Denna text publicerades först i Operans program för föreställningen.
Sommaren 1906 befinner sig Valerij Brjusov på resa i Sverige.
Han är 32 år
gammal - men han har fem diktsamlingar bakom sig, han är den ledande
teoretikern i den ryska symbolistiska rörelsen, han är inflytelserik
redaktör och förlagsman.
Redan 1894 -95 hade han publicerat tre små häften
"Ryska symbolister" som skulle ge intryck av en hel diktarskola
men där
han hade skrivit det mesta själv eller under pseudonym. Med viss rätt
kunde han sedan räkna sig som skaparen av symbolismen i den ryska
litteraturen. Mycket var direkt inspirerat av franska sekelslutsförfattare
som Verlaine, Rimbaud och Mallarmé, och som sina
utländska förebilder
ville Brjusov vårda sig om den lyriska formen, konsthantverket - samtidigt
som han anslog en lätt dekadent ton. Berömd - eller beryktad - blev
han
för sin enrading "O, dölj dina bleka ben" som kritiken skulle
parodiera i
åratal.
Men nu sitter han således i Visby på Gotland och skriver hem till
Ryssland om ringmuren, kyrkoruinerna och havet. I ett brev från den 27
juni 1906 heter det:
Jag ser havet som vi en gång betraktade tillsammans,
det hav som jag en gång betraktade med barnsligt djärva ögon - och jag
minns och jag tänker på vilket liv, vilken oro som jag då blev uppfylld
av! (Ý) Skulle jag inte vilja vara ung? Skulle jag inte vilja vara vacker?
Men i min själ finns bara kraftlöshet, stoft, förruttnelse, ett obehag
inför det förgångna, de sista vissnande gröna bladen.
Den som Brjusov skriver till är Nina Petrovskaja som han i flera
år har haft
ett ytterst laddat förhållande med. Och brevet från Visby vittnar
alldeles tydligt om
att Brjusov är på väg att avsluta deras nära relation.
Nina Petrovskaja var elva år yngre än Brjusov. Hon var gift med
litteratören och förläggaren Sergej Sokolov (pseudonymen Kretjetov)
och
hon var själv en lovande, brådmogen författare som hade debuterat
i en
antologi som maken gav ut 1903. Petrovskaja höll vid nitton års ålder
redan en litterär salong, hon bidrog med småstycken i de litterära
tidskrifterna - och hennes novellsamling "Sanctus amor" (!)
fick -
hyggligt nog - betyget "3+" av Brjusov i ett brev efter deras brytning.
1908 bosätter hon sig i Frankrike och återvänder efter 1911
inte mer till
Ryssland.
Första gången Brjusov fick upp ögonen för Petrovskaja tycks
ha varit
vid premiären på Tjechovs "Körsbärsträdgården"
den 17 januari 1904. Hela
den ryska kultureliten var där. Och Nina Petrovskaja skriver i sina
memoarer: "Den kvällen steg Brjusov in i mitt liv på ett för
mig ännu
otydligt vis och skulle stanna där för alltid - för evigt."
Men den kvällen på teatern var hon ännu i sällskap med
Andrej Belyj som
också han redan var ett stort namn i symbolistkretsarna och skulle gå
till
litteraturhistorien på 1910-talet med den stora romanen "Petersburg".
Petrovskaja hade närmat sig Belyj på hösten 1903, just vid den
tid då man
kunde ana en begynnande ideologisk splittring i den ryska symbolismen. För
Andrej Belyj var rörelsen mycket mer än bara en litterär riktning:
han
drömde om en ny harmonisk gemenskap mellan den synliga och den osynliga
världen, om författaren som "teurg", en mystisk erfarenhet,
ett
universellt broder/systerskap.
Nina Petrovskaja fångades av de tankarna och såg Belyj som "en
ny Kristus".
Men det förhållande som de inledde skulle snart inte grundas bara
på andlig gemenskap
och "mysteriell" kärlek. Redan i början av år 1904
skriver Belyj i sin hemliga
självbiografi: "Jag har ju försökt förklara för
Nina Ivanovna att Kristus
står emellan oss; det har hon accepterat; och så kommer plötsligt
"det
där". Mysteriet hade blivit en enkel romans - Andrej Belyj och Petrovskaja
går skilda vägar.
Petrovskaja lämnar "mystikern" Belyj för "magikern"
Brjusov - och hon
blir också den direkta orsaken till brytningen mellan de båda
författarna. Det fanns snart ingen ände på vad Belyj kunde anklaga
Brjusov
för under åren 1904-1905. Brjusov höll på att förvandla
symbolismen till
en känslolös, akademisk övning, hette det. Hans lidelse var alltid
tyglad,
han var en kylig experimentmakare med ett eklektiskt förhållande
till
historien, "ett vanvett, noga inknäppt i syrtuten".
