E-post: susanne.oxentierna@cecid.holding.su.se
Tel. 08 -16 28 74/15 91 04
The Center for Eastern and Central European Institutional Development (CECID AB)
Stockholms Universitet
(Kräftriket 7)
106 91 Stockholm
Så ägde då ICCEES 6:e världskongress rum i slutet av juli – början av augusti, ett stort och efterlängtad evenemang inom Central- och Östeuropaforskningen. Många av oss var där, antalet svenskar måste ha uppgått till närmare 50, vilket väl bl a kan tillföras ”Sällskapet” och den information som funnits runt detta ända sedan starten 1997.
Fler var dock östeuropéerna, och då framförallt ryssarna. Det ryska deltagandet uppgick till flera hundra personer, vilket möjliggjorts genom att de finska arrangörerna sökt EU-bidrag för att subventionera resekostnader och uppehälle.
Konferensen i Tammerfors är den första konferens som jag har varit med på som haft ett så markant deltagande från länderna som studeras. Då jag inte var med i Warszawa kan jag inte uttala mig om hur denna konferens var, men jämför man med Washington 1985 och Harrogate 1990 då bara enstaka representanter för länderna själva närvarande var denna konferens mycket annorlunda i detta hänseende.
Det är positivt och spännande att de forskare som kommer från länderna deltar och därmed integreras i den forskning och diskussion som bedrivs utanför av ”västerlänningar”. Sammankomster av detta slag förändras dock då forsknings- och presentationskultur skiljer sig kraftigt åt mellan de västliga och östliga länderna.
Jag gick framförallt på de ekonomiska sessionerna och tycker att i de fall då en eller ett par östeuropéer deltog i välplanerade paneler så fungerade det bra och gav ett utmärkt tillskott till diskussionen. Utmärkande för dessa deltagare var att de har en viss vana i hur man presentera ett paper på en konferens samt att de fått instruktioner av panelorganisatören om hur uppsatsen skulle var utformad. I alltför många fall då panelerna helt dominerades av ryssar/ östeurpéer fungerade det dock mindre bra. Vissa paneldeltagare hade inga papers, istället för att tala 10-15 minuter om några forskningsresultat uppehåller man publiken med 20-30 minuteras ganska allmänna betraktelser. Rundabordsdiskussioner blev många gånger ostrukturerade och allt för lite tid lämnades till publiken för att ställa frågor som nog många gånger även de inte så strukturerade presentatörena skulle ha kunnat svara på och därmed skulle diskussionen kunnat bli intressant. Presentationer på några av de centrala sessionerna när man väntar sig något av ”key-note speeches” höll heller inte alltid måttet. Vissa deltagare verkar inte ha förstått att här handlade det inte om att tala med en grupp oinitierade utlänningar som ska ges lite översiktlig information, utan om en grupp mycket initierade människor som ägnat stora delar av sitt liv åt att forska kring kultur och samhällssystem i dessa länder.
Kanske är jag lite överkritisk? Men efter att sedan jag påbörjade min forskarkarriär i början av 80-talet ha varit på en mängd olika forskningskonferenser, vilket också fungerat som en skola för mig liksom förmodligen för många andra som fått chansen att tidigt medverka i konferenser och genom att se hur andra gör fått vissa insikter i hur papers ska skrivas och presenteras, tycker jag ändå att man borde försöka håll standarden och inte tillåta t ex att folk kommer med resa och hotel betalt och inte ens har ett skriftligt paper med sig. Information behövs också angående vilket ”format” som gäller, t ex inte tala längre än man ska om ovidkommande ting, tala om sådant som är nytt och som utgör resultat av ett forskningsarbete – eller åtminstone ska presentationerna utgöra något om tilltänkta forskningsprojekt med klara frågeställningar, syften och problemanalyser - inte bara allmänna betraktelser.
ICCEES konferensen kommer att tappa i attraktionskraft om man inte gör något åt det här. Konferensen som återkommer vart 5e år har varit ett viktigt forum för forskare inom denna bransch att träffas och utbyta erfarenheter och nya projek- och forskningsidéer. Men själva konferensen måste ha en god kärna dvs att det som presenteras måste var forskning och relevant. Den sociala biten, om än mycket viktig, får inte helt ta över.
