”Äfventyrare men qvick och kunnig karl”

En svensk lärare i 1800-talets S:t Petersburg

av Susanne Concha Emmrich
   Filolog, redaktör vid Svenska institutet med inriktning på Central- och Östeuropa

E-post: sce@si.se

Texten är en förkortad version av författarens ryska bidrag i Nevskij Archiv, hösten 2001.

Den 27 maj 2003 firar S:t Petersburg sin 300-åriga födelsedag och president Boris Jeltsin hann genom dekret förklara detta datum till hela Rysslands nationalhelg innan han avgick som president.

Svenskarna vid Nevans stränder har inte bara markerat platsen för det framtida S:t Petersburg, utan de har också lämnat många bestående bidrag till stadens framväxt och prosperitet. Stadens historia har börjat kartläggas utifrån ett skandinavisk perspektiv de senaste åren. Till de förtjänstfulla forskarna hör definitivt både Max Engman med ”Peterburgska vägar” som väl är pionjären på området och Bengt Jangfeldt med ”Svenska vägar till S:t Petersburg”.

Även om det redan har skrivits mycket om den finsk-svenska kolonin i Petersburg, finns det flera aspekter kvar att undersöka. En av dessa är mötet med de andra minoriteterna och då främst trosfränderna från andra europeiska länder som till exempel tyskar, holländare och engelsmän. Men det verkar som om alla fortfarande har fullt upp med att kartlägga sin egen minoritets historia i Sankt Petersburg, innan man kan gå över till multikulturella frågeställningar. Jag anser att just på detta område finns så mycket att se och lära - metropolens multikulturalitet - inte minst mot bakgrunden av hela 1900-talets fruktansvärda urskiljning och förflyttning av minoriteter i Ryssland och Europa.

Här vill jag ge ett exempel på svenskt-tyska möten i S:t Petersburg under första hälften av 1800-talet och påvisa ”normaliteten” i sådana möten.

Den 22 november 1861 dör Henrik Jacob Melin från Linköping 75 år gammal i S:t Petersburg. Ett liv fullbordades som är värt att återberätta, ty detta liv är typiskt för dåtidens vidspända östersjöregion. Henrik Jacob Melin hade gjort sitt livs resa: från Linköping till Uppsala och vidare via Riga till Petersburg och samtidigt från ett svenskt ursprung in i en multikulturell miljö i ryska tsarrikets metropol.

Innan vi åter låter detta liv belysas, vill jag nämna några relevanta problem för forskning om tyskar och svenskar (och finländare) i S:t Petersburg och Ryssland. Ett problem är avgränsningen resp. avsaknaden av avgränsning beträffande båda grupperna i källmaterialet. I den ryska historiografin användes en kyrkslaviska beteckning, ung. n e m ts i, dvs. främlingar som talade oförståeligt (”utan tunga”), snart för tyskar. Nemetskaja sloboda (”tyska förstaden”) i 1600-talets Moskva hette så, trots att också utlänningar av annan nationell härkomst bodde där. Även i det framväxande Petersburg var motsvarigheten Nemetskaja (”tyska gatan”). I det s.k. ockupationsarkivet från Novgorods belägring genom svenskarna (1611-17) betecknas svenskar genomgående som ”nemtsy” (tyskar), trots att fienden var kungariket Sverige och ockupationen svensk.

Till avgränsningsproblematiken kan också den företeelse räknas att tyskar i jämförelse med andra grupper allmänt värderades högre, p.g.a. sina positioner och privilegier vid hovet och i hela tsarriket. Det verkar också ha funnits en generell tendens bland rika och betydande utländska köpmän i de ryska storstäderna att anpassa sig till den starkaste utländska gruppen - tyskarna. Enligt Engman fanns denna tendens också bland de medlemmar i Petersburgs olika lutheranska församlingar som gjorde social karriär, dvs. avancerade i samhället - man bytte från den egna församlingen till den tyska.

Ett annat problem är sammansättningen av grupperna ”tyskar” och ”svenskar”. Medan man i den tyska gruppen kan urskilja rikstyskar (från de tyska furstendömena, senare från Preussen och det tyska kejsarriket), balttyskar och rysslandstyskar, dvs. ättlingar till en gång i Ryssland och S:t Petersburg invandrade tyskar, gör Sveriges och Finlands först gemensamma och sedan skilda historia saken mer komplicerad. Finsk och finländsk (inkluderar finlandsvenskarna) härkomst kan räknas in i denna grupp, liksom rikssvensk, baltsvensk och rysslandssvensk. I vårt fall har vi tur beträffande entydig härkomst: Henrik Jacob Melin var rikssvensk, men bodde däremot länge i finska kyrkans hus i Petersburg. Men om detta senare.

