Russia and Europe: Putin's Foreign Policy
Yuri Fedorov & Bertil Nygren (eds.)
FHS, Försvarshögskolan Acta B 23, Stockholm, 2002. s. 144
Frågan om Rysslands förhållande till Europa är ständigt
aktuell och har inte minskat i aktualitet under de senaste åren.
I synnerhet efter den 11 september har frågorna varit många kring
den ryska orienteringen västerut. Var Putins närmande
till USA ett genuint brott med tidigare utrikespolitisk doktrin? Hur djupgående
och hur permanent
är Putins närmande till Europa och till USA? Finns det ett brett stöd
för Putins västorientering?
Är Väst liktydigt med USA och Europa i ryskt tänkande? Och är
det Putin själv som är drivande bakom omsvängningen?
Frågorna är många, och svaren ofta mångfalt fler. Det
är därför ett angeläget ämne som Försvarshögskolan
tagit sig an.
Resultatet, som är en samling uppsatser på temat Ryssland –
Europa, föreligger i FHS under våren utkomna
Russia and Europe: Putin’s Foreign Policy och innehåller bidrag
från såväl FHS egna som en rad ryska säkerhetspolitiska
forskare.
Frågan är oerhört mångfacetterad. Förutom de geografiska
perspektiven finns det kulturella, religiösa, mentala
och, givetvis, politiska dimensioner på problemet. Charlotte Wagnsson
gör en empirisk genomgång av ryska perceptioner
av Europa och Rysslands plats i förhållande till Europa och skapar
med hjälp av nyligen utförda opinionsundersökningar en
lättfattlig bild av den ryska självsynen i förhållandet
till Europa. I kapitlet "Europe – how prominent a place in the Russian
mind"?
visas att Europa spelar en framträdande roll i det ryska medvetandet, såväl
som förebild och som potentiell samarbetspartner
och att det hos den ryska allmänheten finns ett tämligen gott stöd
för samarbete med Europa.
Ett centralt problem i boken är vad perceptionen av Europa har för
implikationer för rysk utrikespolitik. Debatten om Rysslands
ställning mellan Europa och Asien är långt ifrån ny, de
frågeställningar som reses har sällan några självklara
svar och uppfattningarna
om Europas betydelse för Ryssland är legio.
Alexander Nikitin skriver i kapitlet "Eurasianism in the Russian
mentality and policy towards Europe" om vad han
kallar ”eurasianismens” – betonandet av Rysslands unika ställning
mellan Europa och Asien – betydelse. Främst uppmärksammas
det ”euroasianistiska” tankegodsets betydelse för utformningen
av oppositionella uppfattningar av rysk utrikespolitik,
som dessa formulerats till exempel av Zjirinovskij och Zjuganov.
I mycket uppehåller Nikitin sig vid ryska uppfattningar
om de före detta sovjetrepublikerna och hur Ryssland bör hantera det
faktum att de nu är självständiga. Skall man sträva efter
att söka
återupprätta en union eller skall man nöja sig med att knyta
de slaviska staterna närmare varandra? Resonemanget mynnar
ut i fyra dilemman med vars hjälp Nikitin klassificerar ryska utrikespolitiska
ståndpunkter som antingen
integrationistiska eller radikal-nationalistiska.
Nikitin studerar också hur den ”euroasianistiska” traditionen
påverkar synen på de transatlantiska strukturerna,
i synnerhet Nato, men även OSSE. Nikitin menar att Ryssland är besatt
av Nato och tolkar allt som händer – ”till och med
diskussioner om Maltas deltagande i PFF” – som ovänliga handlingar
riktade mot Ryssland.
Bertil Nygren anlägger ett annat perspektiv och studerar i sitt
kapitel "Russia and Europe, or Russia in Europe?"
hur Putin och den styrande eliten ser på Europa och vilken betydelse det
får för rysk utrikespolitik. Det centrala i
Nygrens undersökning är identiteten – hur ser Putin och hans
utrikespolitiska ledning själva på Rysslands plats i Europa?