Själv driver jag ett Sida-finansierat projekt ”SPIDER” med ryska nationalekonomer som bl a försöker syftar till att ge ryssarna träning i det här med konferenser, att man ska lämna skriftliga uppsatser inte bara komma med dessa ryska hopplösa ryska ”tesisy”, hur uppsatserna ska se ut, hur man skriver abstracts, jag ger t om en kurs i ”scientific writing” nu som mest handlar just om formatet. Projektet har också bildat en Association for Studies of Public Economics som formaliserat det nätverk av forskar och universitetslärare från ett 20-tal institutioner i Ryssland som sysslar med reformerna och transitionen framförallt i den offentliga sektorn. Associationen kommer att fortsätta med den ”cykel” av hur man tar fram ett paper via seminarier, konferenser, utgivning som working paper, och sedan slutgiltigt kanske en publikation i en internationell tidskrift. Vi ska ge ut en research paper serie precis som var fallet i SPIDER projektet. Denna serie ges ut på både engelska och ryska och ”formatet” är västligt, den engelska versionen redigeras av västliga forskare, och sedan anpassas den ryska. Detta för att ryssarna på sitt eget språk – de kommer ju alltid att skriva större delen av sina rapporter på ryska - ska se hur resultat och problem ska presenteras för att de ska bli begripliga för en västlig publik. Många av bidragsgivaran har nog också förvånats över graden av redigering och behov av omskrivningar, vana som många är att skriva ihop något och sedan publiceras det om man är något sånär känd.
Jag skulle tro att det vore relevant om fler började uppmärksamma denna aspekt i det akademiska utbytet med Öst. Formerna och infrastrukturen kring forskningsutbytet är viktigt och det gäller att helt komma ifrån den ”akademiska turism” som tyvärr fortfarande ibland karaktäriserar utbytet. Det finns mycket att göra för att överföra just kulturen kring forskarutbytet. Åtminstone gäller detta samhällsvetenskaplig forskning. Vissa krav måste t ex ställas vid studiebesök, t ex att man presenterar ett paper på ett seminarium. Språkbarriären är som jag ser det ett betydligt mindre problem, man kan alltid använda tolk och översätta. Men som många säkert märkt är inte en än så väl översättning tillräckligt för att rapporter ska bli helt begripliga. Det sakans referensram till gängse litteratur och ”stilen” – ofta väldigt diskuterande istället för inriktad på att föra fram ”bidraget” – är svårsmält för en person van att ögna abstract och titta i slutsatserna innan man eventuellt bestämmer sig för att läsa hela uppsatsen/artikeln. Många har väl suckat över just det här när man haft besök i Sverige eller när man sitter på (långa och sega och ofta röriga) konferenser och seminarier i t ex Ryssland. Men genom att uppmärksamma den här aspekten tror jag faktiskt att många av våra kollegor kan anpassa sig, det är ju viktigt för de östeuropeiska forskarna att bryta sin isolering och få en närmare kontakt med sina kollegor i väst och även påbörja samarbete, och jag ser från den verksamhet som jag själv driver att den är mycket uppskattad. Flera institutioner har t ex hört av sig om den här kursen jag ger i St Petersburg, och eftersom jag inte kan motse all efterfrågan: Hör gärna av er om ni är intresserade att hjälpa till! All ni som kan ryska (uppsatserna skrivs på ryska) och är nationalekonomer eller samhällsvetare med annan huvuddisciplin.
Det blir inga fler Bulletiner i år, men kom gärna in med manus till den 15 december! Kanske kan vi då uppfylla planen nästa år om Bulletin 1/01 kommer ut i januari, och ge ut 4 nummer/år som tänkt är? Det hänger på er! Hittills är bristen på bidrag huvudorsak till att vi inte fyller kvoten. Jag har inte tid att jaga folk med olika uppslag, bidrag måste komma in frivilligt. Skulle inte någon t ex kunna sammanfatta någon av alla de diskussioner som förts på ligan genom åren, så att vi kan publicera delar för en vidare krets? Vidare är bokrecensioner alltid välkomna, och följ gärna Eugene Rivelis uppmaning att bidra till diskussionen om språkets utveckling under den samhällsomvandling som sker. Egna fristående artiklar är som alltid mycket välkomna.