David Remnick
Resurrection. The Struggle for a New Russia
Vintage Books, 1998
Dimitri K Simes
After the Collapse. Russia Seeks Its Place as a Great Power
Simon & Schuster, 1999
Sovjetunionen före kommunismens fall var som en trögflytande flod, där iakttagare på stränderna försökte dra slutsatser om vad som skedde på djupet utifrån krusningar på ytan. Ryssland efter kommunismens fall 1991 har tvärtom varit kaskader, våldsamma virvlar, översvämningar och torka om vartannat. Enbart att hålla reda på Jeltsins premiärministrar var ett bestyr (Gajdar, Tjernomyrdin, Kirijenko, Primakov, Stepasjin, och sist Putin).
Försöken att skildra och förstå vad som sker i Ryssland försvåras av två faktorer. För det första var det gamla Sovjet, som dagens Ryssland bygger vidare på, väsensskilt från resten av världen - i hela sin struktur och i tänkesätt hos det styrande skiktet.
För det andra är det som försiggår i Ryssland sedan 1991 utan motsvarighet någon annanstans i världen - och detta i ett av världens största riken, till ytan det allra största. "När vi började 1991 ställdes vi inför uppgiften att bygga upp ett land som saknade gränser, armé, tull, bankvärld kopplad till utländska motsvarigheter, ett klart formulerat medborgarbegrepp och ledning av utrikeshandeln", som Jegor Gajdar har formulerat det.
Det finns två diametralt motsatta skolor i synen på det postsovjetiska Ryssland. För den ena är allt nattsvart, bara ytterligare nedgång och förfall. Den andra har år efter år (fast det har blivit allt svårare) skymtat "ett ljus i slutet av tunneln" eller åtminstone hävdat att "nu har det vänt, nu kan det inte bli värre".
Företagare och finanskretsar i väst som uppfattat de väldiga möjligheterna i före detta Sovjetunionen, och inte har klart för sig att riskerna nog är ännu väldigare, har marscherat in med förfärande naivitet och vräkt investeringsmiljoner i det stora svarta hål för pengar som landet snabbt blivit. Det värsta finansiella fiaskot har oljejätten British Petroleum råkat ut för trots att undertecknandet av dess avtal med oljeföretaget Sidanko välsignades av Tony Blairs personliga närvaro. Engelsmännen gick in med 484 miljoner dollar. Direktörer sändes till Ryssland utan språkkunskaper, och utan insikten att ryska företag inte har en bokföring av det slag som engelska, amerikanska eller för den delen svenska är lagligen tvungna att kunna visa upp. Finansvärlden i väst följer noggrant vad som sker, för "kan BP bli svindlat är vem som helst sårbar", som en oljedirektör sedan kommenterade det i New York Times. Men vem kunde tro att en fd vice statsminister, Vladimir Potanin, som desutom är en av Rysslands "sju oligarker", skulle leda BP i fördärvet?
Samtidshistorien om Ryssland efter den 21 augusti 1991 är en historia om rofferi av astronomiska dimensioner, uteblivna reformer, ett intensifierande av ett förfall som hade många år av sovjetisk stagnation bakom sig, ett förfärligt och av väst ignorerat krig med uppåt 80 000 dödsoffer – och framför allt berättelsen om hur Boris Jeltsin virtuost och halsbrytande höll sig kvar vid makten utan att i övrigt egentligen få någonting gjort. Jeltsins största misstag, säger Lilija Sjevtsova i sin "Yeltsin´s Russia - Myths and Reality", var att han inte upprättade starka politiska institutioner och bestående spelregler - helt i linje med hans tidigare agerande som politiker. Han handlade ständigt utan mycket till plan eller övervägande av vart handlingarna ska leda. Han agerade på intuition. När han i mars 1998 sparkade Tjernomyrdin som premiärminister hade han, om man får tro Sjevtsova, ingen färdig kandidat till den lediga posten. Men Jeltsin var en mästare i konsten att använda maktens redskap.
Sjevtsovas bok kommer att bli standardverket om Jeltsins styre, späckad av insidesinformation, hederligt värderade rykten och skvaller och förfärliga sanningar. Man läser den inte snabbt, den myllrar av namn och fakta. Lilija Sjevtsova är från början sociolog och har länge varit en av de främsta politiska kommentatorerna i Moskva. Hon tillhör en liten men förhoppningsvis växande grupp ryska skribenter i stånd att förklara för västerlänningar vad det egentligen är som sker i Moskva och runt om i det stora riket; hon för tankarna till den svåröverträffade Arkadij Wachsberg.