Slutsatsen blir att Putins ”going European” är en allvarligt
menad strategi. Putin har verkligen satt upp som mål att i större
utsträckning integrera Ryssland med Europa. Däremot finner han inte
stöd i den ryska utrikespolitiska retoriken för att
Ryssland entydigt ”hör till” Europa. I stället betonas att
Putins budskap är mångtydigt. Än betonas Rysslands roll i
ett odelbart Europa, än dess dubbla europeisk-asiatiska identitet, än
Rysslands unika ställning mellan Europa och Asien.
En annan viktig frågeställning är hur inställningen till
Europa ser ut i olika grupper i samhället. Jurij Fedorov konstaterar
i sin uppsats "Europe in Russia’s security thinking today" att
utvecklingen av förhållandet mellan Ryssland och USA/Europa
i hög grad beror på om de styrande eliterna har förändrat
sitt tänkande och anpassat det till de nya omständigheterna.
Samma omsvängning har inte skett i de breda folklagren. I Ryssland finns
därför ett stort, och växande, gap mellan de
förhärskande ”strategiska strukturerna” och den nya politiken.
Fedorov konstaterar också att Putins omsvängning ägde rum redan
vid toppmötet i Ljubljana och inte den 11 september.
Putin hade flera månader före terrorattackerna insett att Primakovs
multipolaritetsdoktrin inte tjänade Rysslands
säkerhetspolitiska intressen utan i stället motarbetade dem. ”Stormakten”
Ryssland hade inte särdeles mycket
handlingsfrihet och Putin insåg att den inslagna linjen var en återvändsgränd.
Om man fortsatt skulle Ryssland
ha tvingas välja mellan att förlora ansiktet för att man inte
hade något att sätta emot det amerikanska agerandet,
eller inleda en konfrontation som man inte hade haft råd med. Fedorov
ställer sig också frågan huruvida Putins
utrikespolitiska omorientering är uppriktig och varaktig, en fråga
som han dessvärre inte besvarar.
Framställningen knyts ihop på ett mycket förtjänstfullt
sätt i Susanna Rabow-Edlings "Russia’s relationship
to Europe in Slavophile thought." Förutom att den är utomordentligt
välskriven och på ett lättbegripligt sätt förklarar
problematiken bakom begreppet slavofili ger den också en sammanhållande
grund för resten av uppsatserna och
förklarar åtminstone en del av den ryska kluvenheten mellan Öst
och Väst. Kanske hade uppsatsen gjort ännu större
nytta om den befunnit sig först i boken?
Det problem som diskuteras i Russia and Europe är, som tidigare
sagts, angeläget och ständigt aktuellt. Det är dock inte
oproblematiskt att analysera rysk utrikespolitik med perceptioner av Europa
som bakgrund. Författarna utgår ofta från
att identiteten har stor betydelse för utrikespolitikens utformning, ett
antagande som inte alltid kan ledas i bevis. I stället
konstaterar man att frågan huruvida Ryssland ”hör till”
Europa eller ej inte kan besvaras genom att studera utrikespolitiken.
Identiteten spelar utan tvivel en stor roll för ett lands politik, men
kausalitetskedjan mellan identitet och politik är så lång
att det är svårt att peka på något direkt samband. Mellan
identiteten och politikens utformning finns en stor mängd andra
faktorer som ekonomi och inrikespolitik. Tyvärr nämns dessa –
till exempel ekonomins betydelse för närmandet till
Europa – bara i bisatser. Det finns även ett annat problem med att
med utgångspunkt i analys av identiteten söka förklara
utrikespolitiska vägval.
Identiteten är värderingar som uppenbarligen förändras mycket långsamt – hur förklarar man då de tidvis drastiska omorienteringar som skett i rysk utrikespolitik under 1990-talet?
Jörgen Cederberg
E-post: jorgen.cederberg@telia.com
Centralasien
- gamla kulturer i ny förpackning
Torgny Hinnemo
Världspolitikens dagsfrågor, Nr 7, 2002, UI
Centralasiens lång historia och rika kultur förknippar vi kanske
mer än något annat med staden Samarkand.
Sovjetunionen lämnade emellertid efter sig en helt ny politisk verklighet,
fem unga stater som nu söker sin plats
i världsordningen, skriver Torgny Hinnemo i skriften om Centralasien.