Men Belyj var förstås orättvis: visst fanns där i Brjusovs
principiellt erotiska poesi
en verklig lidelse, en smak för det ockulta - det märks inte minst
i
samlingen "Stephanos" (december 1905), vars centrala dikter
är tillägnade
den inte helt kravlösa Nina Petrovskaja. Det är också nu - under
svåra depressioner
och med ett tilltagande morfinberoende - som Valerij Brjusov "mitt bland
kosackernas
gevärssalvor och mellan ett par promenader längs släckta och
barrikaderade gator
fortsätter att arbeta på sin roman". Romanen är "Den
brinnande ängeln" där
han verkligen - enligt Belyj - medvetet börjar uppträda i rollen som
"magiker", en demonisk frestare och "mörkrets" tjänare.
Men det är till
1500-talets Tyskland som Brjusov förlägger sin version av triangeldramat
i
den första ryska revolutionens tid.
Andrej Belyj - "profeten" i symbolistkretsen "Argonauterna"
- blir
förebild för greve Heinrich von Otterheim som är medlem av ett
hemligt,
mystiskt sällskap på jakt efter "sanning och ljus". Belyjs
och Nina
Petrovskajas förhållande, den relation som utlöst krisen i Belyjs
världssyn, återspeglas i greve Heinrichs närmande till Renata
som
uppfattar honom som en "ängel". Men när Renata engagerar
Heinrich för
"jordisk" kärlek ser han alla sina förhoppningar haverera:
Heinrichs
"flykt" från Renata motsvaras av Belyjs försök att
bryta den förbindelse
som börjar plåga honom. Petrovskajas närmande till Brjusov har
en
parallell i de äventyr som Renata och Ruprecht (Brjusov) upplever.
När Ruprecht och greve Heinrich möts och sedan duellerar är
detta ett eko av
"den intellektuella duellen" mellan Brjusov och Belyj, kampen mellan
deras
bägge åsikter om vad den symbolistiska diktningen skall syfta till
och hur
den skall se ut. Och försoningen, den nya vänskapen mellan Brjusov
och
Belyj, som kommer efter deras stormiga förhållanden med Nina Petrovskaja,
finns också tecknad i romanen. Det finns ett utkast till en scen i romanen
där Ruprecht och greve Heinrich träffar varandra efter Renatas död
och där
Ruprecht skänker greven Renatas bönbok. Den har då inskriptionen
"Till
minne av fiendskap och kärlek" - och de orden överensstämmer
exakt med vad
Brjusov skriver till Belyj i sin dedikation av novellsamlingen "Jordaxeln"
1907!
"Den brinnande ängeln" utkommer i Ryssland, först i den
tidskrift -
"Vågen" - som Brjusov redigerar samma år, 1907,
och publiceras i bokform
året därpå. Och - tvärtemot vad man skulle kunna tro -
är Nina Petrovskaja
lycklig över att ha fått stå modell för Renata: så
intensiv fortsätter
hennes tillgivenhet för "magikern" Brjusov att vara.
Han behövde äkta jordiska förebilder, och hos mig fann han åtskilligt av det som krävdes
för den romantiska bilden av Renata: förtvivlan, en livlös längtan efter
ett fantastiskt vackert förflutet, en beredskap att kasta sin värdelösa
existens på vilket bål som helst, bakvända religiösa idéer och
förväntningar som blivit förgiftade av demoniska frestelser. (Ý) Brjusov
behövde mig för att skapa inte en falsk, inte en vid skrivbordet påhittad
utan en nästan äkta bild av Renata i "Den brinnande ängeln" - så skriver
hon i sina memoarer.
Och hon identifierade sig så starkt med Renata att
hon till och med i fortsättningen skrev sig med det förnamnet och
konverterade till katolicismen.
Ute i Europa förde hon ett kringflackande liv - utan att vilja kalla
sig för emigrant. Hon vistades i Rom, i Berlin och i Paris men hade aldrig
någon framgång i de utvandrade ryssarnas press. Gorkij försökte
hjälpa
henne, men hennes situation blev allt svårare och hon levde snart i
yttersta fattigdom. Ett tag efter kriget tycks hon ha bott granne med
Prokofjev utan att de visste om varandra. I februari 1928 begick hon
självmord - bara några månader efter det att Prokofjev hade
slutfört
orkestreringen av "Den brinnande ängeln" som han börjat
arbeta med efter
Brjusovs roman 1919.
Och Brjusov själv? Han blev kvar i Ryssland och konverterade till
kommunismen. Efter bolsjevikernas maktövertagande arbetade han i deras
folkkommissariat för utbildningsväsendet (Narkompros), han blev mentor
för
en ny proletär författargeneration och han fann nya ämnen för
sin poesi i
naturvetenskapen. Men hans lyrik blev alltmer överlastad och tungfotad
och
röjde inte längre några spår av hans tidigare stilistiska
mästerskap.
Utlevad och nedbruten i förtid dog han 1924.
Andrej Belyj levde i Ryssland fram till 1934. Det var samma år som
Prokofjev återvände hem.
Lars Erik Blomqvist
E-post: lars-erik.blomqvist@sh.se