Jeltsin hade hela tiden ett starkt stöd i väst, inte minst från Clinton. Man var beredd att förlåta honom vad som helst för att han, som man uppfattade vardet, den främsta garanten för en fortsatt demokratisk utveckling. De två partier som i väst ofta uppfattas som det största hotet mot den färska ryska demokratin, Ziuganovs kommunister och pajasen Zjirinovskijs "liberaldemokratiska parti", har i själva verket inte varit mycket till hot mot Jeltsin. Kommunisterna har, jämsides med en del spektakulära och mest kuriösa provokationer (om nationalsymboler och annat), i allt väsentligt stött Jeltsin, precis som Zjirinovskij, och fått ganska lite i utbyte för det.
Varför? Det är möjligt att kommunisterna inte ville segra i valet 1996 om presidentposten, spekulerar Sjevtsova, eftersom det skulle ha inneburit en farlig konflikt med Jeltsin. "Till och med om de hade vunnit skulle de knappast ha vetat vad de skulle göra vid makten. Kanske var Ziuganov verkligen rädd för att vinna och gjorde sitt bästa för att undvika det?"
Ett starkt indicium är att Ziuganovs siffror sjönk från den första till den andra, avgörande, valomgången - och att han ändå inte protesterade och framförde anklagelser om valfusk. Sjevtsova verkar ganska övertygad om att valresultaten manipulerats vid olika tillfällen, men framför denna åsikt alltid som rykten eller spekulationer.
Om Sjevtsovas bok är en faktaspäckad, nästan överväldigande redogörelse på sina tre hundra sidor är däremot David Remnicks "Resurrection. The Struggle for a New Russia", som kom häromåret lättläst men ändå skakande och lika väsentlig.
Remnick skrev en av de bästa skildringarna av sovjetkommunismens fall, "Lenin´s Tomb", och fortsättningen är inte sämre. Pocketversionen från 1998 av "Resurrection" har dessutom ett uppdaterande tillägg på bra mycket högre nivå än vad sådana brukar vara. Remnick täcker stora delar av globen, från Solzjenitsyns exil i Vermont i USA till Sibirien, Moskva och inte minst Tjetjenien.
Väst har förlåtit Jeltsin det förfärliga kriget i Tjetjenien, de facto ännu värre än vad som förekommit i Bosnien eller Kosovo. Frågan är vad som var störst i Tjetjenien - klantigheten eller grymheten. 50 000-80 000 människor har dött. Ryssland förlorade i själva verket kriget, som nu har tagit ny fart.
Flera höga ryska generaler var emot kriget. Generalöversten Eduard Vorobjov vägrade till och med att föra befäl och tvingades ta avsked. Man gick in i Groznyj med stridsvagnar utan att ens ha en karta över staden. Massakern i Samasjki var helt i klass med Song My, men har inte fått samma uppmärksamhet. Remnicks skildring av kriget kommer att bli klassisk.
Om Sjevtsovas och Remnicks två böcker är breda exposéer över utvecklingen Ryssland sedan 1991, Sjevtsovas konsekvent fokuserad på Jeltsin, har Dimitri Simes "After the Collapse" en mer speciell vinkling, med resonemangen om hur USA ska utforma sin politik gentemot det nya Ryssland.
Simes var en ung lovande medarbetare på IMEMO (det sovjetiska forskningsinstitutet för internationell ekonomi och internationella förbindelser) när han 1973 emigrerade till USA. I dag är Simes mycket kritisk till Clintonregeringens Rysslandspolitik, som han betraktar som alltför välvillig >och naiv; utrikesdepartementets Rysslandsexpert Strobe Talbott får beröm för sina stora kunskaper och snubbor för sin oförmåga att använda dem. Medan Sjevtsova är i stort sett ganska lidelsefri och saklig, driver Simes en arg polemik mot framför allt reformpolitikern Tjubajs, som för all del är en föga änglalik varelse, snarare en av de mest korrumperade av den politikergeneration som framträdde som reformatorer och befriare.
När det gäller Rysslands utveckling efter 1991 är det något som inte har hänt och som sällan nämns i debatten, inte heller i dessa tre annars mycket instruktiva och nyttiga böcker. Privatiseringar och ekonomiska manipulationer, gigantiska lån från Världsbanken och IMF, demokratisering och tidigare aldrig skådade mänskliga fri- och rättigheter: ingenting har fört Ryssland ens ett tuppfjät från dess status som ett "egentligen u-land".