Torgny Hinnemos skrift är lika välkommen som angelägen. Kortfattat och pedagogiskt beskriver han Centralasiens historia och dagsaktuella problem på 30 innehållsrika sidor. Det är bara att hoppas att Hinnemos skrift kommer att tjäna till inspiration och fördjupning. Centralasien är närmare än vi tror.
L´Etat, c´est pas moi. Reframing Citizenship/s/
in the Baltic Republics
Olivier Danjoux
Lund Political Studies nr 122, 2002
Det är inte var dag en fransk statsvetare doktorerar vid ett svenskt universitet.
Men i april 2002 gjorde Olivier Danjoux
det vid Lunds universitet med en avhandling om medborgarskap i dagens Baltikum.
Titeln är ett avsiktligt felcitat av den franske
"solkonungen" Ludvig XIV:s ord om sitt kungadöme av Guds nåde,
"L'Etat, c'est pas moi. Reframing Citizenship/s/
in the Baltic Republics" (Lund Political Studies nr 122, 2002). Avhandlingen
syftar dels till att bedöma hur användbara västliga
teorier om medborgarskap är för att analysera demokratiseringen i
det postkommunistiska Baltikum, dels till att berika
kunskapen om och öka förståelsen av Estlands, Lettlands och
Litauens sociala och politiska utveckling.
Att Danjoux valt att inrikta sig på medborgarskapet motiverar han med
att det enligt honom varit ganska förbisett
inom politisk teori i allmänhet och särskilt inom demokratiseringsstudier.
När medborgarskapsfrågan i Baltikum
diskuterats har det mest handlat om vem som bör få bli medborgare
i stället för vad det innebär att vara medborgare.
Han diskuterar inte om medborgarskapslagarna efter den återvunna självständigheten
1991 är rimliga eller rättvisa
utan snarare vilka sociala och politiska följder de fått. Danjoux
är inte intresserad av att fördöma eller försvara
medborgarskapslagarna eller -politiken i Baltikum, även om hans förintande
kritik mot kritikerna också är
ett ställningstagande som docenten Anders Uhlin från Södertörns
högskola påpekade i sin briljanta opposition
under disputationen.
Att Danjoux valt att studera de tre baltiska staterna beror bl a på att
han anser att de är unika bland före detta
kommunistiska stater. De skiljer sig både från de östeuropeiska
satellitstaterna och från de övriga sovjetrepublikerna.
Att jämföra Estland, Lettland och Litauen är dessutom fruktbart
eftersom länderna och folken är så olika trots
geografiskt grannskap och en likartad 1900-talshistoria.
I sin avhandling konstaterar Danjoux att många utländska samhällsforskare
och journalister betraktat utvecklingen
i Baltikum från Moskvas horisont och därigenom förvandlat de
tre baltrepublikerna till ett slags "sovjetologiska fotnoter"
i sina skildringar. Danjoux hade genom sina språkkunskaper, omfattande
litteraturstudier och sina upprepade besök i alla
tre baltstaterna skaffat sig betydligt bättre förutsättningar
för att förstå de baltiska folken och samhällena. Det märks
tydligt i hans avhandling - det enda verk av en icke-baltisk författare
som jag läst utan att finna ett enda sakfel om
baltiska förhållanden. Och hans litteraturförteckning rymmer
en rad intressanta titlar som jag inte hade en aning om,
fast jag sysslat med baltiska frågor i årtionden.
Med den logiska skolning som präglar åtskilliga franska forskare
kan Danjoux inte låta bli att notera sådant
som han uppfattar som logiska motsägelser i olika forskares och politikers
utsagor. Han finner det exempelvis
anmärkningsvärt att Rysslands ledare krävde att alla ryssar automatiskt
skulle beviljas medborgarskap i de
baltiska staterna, samtidigt som de ifrågasatte dessa staters rätt
att existera. Han påminner om att Rysslands
utrikesminister Andrej Kozyrev, inte drog sig för att under 1993 kalla
behandlingen av rysktalande i Baltikum för
"etnisk rensning", trots att det inte förekommit något
etniskt våld vare sig under eller efter Baltikums frigörelse och
trots att observatörer från en rad internationella organisationer
avvisat allt tal om systematisk diskriminering av
ryssarnas mänskliga rättigheter i Baltikum. Danjoux tycks inte hysa
någon större respekt för de utländska journalister
och samhällsforskare som okritiskt anammat den sovjetiska och senare ryska
propagandan i dessa avseenden och även
torgfört sina egna etnocentriska uppfattningar. Sist men inte minst påpekar
Danjoux i sin inledning att det är säkrare
att leva som "ryss i Riga än som svart afrikan i vissa västeuropeiska
städer eller som vem som helst på Korsika eller i Nordirland".