Tyskarnas och svenskarnas invandring till Ryssland började långt innan Petersburg grundades. Efter Kiev, Novgorod och Moskva ska man nämna Nyen/Nyenskans - den förpetrinska befästa staden vid Nevan - som gemensam bosättnings- och arbetsplats för tyskar och svenskar. Här fanns både en tysk och en svensk kyrka.

Till följd av Nordiska kriget, de skickligt riktade värvningarna av utländska specialister genom Peter I och Katarina II manifest och införlivning av Finland i Ryssland 1809 sker en differentiering mellan båda grupperna. Förenklat uttryckt fanns många fler tyskar i de högsta samhällskiktena i tsarriket än svenskar och finländare. Men det uteslöt inte framträdande svenska och finska prestationer: lärda som Erik Laxman från Åbo (1763 en kort tid även lärare vid tyska Petriskolan), Anders Lexell och Oskar Backlund; företagare som Odhner och Nobel m.fl. Båda grupperna växte i antal från Petersburgs grundande 1703 till omkring 1869 och avtog därefter så småningom. Vid höjdpunkten var tyskarna och svenskarna/finländarna de två största grupperna i S:t Petersburg - 45 600 tyskar (41% av alla icke-ryska invånare) och 23 100 svenskar/finländare (21%).

Med invandrarna kommer deras kyrkor och sociala inrättningar som skolor, hospital, barnhus och föreningar. Mitt i S:t Petersburg, öster om Nevskij Prospekt, växer så att säga en lutheransk-evangelisk ö fram - tyska S:t Petrikyrkan med skolinrättningar, finska S:t Mariakyrkan och svenska S:t Katarinakyrkan med sina skol- och församlingshus, vilket förde med sig en alldeles naturlig närhet mellan tyskar, finländare och svenskar till varandra.

Petrikyrkan ligger på adressen Nevskij Prospekt 22 (i början kallades denna Petersburgs huvudstråk Perspective). Petriskolans adress var först densamma. 1749 flyttade den in i sitt första stenhus, till vänster om Petrikyrkan, hörnet Nevskij Prospekt/Stora Stallhovsgatan. I det högra stenhuset, på Nevskij Prospekt 24, hyrde för övrigt drygt 150 år senare svenska föreningen (1910-) lokaler hos Petriförsamlingen. år 1760 beslöts att bygga ett nytt hus för skolan, bakom kyrkan och invid gränsen till de finska och svenska församlingarnas territorium. Bakom kyrkan skulle också församlingens kyrkogård ha anlagts så som var brukligt i Europa. Men redan under Peters välde förbjöds jordfästning i eller utanför kyrkorna mitt i staden. Den nya, fortfarande idag existerande och använda skolbyggnaden kunde eleverna nå genom de portar och genomfarter mellan gårdar och gator som är så typiska för Petersburg än idag. Petrieleverna kom in från Stora eller Lilla Stallhovsgatorna. Och skolans adress blev Stora Stallhovsgatan 10.

År 1762 får Petriskolan (nu inhyst i den nya skolbyggnaden) av den tyske pietisten Anton Friedrich Büsching inriktningen som ”Schule der Sprachen, Künste und Wissenschaften bey der evangelischen St. Peterskirche zu St. Petersburg”. Skolan var tänkt för barn från olika länder: ”. . .tyskar, ryssar, kalmucker, armenier, italienare, fransmän, engelsmän, schweizare, svenskar, finnar, ester, letter osv.” Bland de drygt 8 800 manliga eleverna (flickskolan var separat), som gick i skolan under de första hundra åren fram till 1862, finns c:a fem hundra (5%) med skandinaviska namn (t.ex. Forssander, Lindstroem, Ockerblom och Peterson, men också de senare framträdande Laxman, Bohlin, Backman och Nobel). I likhet med eleverna blev också lärarkåren allt mer av olika nationalitet.

En tysk skola i utlandet hade då tre kännetecken: tyska som huvudsakliga undervisningsspråk, undervisning i evangelisk troslära och en klassisk-humanistisk inriktning på gymnasienivå. Petrikolan blev så småningom till symbol för tysk bildning i Ryssland som många tyskar, lutheraner av annan nationalitet, inte minst skandinaver, och ryssar kom att identifiera sig med genom att sätta sina barn i skolan.

Tillbaka till vår Melin. Henrik Jacob Melins antavla går tillbaka till kung Erik XIV. Dessutom uppvisar den från och med 1700-talet på mödernets sida förfäder från Lübeck (lärda och präster). Henrik födds den 16 januari 1786 som son till prästen Anders Melin i Östantorp, Åtvinds socken. Omkring 1796 är han inskriven i Linköpings skola. år 1804 får han slutbetyget från Linköping skola för att börja studera vid Uppsala universitet. I Östgöta nations matrikel för höstterminen 1804 har någon bredvid Melins namn noterat:

”Äfventyrare men qvick och kunnig karl.”