Så länge Ryssland bara kan exportera råvaror och inte har någon förädlingsindustri, inte kan tillverka något slags kvalitetsvaror som kan exporteras (matrjosjkor och vodka i all ära, men det räcker inte långt) kommer landet inte att få de materiella tillgångar och något begynnande välstånd som är förutsättningen för en vidare utveckling av demokratin.
Solzjenitsyn har sagt: "Om det tog Ryssland sjuttiofem år att sjunka så djupt är det uppenbart att det kommer att ta mer än sjuttiofem år att resa sig på nytt. Hundra eller hundra femtio år." Om inte sekler så i alla fall decennier, tänker optimisten. På det politiska planet konstaterar Lilija Sjevtsova, i en fräsch variant av den slitna karakteristiken av makten i Kreml, både före och efter 1991, som bysantinsk, att: "I motsats till den västliga politiska traditionen, där makt grundas på rationella idéer och institutioner, har den bysantinska traditionen alltid förlänat makt med något heligt, irrationellt och personligt. Men Ryssland börjar gradvis inse behovet av att en gång för alla göra slut på det bysantinska kapitlet av sin historia."
Staffan Skott
Författare och medarbetare i DN
E-post: staffan.skott@dn.se
Ytterligare en spännande text av Blair Ruble, en statsvetare som skrivit flera geografier om ryska städer. Som en av de första utländska samtidsforskare på plats i Sovjetryssland när landet öppnade upp i slutet av 1980-talet har han en unik position och ett unikt material om det land som länge var stängt för utlänskt utforskande av nutida primärkällor. Själv är han mer modest och kallar sin studie för ett ”snapshot” taget i en kritisk period av Rysslands utveckling (1990-1993). Money Sings behandlar ”det urbana rummets politik” i Jaroslavl med hänsyn till samspelet mellan de fysiska, ekonomiska, sociala och politiska faktorer som formar staden i en kaotisk brytningstid. Staden, med 640 000 invånare, ligger vid Volga i Rysslands kärnområde och är regioncentrum i oblasten med samma namn.
Boken är uppdelad i fyra kapitel samt en introduktion som kort och balanserat belyser likheter och skillnader i sovjetisk och västerländsk stadsplanering.
De två första kapitlen behandlar bostadsbeståndet och bostadsprivatiseringarna (i viss mån även företagsprivatiseringarna) i Jaroslavl, St Petersburg och Moskva. Ruble fokuserar på relationen mellan det nationella och lokala i bostadsfrågor samt det organisatoriska kaos som följde av oklara beslutsgångar och interna maktkamper i städernas styrelser. I viss mån behandlas även skillnader mellan olika stadsdelar och den milda form av segregationen som trots jämlikhetsplaneringens motsatta intentioner ändå existerade under sovjettiden. Mest ingående behandlas privatiseringarna i Jaroslavl och en av Rubles huvudpoänger är att utan en tydlig nationell politik i bostads- och stadsplanefrågor är det svårt att på lokal nivå lösa de praktiska problemen. Han visar också att de lokala beslutsfattarna lätt följer de förslag och exempel som landets större städer (St Petersburg, Moskva) tänkt ut. Ett talande exempel är Nizhnij Novgorod (fd Gorkij) som, efter att ha fått positiv uppmärksamhet av nationella beslutsfattare för sin politik i bostadsfrågor, fick mottaga busslaster med tjänstemän på studiebesök från Jaroslavl. Samtidigt handlade bostadsprivatiseringarna i huvudsak inte om att lösa bostads- eller andra stadsplaneproblem utan de övergripande målen var helt andra. Ruble skriver:
”For central authorities and their international advisers, the housing privatization campaign was part of a broader initiative to cultivate a middle class in Russian society… The transfer of property became a vehicle for contributing simultaneously to the achievement of two distinct reform objectives: breaking the back of [Soviet] government bureaucracies; and establishing a new urban bourgeoisie. Such goals remained far too abstract for most Russian municipal officials, let alone for many inhabitants of public housing across Russia” (s59).
Lite lakoniskt kan man konstatera att bostadspolitiken, viktig som den är för människors välfärd, i Ryssland återigen var ett medel för något annat och inte primärt försökte lösa bostadsproblem. Detta torde vara en av anledningarna till att bostadsbrist, eftersatt underhåll av fastigheter och andra stora problem inom bostadssektorn fått vänta på fullgoda lösningar.