Danjoux skiljer på medborgarskapets horisontella resp vertikala dimensioner,
alltså förhållandet mellan medborgare
respektive mellan medborgare och stat. Problemen mellan medborgare samt mellan
medborgare och icke-medborgare
är enligt honom små. Visserligen finns en stor språkklyfta
i exempelvis Estland, där estnisk- och rysktalande lever i
två parallella samhällen. Denna klyfta permanentas av det parallella
skolsystemet som främst är ett arv från sovjettiden,
då ryska barn förväntades gå i ryskspråkiga skolor
och icke-ryska barn tilläts gå i egenspråkiga skolor - åtminstone
i
sina "egna" unionsrepubliker. Isoleringen har enligt Danjoux inte
skapat någon aggressivitet mellan grupperna.
Extremhögern är enligt honom mycket svag i Estland - t o m svagare
än i Lettland och Litauen.
Att balterna lyckades frigöra sig efter årtionden av folkmord och
förtryck utan att kröka ett enda hår på ett enda
ryskt huvud hör onekligen till det jag som est - och balt - är mest
stolt över. Danjoux har också rätt i att problemen
i Baltikum inte i huvudsak handlar om att hantera etnisk mångfald. En
rad internationella organ har bekräftat att det
inte förekommer någon nämnvärd diskriminering mot etniska
minoriteter eller kränkningar av mänskliga rättigheter
i Baltikum. Det vanskliga ligger snarare i det samtidigt stats-, nations- och
demokratibyggande där direkta internationella
förebilder saknas.
Däremot menar Danjoux att det brister i medborgarskapets vertikala dimension,
alltså förhållandet mellan
statsmakt och medborgare. Demokratins institutioner fungerar visserligen, men
de politiska partierna är svaga
och personfrågor blir lätt viktigare än sakfrågor i debatten.
Det försvagar enligt Danjoux medborgarskapet
även om organisationsgraden i samhället är hög samt debatten
fri och delvis livlig.
Bland det mest intressanta i Danjouxs avhandling är översikten av
Baltikum under sovjettiden. Han har
anmärkningsvärt väl lyckats fånga hur den sovjetiska teorin
och praktiken påverkade enskilda människor och
hela folk. I Havels efterföljd menar han att gränsen mellan
förtryckare och förtryckt inte bara gick mellan
grupper utan snarare inom varje individ. Han visar exempelvis hur sovjetiska
företeelser som dedovtjinan
(=den systematiska pennalismen inom krigsmakten) och kösystemet bidrog
till att demoralisera individerna.
Dedovtjinan demorilserade många män, samtidigt som kösystemet
förenklat uttryckt blev de kvinnliga affärsbiträdenas
möjlighet till godtycklig maktutövning. I båda fallen reproducerades
förtrycket och internaliserades. Goda stod till slut
inte längre mot ondan utan nästan alla drevs att dagtinga med sina
samveten, så att gränsen mellan frihet och förtryck
delvis suddades ut.
Som sig bör går Danjoux också igenom de baltiska medborgarskapslagarna
och orsakerna till att den litauiska
kom att skilja sig så mycket från den estniska och lettiska. Litauerna
lyckades hålla sin andel av befolkningen
i Litauen kring 80 procent under hela sovjettiden. Vid dess slut ansåg
hela 83% av ryssarna, 78% av polackerna
och 77% av vitryssarna i Litauen att varje invånare i republiken borde
behärska litauiska språket.
Läget i Estland och framför allt i Lettland var demografiskt helt
annorlunda. Än idag är de lettisktalande
i majoritet i en enda av landets sju största städer (Jelgava) medan
de övriga sex (Riga, Daugavspils, Liepaja,
Jurmala, Ventspils och Rezekne) har rysktalande majoritet. Letterna utgjorde
visserligen en knapp majoritet
i hela Lettland med 52% enligt 1989 års folkräkning - och ytterligare
ett par, tre procentenheter idag - men
många letter levde och lever än i dag i samhällen där de
utgör en minoritet av befolkningen. Så uppstod den
paradoxala situationen med en majoritet som led av mindrevärdeskomplex
medan den ryska minoriteten länge
levt med ett överlägsenhetskomplex och vägrat se sig själv
som en minoritet i ett icke-ryskt land.