Och mycket riktigt, äventyraren skulle snart ge sig av. För att först landa i Riga, där han var sekreterare vid konsulatet (det svenska förmodligen). I senare svenska förteckningar står alltid: ”. . .utvandrade som handlare till Ryssland”

(En intressant koppling mellan diplomati och näringsliv!). Vad och hur länge han studerade i Uppsala och när han lämnade Sverige för gott är inte känt.

Kring år 1813 borde Melin ha kommit från Riga till Petersburg. Enligt en förteckning över Petriskolans alla lärare mellan 1710 och 1887 började Melin 1813 som lärare vid Muralts Privatskola. Efter tio år där tjänstgjorde han som lärare i tysk litteratur vid det Kejsarliga Alexander-Lycéum i ytterligare tio år. Därefter var han lärare vid en högre militärskola från 1824 till 1826 och återvände efter detta intermezzo till den ”civila skolan”. Han blev lärare i historia, geografi och naturhistoria vid Petriskolan året 1827, firade den 3 mars 1852 sitt 25-års jubileum vid skolan och undervisade fram till 1861. Han var lärare under sammanlagt fyra rektorer.

Efterträdaren till Melin som huvudlärare för historia och geografi blev Casimir Lemmerich från Holstein i Norra Tyskland. I sitt verk om St. Petriförsamlingens och St. Petriskolans historia (1862) skriver han: ”När Heinrich Melin 1838 avträdde största delen av sina undervisningstimmar och behöll bara lektionerna i Suprema och Selecta, för att tillträda en annan post/tjänst /utanför skolan/(?), då fick Heinrich Witte från Reval dessa timmar samt bostaden.” Därmed förlorade Melin den fria bostaden. Var det det året han flyttade in i det finska kyrkohuset alt. Finska församlingens hus på Stora Stallgatan 4, 6 eller 8?

I mitten av 1857 avskaffades i skolan straffet att slå med käpp på händerna. Istället låstes nu ”lata eller vanartiga gossar” in i ett klassrum under tre timmar efter skolans slut. För att hålla ordning och reda bland eleverna utnämnde rektorn en så kallad ordinarius för varje årskurs. Melin blev ordinarius för sexta. ”Klasspappa Melin” var en uppskattad lärare bland sina elever. En före detta Petrielev beskriver i sina Minnen nästan kärleksfullt denna ”nestor bland våra lärare. . .nästan 80 år gammal [hans ungdom sammanföll med den stora revolutionen (franska)]. . .det enda som fortfarande var viktigt för den gamle, ensamme mannen, som han brydde sig om och som han levde för, det var hans elever.”

Kring 1860 förkortades undervisningen i Petriskolan till mellan kl 9 och 14.30. På så sätt utnyttjades, särskilt under vintertid, dagsljuset bättre. På onsdagar och lördagar bortföll lektionerna på eftermiddagen - dags för de ”lata eller vanartiga gossarna” att sitta kvar! Under lunchrasten mellan kl 12 och 12.30 kom en gesäll från bageriet Michaelis på Stora Stallgatan 10 med frallor alt. smörgåsar. De elever som var mer anspråksfulla sprang över gatan till det berömda konditoriet Weber på Stora Stallgatan 13, som ansågs vara ett av de bästa i hela Petersburg. Till höger från portgången till Lilla Stallgatan bodde en gammal underofficer, som drev en tobaksaffär i källarvalvet. Där fick man kredit, och rätt många gånger var elever skuldsatta upp över öronen. På de intill liggande caféerna och restaurangerna drack man ”bara kaffe, te eller choklad; ibland spelade vi också billard, men bara mot varandra och aldrig om pengar.”

De tre skoltjänstejonen under Melins sista tid vid Petriskolan var av finsk och balttysk härkomst: Kamonen, Sawolain och Neudorf. Sawolain ”levde liksom mekaniskt: med samma jämnmod tog han en snaps, ringde skolklockan, städade ett klassrum eller agade en ”delikvent””. Hans båda söner Alexander och Vladimir började 1853 resp. 1854 i skolan, utan att behöva betala skolavgiften. En av dem gick i samma klass som den anonyme före detta Petriskolelev som jag här ofta citerar.

Han berättade historier så som för små barn. Berättartalangen beundrades också hos en annan svensk lärare vid Petriskolan - Johannes Nordman (1818-75). Han liksom Melin hade ärvt ”vad beträffar det sagolika och översinnliga, sin nations livliga förmåga.”

