- kremlologin åter? Stockholm den 12 augusti 2001
En av de intressantare diskussioner som fördes i Moskvas sommarhetta detta år, var hur presidenten egentligen skall utnyttja sin representation i regionerna.
Putin har inte varit helt tydlig på denna punkt, och en vän i Federationsrådet berättade för mig att denna något oklara hållning bitvis fungerar förvirrande för rådets ledamöter. Själv har jag ett tidningsklipp från Dagens Nyheter där dessa representanter presenteras som generalguvernörer. Min spontana reaktion på detta klipp var att Tjerkesov, Kazantsev, Poltavtjenko, Pulikovskij och de andra nu skulle komma att fungera som presidentens officiella ”överrockar” i de då nyskapade storregionerna.
Ryskans Polnomochnye Predstaviteli Prezidenta v Federalych Okrugach brukar översättas till The Presidents Plenipotentiary Representatives in the Federal Districts. Ordet plenipotentiary signalerar, tillsammans med ett otal andra åtgärder, att presidenten stärker greppet om regionerna. Dock kvarstår guvernörerna i de 89 regionerna, och naturligtvis även frågetecknen kring den politiska filosofin bakom denna omstrukturering. I dagsläget finns inget tydligt redovisat legislativt resonemang bakom denna gradvisa förändring.
Det är olyckligt om massmediabilden av dessa presidentens män inte speglar den osäkerhet som finns hos många i administrationen. En osäkerhet grundad i det faktum att presidenten väljer att inte kommunicera sina avsikter, utan talar genom att gradvis pressa igenom förslag i Duman eller utfärda dekret.
En fråga man kan ställa sig i detta sammanhang är om det just nu blir mörkare och tystare i kretsen kring presidenten. Avskedandena av generalerna Ivasjov och Manilov, personer med uppgift att förklara Kremls militära ageranden för press och allmänhet, antyder en viktig policyförändring. Inte i första hand en förändring av den politiska färdriktningen utan en attitydförändring i hur man kommunicerar sin politik till medborgare och administration. Ivasjov och Manilov ansågs beskriva Kremls intentioner mycket uppriktigt och frankt.
Andrei Piontkovsky publicerade under sommaren en artikel i The Russia Journal, där han pekar på en intressant politisk parallell. När Charles de Gaulle vann presidentvalet 1958 gjorde han det under parollen Algerie Francaise. En av de viktigaste faktorerna bakom hans valframgång kan tillskrivas det ståndaktiga försvaret av det franska kolonialsystemet. Två år senare, efter att ha bevittnat ett allt blodigare och allt mer meningslöst kolonialkrig, tvingades han till förhandlingar med de rebeller hans soldater tidigare gjort allt för att förinta.
Piontkovsky påpekar att Putin i november förra året menade att frågan om Tjetjeniens framtida status var oviktig, så länge regionen inte används som bas för terrorattacker. Visserligen blev presidentens ord tillbakavisade av ledande officerare, men nyligen gjorde Putin ytterligare uttalanden i denna riktning.
Detta resonemang påminner mig om den diskussion vi hade i Sällskapet på ett möte i Stockholm i våras, angående det Imperiala Ryssland. Vi berörde denna ”franska” koppling i ett annat sammanhang. Jag gjorde då en poäng av att historiker ofta kontrasterar den brittiska och franska kolonialsystemen - där fransmännen under efterkrigstiden hade märkbart svårt att släppa kontrollen över sina kolonier, i viss kontrast mot avkolonialisering av det brittiska imperiet.
Efter den oundvikliga förlusten av sina kolonier drabbades Frankrike av en sorts ”fantomsmärtor”. De flesta före detta kolonier fick en speciell relation till Paris, vilket inte hindrade att många afrikanska och asiatiska invandrare blev degraderade till en andra klassens medborgare i det franska samhället.
Varken Jeltsin eller Putin har dolt sina sovjetiska fantomsmärtor. Under sommarens uppmärksammade presskonferens menade Putin att hans ”återbördande av federala funktioner till federationen” var bland hans främsta resultat sedan tillträdet, och presskonferensen uppges ha hettat till ordentligt vid diskussionen om Tjetjenien.
Ytterligare en frågeställning med anledning härav, är vad analysen av president Putin egentligen skall utgå ifrån. För att bygga vidare på analogin med general de Gaulle kan man med rätta säga att Putin gjort maximen i politiken räknas inte avsikterna, endast resultaten till sin. Hur skapar forskare bilden av en politiker som så konsekvent försöker ställa sig bortom begrepp som ideologi och parti? Vi tycks, som många andra observerat, åter vara hänvisade till kremlologi.
När jag och min vän diskuterar dessa ting över ett glas på den årliga ölfestivalen vid olympiastadion, ställer jag frågan vad Putin egentligen kan tänkas göra med det inflytande han har i regionerna. Då blir min vän svarslös.
Magnus Christiansson
E-post: magnus.christiansson@mhs-k.mil.se