Liknande har situationen varit i nordöstra Estland, där esterna
varit i klar minoritet i nordöstra delen av landet
- inte minst i Narva (där uttrycket "etnisk rensning" för
en gångs skull är befogat i Baltikum med tanke på
den sovjetiska fördrivningen av överlevande ester efter andra världskriget).
Danjoux redogör för de olika turerna i de baltiska lagstiftningarna
om medborgarskap. Den uppmärksamme
kan notera intressanta detaljer som att Litauen som allmänt ansetts som
ett föredöme av mindre sakkunniga
bedömare krävde längst bosättning av invandrare som vill
söka medborgarskap - 10 år mot 5 år i Lettland
och bara 2 år inledningsvis i Estland (sedan 1995 också där
5 år). Framför allt Estlands lagstiftning var alltså
ovanligt generös jämfört med andra europeiska länder som
Sverige (5 år), Tyskland (10 år) och Schweiz (12 år).
Noteras kan även att det av många utländska betraktare - främst
journalister, men även en del politiker och
samhällsforskare - kritiserade språkkravet i Estland gällde
1 500 ord. Det motsvarar ordförrådet hos en genomsnittlig
grundskoleelev.
Danjoux tar som sagt inte ställning till om krav av detta slag är
rimliga eller rättvisa - för egen del ser jag inget
orimligt eller orättvist i det. Tvärtom, om mina föräldrar
inte skulle ha lärt sig svenska under sina år som flyktingar
i Sverige skulle jag nog ha varit den förste att se det som ett utslag
av bristande respekt för det svenska samhälle som
gav dem en fristad undan nazistiskt och kommunistiskt förtryck.
Opponenten Anders Uhlin konstaterade i sin sammanfattning att en tydligare och
mer avgränsad problemformulering
hade underlättat för både Danjoux och läsaren. Den långa
genomgången av medborgarskapsteori hade kunnat
kortas utan att avhandlingen förlorat på det, framför allt eftersom
utvärderingen av hur användbara olika
medborgarskapsteorier är för att skildra utvecklingen i Baltikum inte
blir central i avhandlingen. Däremot lyckas
Danjoux utomordentligt väl med att öka kunskaperna och förståelsen
för Baltikums sociala och politiska utveckling,
menade opponenten, och jag kan bara instämma.
Avhandlingen präglas enligt opponenten av analytiskt skarpsinne, stor originalitet,
stilistisk elegans, djup insikt i
baltiska samhällsförhållanden samt ett sympatiskt engagemang
och inlevelseförmåga. Opponenten som en gång fick
beröm för att han lärt sig indonesiska för att skriva sin
egen avhandling dolde inte heller sin beundran för att Danjoux
lärt sig att hjälpligt förstå såväl estniska
som lettiska och litauiska. Sammanfattningsvis konstaterade opponenten
Anders Uhlin: "Avhandlingen är ett imponerande arbete som varit synnerligen
stimulerande att läsa och som borde
väcka stort intresse bland forskare som studerar politik och samhällsutveckling
i Baltikum liksom bland dem som
är intresserade av medborgarskapsbegreppet i allmänhet".
Jag kan bara instämma. Danjouxs avhandling kan anbefallas alla samhällsforskare
som intresserar sig för
utvecklingen i det forna Sovjet och Östeuropa.
Andres Küng
E-post: andres.kung@mailbox.swipnet.se
PS! Att Olivier Danjoux doktorerade i Lund berodde på att han efter akademiska studier i Frankrike hamnade i British Columbia, där han träffade sin numera hustru Lotta som vidareutbildade sig där i engelska och franska. Olivier följde med henne till Lund, där han började med att läsa svenska för invandrare innan han så småningom började undervisa svenskar i franska och statskunskap tills han själv doktorerade. Numera bor de i Bryssel och arbetar åt EU-parlamentet.