Melins älsklingsinterjektion ska ha varit ”Ah jaa!”. ”Han hade inte ens fått ett öknamn - eleverna använde helt enkelt hans riktiga namn. Han var kärnfrisk tills han fick slaganfall hösten 1861. Tre elever av hans klass delegerades att besöka honom och ”han envisades med att vilja mottaga oss”. Tre stora rum, vars väggar var täckta med fullproppade bokhyllor - denna vackra, utomordentligt rika samling kom ”som betydande utökning” skolans bibliotek till godo (det sades att Petriskolan hade S:t Petersburgs största skolbibliotek, med fler än 30 000 band). Bakom dessa rum ett trångt, litet sovrum, där Melin låg på dödsbädden. även nu brydde han sig om sina elever, var bekymrad över en av dem och blev alltmer upprörd: ”. . .han måste arbeta, arbeta på!. . .Man är inte nöjd med honom. . .Han ska komma hit. . .till mig. . .det vore för synd om honom!”

Tre dagar efter besöket dör Henrik Jacob Melin. Det är onsdagen den 22 november 1861. I St. Petersburger Zeitung som hade sina redaktionslokaler två hus längre bort på Nevskij nr 20 publiceras dödsannonsen på fredag: den döde kommer att överföras till kyrkan samma dag kl 19 och jordfästningen ska äga rum på måndagen den 27 november, kl 13 med procession från kyrkan till Volkovo-kyrkogård. Eleverna följde honom till sista vilan. Efter gudstjänsten i Petrikyrkan må processionen ha givit sig av söderut över Nevskij och Ligovskij prospekt till Petrikyrkans kyrkogård.

På lördagen den 25 november står dödsrunan i St. Petersburger Zeitung som uppskattande kallar Melin en ”utomordentlig” lärare. Som framstående karaktärsdrag nämns att han bara berättade om sitt privatliv när samtalet kom till personer eller händelser han själv hade träffat eller varit vittne till. Skribenten tillskriver Melin ett ovanligt gott minne och mångsidiga och solida kunskaper. Han hade fått högaktning från den ”ambitiösa ungdomen” och i sin tur väckt dess högaktning av vetenskapen, så att många avgångselever bett honom om råd beträffande framtida studier. Hans kärlek till ungdomen och förvånansvärda andliga kvickhet även vid hög ålder gjorde att en och annan ung man upplevde att han föryngrats när han lämnade Melin.

I Petersburgs Nekrolog står: ”Till läraren och vännen” (”elevernas vän” bör tilläggas). I Östgöta Korrespondenten, som var överraskande aktuell, till exempel vad beträffar dagens händelser i S:t Petersburg, finns ingen dödsruna över denne före detta Linköpingsbo och ”ävfentyrare” som i det tysta hade fått uppskattning och ära och nu levde vidare genom sina elever.

Under matrikel nr 4249 i östgötanationens vid Uppsala universitet förteckning står däremot i smått tryck: ”Hans stora kunskaper samt passionsfria och öppna karaktär tillvunno honom lärungars tillgifvenhet, landsmäns aktning och förtroende."

Över sextio år efter Henrik Jakob Melins död står det i en historieskrift om Petriskolan att han ”i alla avseenden varit skolans stöd och prydnad”.

Till sist några ord om Melins ställning inom den Petersburgska societén. Åtminstone en varaktig kontakt kan beläggas - umgänget i huset Heinrich Schliemann. Schliemann skaffade sig sin stora förmögenhet, som blev förutsättning för utgrävningen av Troja osv., framför allt i S:t Petersburg och Narva, genom handel med indigo, exotiska trädslag, nickel och te. I sina bevarade brev till Schliemann tackar Melin ja eller nej till middagsinbjudningar på franska, societetens språk. Bland dessa brev dyker plötsligt 1855 ett brev på svenska upp - till "Herr Grosshandlaren Hendrik Schliemann". "Jag har just icke någon svensk roman, men jag skickar Herrn en annan svensk bok... nämligen en historia om Sverige".

Avslutningsvis berömmer Melin Schliemanns framsteg i svenska språket, vilket låter oss förstå att Schliemann hade nära kontakt med honom under sina studier i svenskan eller rent av att han kan ha läst för Melin.

Källor:

Antavla för Henrik Jocob Melin av Bo Persson, Linköping; K.G. Odén: östgötars minne, Stockholm 1902; östgöta nation Matriklar och liknande, 1778-1812; Die St. Petri-Gemeinde. 1710-1910, SPB 1910; Die Petrischule von dazumal. SPB 1911; ”St. Petersburger Zeitung”, 1861, 24 resp. 25 november; Peterburgskij Nekropol, SPB 1912; Heinrich Schliemann arkiv, Athen.

Ett särskilt tack till Folke Ludwigs, Bo Persson och Eleonora Zvetkova.