av Harriet Lacksten
Bibliotekarie, Judiska biblioteket och Internationella biblioteket, Stockholm
Epost: harriet.lacksten@ssb.stockholm.se
Till Berlin har det kommit emigranter från Ryssland och Sovjet under de
senaste 100 åren. De har kommit i vågor.
Den första kom efter ryska revolutionen 1917 och efterföljande inbördeskrig,
nästa kom 1941-1945, sedan följde dissidenterna från 60-talet
och framåt. Den fjärde vågen var de judar som sipprade ut från
Sovjetryssland via Wien. Nu är vi framme vid den femte vågen. Det
är alla de som kommit till Tyskland efter 1989.
I Berlin bor det numera uppskattningsvis 150 000 personer med rysk bakgrund.
Den judiska församlingen har återigen vuxit till den största
i Tyskland, tack vare den invandring av ryska judar som skedde efter 1989. Återigen
finns ryska bokhandlar, föreningar, klubbar och t.o.m. tv-program och egen
radioredaktion. På SFB 4 – Radio Multi-Kulti sänds det
både juridisk och medicinsk rådgivning för rysktalande.
En representant för den femte vågens ryska emigranter är Wladimir
Kaminer. Han är född i Moskva 1967, där han bl.a. studerade
dramaturgi bosatt i Berlin sedan 1990 och är en av de populäraste
yngre författarna i Berlin just nu. Han skriver på tyska och har
publicerat två novellsamlingar (”Russendisko”, 2000,
som utkommit i ett flertal upplagor, och ”Schönhauser Allee”,
2001), och en roman (”Militärmusik”, 2001) inom loppet
av 2 år. Han skriver artiklar i olika tidningar och tidskrifter, bl.a.
i Frankfurter Allgemeine Zeitung. Han har en fast programtid på
radiostationen SFB 4 – Radio Multi-Kulti, där han kåserar om
grannar, vänner och vardagen i största allmänhet i stadsdelen
Prenzlauer Berg, närmare bestämt runt Schönhauser Allee. Där
är han själv bosatt med sin fru och sina två barn.
På Kaffee Burger arrangerar han det populära ”Russendisko”
där Berlins ryska och andra partysugna kan dansa hela natten till sovjetiska
hits och rysk rockmusik och där Kaminer själv framträder som
DJ. För att alla tidigare Sovjetmedborgare ska känna sig riktigt som
hemma anordnas det tillställningar med namn ”Vild diskodans till minne
av den stora Oktoberrevolutionen” eller ”Proletkult”.
Kaminers berättelser är fyllda med ett brokigt persongalleri. Det
är främst denna den femte vågens ryska emigranter, judar och
andra som skildras. Det är den arbetslöse bildhuggaren, vars skulptur
efter många om och men hamnar på en lekplats, skådespelaren
som arbetar på dagis och skräddaren som egentligen är arkeolog.
Det är Kaminers far som vid 68 års ålder bestämmer sig
för att ta körkort i Berlin för att få lite spänning
i tillvaron och avverkar den ene ryske körskoleläraren efter den andre.
Där finns Markus, den passionerade samlaren av gamla germanska föremål
och ryska fruar. Vi träffar på Marina vars man övergett henne
för en ballerina vars ballerino övergett henne för sin bäste
väns dotter etc etc. och som testar Berlins professionella häxor för
att börja må bättre.
Men Kaminers Prenzlauer Berg är också en bubblande mångnationell
gryta. ”Tyskar, vietnameser, ryssar, konstnärer, arbetare – här
finns det inga majoriteter” säger han själv om sin stadsdel Prenzlauer
Berg (Neue Zürcher Zeitung 5/2-2001)., Här lever alla sida
vid sida: Den vietnamesiske grannen som är stolt ägare till speceriaffären
med det informativa namnet ”Lebensmittel”(Livsmedel). Där finns
italienarna från den närbelägna lilla italienska restaurangen,
som visar sig vara greker, som lärt sig italienska på folkhögskola.
På den ryska sushi-baren arbetar både mongoler och vietnameser sida
vid sida i köket. Där finns också den turkiske Mercedesägaren,
vars bil blir rammad av Kaminers tillfälligt berusade, skådespelande
vän från Smolensk. I stället för att tillkalla polis, skjutsar
han hem honom. Vilket räddar vännen från utvisning och blir
början till en underbar vänskap….
Man får också små glimtar från livet i det gamla Sovjetlandet:
från den tiden när solidariteten på första maj innebar
att alla bjöd varandra på vodka och portvin.
