E-post: disa.hastad@dn.se
Här följer en rapport från konferensen Russia - Ten Years After, som hölls den 7-9 juni 2001 i Washington i Carnegestiftelsens regi.
Tio år har gått sedan Ryssland välkomnades som ett demokratiskt land till vilket enorma förhoppningar knöts. Att kommunismen hade fallit och sovjetväldet upplösts nästan helt utan blod tedde sig som en saga. Den euforiska stämningen smittade också politiker och bedömare i väst. I Ryssland skulle nu allt realiseras som bara några år innan hade tett sig helt omöjligt: ett demokratiskt styrelsesätt, en utrikespolitik som gick hand i hand med väst och en omvandling av ekonomin till marknadslagar genom privatisering.
Eftersom det första steget hade varit så lätt, och händelserna följde i så rasande fart kunde man tro att också fortsättningen kunde bli likadan. Ja, ryssarna lyckades faktiskt överföra sina förhoppningar till hjälparna, lyckade få det emotionella klimatet att stegras till ett engagemang utöver det gängse, något som kunde påminna om 50-talet när vänsterungdomen byggde vägen "Broderskap och enhet" genom det socialistiska Jugoslavien eller när gamla politiska rävar från väst blev fångade av det nyligen självständiga Israels uppbyggnad.
Jag tänker på Myrdal och Tingsten. Vi som var med då kan nu med en suck minnas denna naivitet. I 90-talets Ryssland, där västfolket investerade sina känslor, sin prestige, sina pengar och ibland alltihop, kom verklighetens kalldusch lite snabbare. övergången från kommunistsamhälle till något annat gick inte som på räls. Plötsligt började debattörer i väst med finansmagnaten George Soros i spetsen ställa frågan "Vem förlorade Ryssland?" Och det man menade var verkligen inte bara ekonomin. Nej, det var en baby skapad av västs drömmar som man nu såg rinna ut med badvattnet.
Vad var det som gick snett? Ja, det vet vi ju allihop: maffian tog över; en liten grupp finansmän kallade oligarkerna köpte upp Rysslands rikedomar i riggade auktioner; Jeltsin söp och var ingen demokrat; nationalister och kommunister stack upp huvudet igen; Ryssland visade sin imperialistiska sida med kriget i Tjetjenien; folket var fattigare än någonsin förr. För en och annan hjälpare eller rådgivare kan detta kanske ha gett anledning att bryta förbindelsen, att sluta tro på Ryssland. (Man måste komma ihåg att skalden Fjodor Tiuttjevs versrad "på Ryssland kan man bara tro" _ underförstått inte förstå _ ännu citeras flitigt, numera av affärsmän). För oss andra som följt både Sovjet och Ryssland under lång tid är Rysslands utbrytning ur ett färdiglagt scenario ett sundhetstecken, låt vara att man i enskildheter kan vara besviken.
När Rysslandskännare från väst tillsammans med ryska analytiker och politiker i början av juni i år samlades i Washington för att i Carnegiefondens regi tala om de tio åren och se framåt kom dock inledningen som en chock för många. Ty tonen var nu konfrontationens. Här har ju under dessa tio år en ton av samförstånd utvecklats, att även om vi inte är lika vill vi dock alla, på bägge sidor, se en fredlig och demokratisk utveckling för Ryssland. Men nu uppmanade två amerikanska Rysslandshandläggare på högsta nivå, förre presidentrådgivaren Zbigniew Brzezinski och förre ambassadören Strobe Talbott, helt burdust Ryssland att acceptera sin svaghet och inte motsätta sig att de baltiska staterna, ja kanske också andra från sovjetimperiet, går med i Nato och EU. Det som var stötande var framför allt tonen: amerikanerna brydde sig inte ens om att vara diplomatiskt hövliga. Det pikanta var att det var Clintons ambassadör och statssekreterare Talbott som slog an denna hårdare ton, inte den nya Bush-administrationen. Men toppmötet i veckan mellan Bush och Putin kastade helt klart en skugga framför sig.
Ryssarna fann sig föranlåtna att svara med samma mynt. Vice talmannen Vladimir Lukin, från det vänsterliberala partiet Jabloko, f d USA-ambassadör men knappast någon västkramare, sade att Taiwan borde uppgå i Kina. Det hade inte så mycket att göra med ämnet men åtminstone retar det amerikanerna.
Kinakortet spelade också president Putins rådgivare Andrej Illarionov, som ändrade sitt redan skrivna föredrag för att i aggressiv ton sjunga sin presidents lov och påpeka att för Ryssland låg framtiden i ett partnerskap med Kina och Iran.
Ryssland är ett demokratiskt land, att NTV:s sparkade direktör, stjärnjournalisten Jevgenij Kiseljov kunde delta i vår konferens var ett bevis på att yttrandefriheten äras i Ryssland och Vladimir Putin är den förste ryske ledare som har levt utomlands och talar ett utländskt språk.
Illarionov blev diskret påmind om att en viss Lenin hade både levt utomlands och talat andra språk än ryska och att detta inte automatiskt gjorde ledaren till demokrat. Jevgenij Kiseljov genmälde till Illarionov att det faktum att han var i Washington bevisade två saker, nämligen att det finns yttrandefrihet i USA och att ryska medborgare ännu kan resa utomlands. Men snart kan rörelsefriheten vara ett minne blott, trodde Kiseljov, som blivit lagsökt för påstått skattefusk i Moskva och misstänkte att detta var ett trick för att belägga honom med reseförbud i fortsättningen. Samma anklagelse har drabbat hans kollega Svetlana Sorokina.
