenterna och min roll var att öppna dörren för verksamheten. Vi mötte Kudrin som var på väg ut ur den byggnad som var stadens finansavdelning och han nickade artigt utan att veta vilka vi var. Sedan leddes vi till en av dennes underordnade vid vilkens dörr vi fick vänta en lång stund. När vi väl kom in mötte han oss aldrig med blicken och avbröt snart vår presentation med ett muttrande OK. Svenskarna som kommit med positiv attityd försökte nu greppa kulturen. Som tur var mötte vi Kudrin på vägen ut. Nu trodde han att vi fått vänta hela denna tid han varit borta och frågade oss intresserad om vårt ärende, det vill säga en helt annan behandling. Denne persons ödmjukhet och professionella förmåga har jag fått omvittnat senare. Är det månne peterburgskt? Nja, ofta finner vi väl en annan uppfattning om peterburgska byråkrater, berättat redan av Gogol. Klart är att stadsborna uppfattar sig själva som landets ljus, i synnerhet i jämförelse med den stora bykulturen i huvudstaden.
Statskuppen är idag omtvistad. Var den arrangerad av demokraterna? Om inte, varför blev inte demokraterna annars arresterade? Även stadens namn har omtvistats. Jakovlev ansåg att staden åtminstone borde återfå det gamla namnet på de dagar i kalendern som hyllar krigets minne. Men inte ändrar man några gatuskyltar för det. Och under detta hysteriska år är det väl knappast någon som ser Leningrad. Staden har förändrats sedan 1991, varje fall i de centrala delarna där den återfått sin skönhet. Det svenska generalkonsulatets läge har nu troligtvis det bästa av alla utländska beskickningar. Det var framsynt att välja platsen där det ligger på gågatan Malaja Konusjennaja som ingår i turiststråket från Vinterpalatset till Nevskij prospekt. Ett svenskt kultur- och informationscentrum skall bildas i grannfastigheten, S:a Katarinakyrkan. S:t Petersburg blir vackrare och drar turister från hela världen. Staden har en skiftande men fantastisk historia, byggd som den är på okända människomassors uppoffrande slit för hänsynslösa ledare. Men den har också befolkats av chanstagare, obotliga optimister av vilka många lyckades i affärer. Fanns det något positivt i Leningrad? Många tycker det och glömmer snabbt. För mig är S:t Petersburg ett sakta uppstigande Atlantis efter att ondskan översvämmat staden.