I Kaminers nutida Berlin är pulsen hög. Det är här alla
invandrare och emigranter vill leva och kämpar för att överleva
och för att inte bli utvisade. Dagens ryska emigranter är pragmatiska
och anpassningsbara. De hoppas på en bättre tillvaro. Med en lätt
ironisk blick skildras denna stad fylld av fixare, bohemer, häxor och allehanda
udda existenser. Trots att både arbetslöshet, sociala orättvisor
och integrationsproblem förekommer, så är det ändå
en tämligen vänlig och idyllisk stad som beskrives.
Många år tidigare bodde här en annan skrivande ryss, Vladimir
Nabokov. Han kom till Berlin år 1922. Hans far mördades där
av ryska terrorister. Han lever bland och berättar om den första vågens
emigranter. 1937 lämnar Nabokov med fru och barn Tyskland. Vera Nabokova
var judinna och det började bli alltför farligt att vistas där.
Berlin förekommer bl.a. i romanen ”Dar” (Gåvan),
1952, och ett antal noveller skrivna under den tid han vistades där.
Den första vågens ryska emigranter som kom efter revolutionen och
inbördeskriget valde Berlin för att det var den europeiska metropol
som låg närmast Ryssland. Som mest, år 1923, lever här
360 000 emigranter. De har kommit som flyktingar och förlorat nästan
allt. De är inte egentligen intresserade av att leva i Berlin, utan längtar
hem till sitt Ryssland. Även Nabokovs berättelser från Berlin
präglas av denna nostalgi.
De ryska emigranter som förekommer i Nabokovs Berlinhistorier är ofta
tragiska. Ibland är de t.o.m. löjliga: det är den bedragne äkta
mannen, som smiter från den duell som han själv har utmanat hustruns
älskare på. Det är den vackra adelsdottern Olga, som får
försörja sig på att sticka små fåniga mössor
och ge fransklektioner och som förfaller alltmer. När hon till slut
gifter sig, så dröjer det inte länge innan hon dör hon
i barnsäng. Det är Jasja som ingår en självmordspakt med
sin bäste vän och den flicka bägge är förälskade
i. Han blir den förste och siste som håller löftet.
Emigrantmiljön skildras ofta som lite sjavig och sjaskig. Många av
ryssarna har fått kliva ner flera pinnhål på samhällsstegen.
Våningarna är små, gardinerna malätna och möblerna
avskavda. Gammal bördsaristokrati har fått liera sig med nyrika uppkomlingar
för att överleva. Trots detta försöker man upprätthålla
den svunna tidens liv. Man träffas för att hålla litterära
salonger och för intellektuella samtal.
Den tyska befolkningen finns någonstans i periferin, som några som
iakttas och som skildras som främmande och lite obegripliga existenser.
Ofta finns det en ton av road likgiltighet, men det finns även avsnitt
där detta övergår till öppen fientlighet t.ex. i ”Dar”,
där de badande tyskarnas kroppar i Grunewald beskrivs med äcklad noggrannhet.
Nabokovs bild av Berlin är i mycket präglat av att han får uppleva
hur nazismen växer sig allt starkare. För honom, som tidigare levt
i en tämligen skyddad, välordnad värld, blir konfrontationen
med Tyskland också konfrontationen med anti-intellektualismens, brutalitetens
och råhetens triumf. När han lämnar Berlin gör han det
för gott. Han återvänder aldrig mer till Tyskland.
Både Nabokov och Kaminer var 23 år när de kom till Berlin.
Båda anpassade sig på olika sätt till livet i väst. Båda
rör sig i samma stad. Men där upphör likheterna. Nabokov rör
sig det i gamla ryska Berlin: Charlottenburg eller Charlottengrad som det kallades
– en medelklasstadsdel i centrala västra Berlin. Där fanns det
ryska kaféer, bokhandlar och förlag (86 st. som mest). Kaminers
Prenzlauer Berg, en tidigare del av Östberlin, är en bohemisk och
ungdomlig stadsdel med trendiga och fashionabla inslag.
Det har förflutit ungefär 80 år sedan första och femte
vågens emigration. Den femte vågens emigranter är de första
som kunde emigrera efter att det sovjetiska projekt hade havererat, som den
första vågens emigranter flydde från. Utan att jämföra
litterära kvaliteter hos Kaminer och Nabokov, vilket vore som att jämföra
Torsten Ehrenmark och August Strindberg, så kan man bara
konstatera att de bägge speglar sin tids emigranter på ett utmärkt
sätt.