Ändå ville Jevgenij Kiseljov inte helt döma ut Putinregimen. Det finns yttrandefrihet i Ryssland, men den är mer begränsad under Putin, liksom demokratin är mera inskränkt, menade han. Mera pessimistisk var den välkända politiska analytikern Lilia Sjevtsova från Moskva, som ansåg att Putinregimen snarare imiterar en stark stat och trots all sin flexibilitet riskerar att inte bli hållbar eftersom det inte finns någon strategi.
De stora problemen i Ryssland är fattigdomen (en tredjedel av befolkningen lever på mindre än en dollar om dagen), korruptionen högt upp i makttoppen, budgeten, det dåliga investeringsklimatet och den svaga infrastrukturen, den hotade pressfriheten och slutligen Tjetjenien. Så ser listan ut för Boris Nemtsov, nyvald partiledare för de demokratiska och reformvänliga krafterna. Den kände amerikanske forskaren Murray Feshbach kom med dystra data om sjukdomar och förstört humankapital, medan "den ryska sociologins farfar" Jurij Levada påpekade att en övervägande del av ryssarna ännu säger sig tro på demokrati och vill att kriget i Tjetjenien ska ta slut. Hur vet de inte.
Anatol Lieven, brittisk journalist och Kaukasusspecialist, menade att Ryssland måste se till att det finns någon att förhandla med för att få slut på kriget och att tjetjenerna rimligen då måste ges sjävständighet; däremot har tjetjenerna svårt att förstå att de hade chansen till oberoende två gånger och måste lastas för att de själva spelade bort sina chanser och provocerade en rysk attack genom kidnappningar och attacken mot Dagestan.
Den frånvarande Anatolij Tjubajs, som ledde privatiseringen och nu är chef för eldistributionen i Ryssland kritiserades hårt av många, mest för att han lät de ökända auktionerna i "lån för aktier" passera, där några få finansmän, som nu kallas oligarker, kunde lägga beslag på viktiga olje-och metallbolag för en spottstyver. Oligarkerna hyrde sedan Tjubajs för att denne skulle leda Jeltsins valkampanj 1996, i rädslan att kommunisten Gennadij Ziuganov annars skulle bli vald. Också medierna spelade med, särskilt den oligarkägda NTV. (Men hade det nu varit bättre om denna varit objektiv och kommunisterna hade återtagit makten?)
Särskilt kritisk var Boris Fjodorov, också han en gång finansminister, nu den som i Gazproms styrelse verkat för att detta gasmonopolbolag ska bli mindre korrupt och mer genomskinligt. Journalisten Chrystia Freeland, som skrivit en utmärkt bok om oligarkerna, "Sale of the Century", ansåg att fast tiden då oligarkerna kunde styra staten nu är förbi är det ej helt säkert att Putin lyckas krossa dem. Hon citerade vad Putin sagt henne i en intervju: ”De som har pengar ska inte ha rätt att influera regeringens beslut. Maktbalansen har skiftat - men en öppen strid med oligarkerna kan vara farlig för Putin.”
Allt är dock inte svart. Peter Boone från den svenskgrundade investmentbanken Brunswick ansåg att investeringsklimatet i Ryssland kommer att förbättras när de nuvarande kapitalisterna har konsoliderat sitt ägande. När de känner att de sitter säkert i sadeln kommer de att behöva nytt kapital och då blir de utländska investerarna välkomna.
Mot "gnällretoriken", det vill säga att den ryska befolkningen alltid klagar, tog den ryske antropologen Valerij Tisjkov till orda och påpekade att yngre och bättre utbildade immigranter (från de före detta sovjetrepublikerna) nu har kompenserat befolkningsbortfallet och att de små nationaliteterna i Ryssland har det bättre nu än i slutet av sovjettiden och har ökat sin numerär. Folk äter bättre, ingen svälter även om det finns fattiga, antalet privatbilar ökar och bostadsbyggandet har varit större den senaste tioårsperioden än under hela efterkrigstiden fram till 1990. 10 miljoner ryssar reser utomlands varje år för egna pengar; kulturen blomstrar och ingen teater eller museum har stängts. Livet har alltså blivit bättre men mer komplicerat, var Tisjkovs slutsats.
Hans data bekräftades av jordbruksforskaren Teodor Shanin som konstaterade att den ekonomiska krisen 1998 berört bondebefolkningen relativt lite, och av Tatiana Maleva och Judyth Twigg som såg en liten medelklass på mellan 10 till 25 procent av befolkningen börja utkristallisera sig. Pensionärerna har det ganska bra, tvärtemot vad folk tror, däremot är det mycket svårt för hushåll med många barn, särskilt de med bara en försörjare.
Konferensdeltagarna ombads alla delta i en enkät om Rysslands framtid som mynnade ut i två klassiska ryska frågor: "Vad ska vi göra?" och "Vem bär skulden?" Hellre än att börja utreda skulden _ alltså fortsätta med George Soros fråga "Vem förlorade Ryssland?"_ valde deltagarna den uppfordrande (ursprungligen ställd av författaren Tjernysjevskij, sedan av Lenin) frågan "Vad ska vi göra?" Ett svar som tyder på att såväl forskare som politiker, i väst eller i Ryssland, fortsätter att känna ett personligt engagemang i Rysslands öde.
Den som en gång känt euforin vid sovjetväldets fall glömmer det inte så lätt.
PS. De som vill veta ALLT som hände har bara att gå till nätet där de
flesta föredragen finns i utskrifter. http://www.ceip.org
Där får man leta på programs/russia ten years after.