Det tredje kapitlet handlar om stadsbevarande frågor. Ett område som, tillsammans med miljöfrågor i bredare bemärkelse, var ett av de få politiska fält i vilket en viss politisk aktivism tilläts på gräsrotsnivå under senare halvan av sovjettiden även om, det ska tilläggas, den inte alltid var särskilt effektiv som alternativ. I Jaroslavl godkändes först 1990, efter 15 år på den politiska dagordningen, ett förslag som ämnade skydda historiskt värdefulla miljöer (t ex stadskärnan) samt inskränka byggrätten i andra. Förslaget förutsatte dock att byggnader och stadsmarken skulle fortsätta att vara till fullo kontrollerad av staten. Ett förutsättning som dock snabbt blev föråldrad och som skulle leda till en mängd konflikter i det nya samhälle som höll på att ta form. Ett par av de konflikter som utvecklades var Kulturarv gentemot (utländska) turister, privat mot allmänt ägande och inte minst behovet av pengar i ett samhälle som snabbt snubblade in i en marknadsekonomi. Ett intressant och viktigt särfall utgör kyrkans alla egendomar som beslagtogs under sovjettiden. Delar av dessa har lämnats tillbaka vilket, i Jaroslavl som Ryssland i stort, väckte en stor debatt vilken slutligen landade i vad ”ryskhet” var och är. En kanske obehövlig konflikt mellan – men behövlig debatt om – en levande kyrka och kyrkan som nationalhistoriskt arv.
Det sista kapitlet behandlar planering, eller rättare sagt omplanering. Tidigare samhällsplanering i Sovjetunionen var hemlig och inte ens lokala planerare hade tillgång till den information som gällde deras område. Planeringen sköttes högre upp i hierarkin och lokala beslutsfattare hade mest som uppgift att försöka omsatta planerna till verklighet. Ytterligare en försvårande faktor för lokal planering var att de stora statliga ministerierna agerade i stort sett självständigt gentemot de lokala stadssovjeterna. I Jaroslavl byggde till exempel stadens största arbetsgivare, motortillverkaren Avtodizel, 35.000 lägenheter till sina anställda med tillhörande sjukhus, skolor och rekreationsplatser utanför stadens kontroll. Först efter demokratiseringen på 1990-talet lyckades staden för första gången stoppa en av Avtodizels planer. De ville bygga bostäder i en park vid Volga men lokalpolitikerna stoppade planerna av rädsla för den allmänna opinionen. Men trots att förutsättningarna för lokal planering efter Sovjetunionens kollaps var bättre levde flera sovjetiska drag kvar. Ett exempel är att regionplanerare, som drog upp de ekonomiska planerna, inte diskuterade med stadsplanerare, som skötte den fysiska och sociala planeringen och vice versa. Ruble tar upp fler exempel på planeringsproblem i det kaos som rådde när lokala myndigheter fick mer att säga till om på de centralas bekostnad och en av hans slutsatser är att center och pereferi måste arbeta tillsammans för att den förda politiken ska lyckas. Avslutningsvis finner Ruble att det i Jaroslavl finns en grundläggande politisk tolerans mot olika parter, de många problemen till trots, och han ser i detta hopp för den framväxande demokratin.
Money Sings är inte teoretiskt inriktad utan dess styrka ligger istället i att den bygger på eget empiriskt material (80 intervjuer med tjänstemän) vilket ger insyn i vad som händer bakom kulisserna och att den kortfattat och lättfattligt behandlar ett par viktiga frågor för utformningen av det ryska stadsrummet. Upplägget är berättande vilket gör texten till trevlig läsning och detta förstärks av att texten är väl illustrerad med fotografier som ökar närvarokänslan. Boken innehåller också en del kartor. Kartorna fyller förvisso sitt syfte men kan kritiseras för att vara för enkla och entoniga, vilket är trist i en annars god bok. Money Sings, som är fem år gammal och behandlar ett geografiskt och statsvetenskapligt specialområde, borde kanske främst intressera den redan inbitne specialisten. Tiden för studien (1990-talets början) är dock i många avseenden viktig och boken kan därför rekommenderas till alla som är intresserade av transitionen mellan det förra och det nya samhällssystemet.
Thomas Borén
Södertörns högskola
E-post: thomas.boren@sh.se