Högre organsiationsgrad - lösningen för Ryssland?

Per Månsson, Göteborgs universitet, Erik Berglöf, Östekonomiska institutet, och Stefan Gullgren, UD/EC inledde i december en diskussion om den ekonomiska och politiska utvecklingen i Ryssland på ett seminarium arrangerat av Sällskapet. Diskussionen var livlig och inspirerade den väl insatta åhörarskaran till en rad egna inlägg. Alla de frågor som väcktes runt de ekonomisk-politiska huvudfrågor som debattörerna identifierat som viktiga fick inte utrymme i debatten. I denna notis kommer jag att utveckla några av dem, samtidigt som jag också kort kommenterar ett par av inläggen.

Sociologen Per Månson tog ett djärvt grepp och attackerade den grundläggande reformstrategi som har utmejslats under en lång period i ett stort antal länder som befunnit sig i allvarlig ekonomisk kris. Han hävdade att Ryssland är annorlunda och att denna erfarenhet därför saknar relevans för hur Rysslands ekonomiska problem ska kunna lösas. Han preciserade emellertid inte i vilket avseende Ryssland var annorlunda och i jämförelse med vad, men hävdade att det landet behöver inte är låg inflation utan snarare att det trycks mer pengar. Per pläderade med andra ord för att den för landet förödande ekonomiska politik som bedrevs under större delen av perioden 1992-1994 skulle återupptas, även om han uttryckte det som att det måste bli ett stopp för den radikala ekonomiska reformpolitik som Ryssland sades ha drivit sedan 1992.

Nomenklaturaprivatisering
Per stödde sig på industrialisten Arkadij Volskij. Enligt Per har denne genomgående haft rätt i sin kritik mot de ekonomiska reformer som ett relativt litet antal reformekonomer med en svag politisk ställning velat genomföra sedan 1992. För att något avhjälpa Pers brist på konkretion kan det nämnas att Volskij bland annat förespråkade att ett hundratal alternativa privatiseringsstrategier skulle utarbetas och utvärderas i mindre skala innan en generell strategi valdes. Motivet som Volskij angav var att den absolut bästa strategin skulle kunna väljas. Det var emellertid lätt att inse att det verkliga motivet var att den nomenklaturaprivatisering som Volskij och andra industripampar var mitt uppe i under 1992, när förslaget framfördes, skulle kunna fortgå ostört och inte hotas av den massprivatisering som stod för dörren. Det är också värt att notera att Arkadij Volskij hade en mycket stark ställning fram till parlamentsvalet i december 1993. Efter att hans parti endast fått en procent av rösterna i valet stod det klart att de ryska väljarna var kapabla att genomskåda den politik som Volskij förespråkade. Dessvärre hade han redan uppnått mer än han kunde ha drömt om i form av massiva omfördelningar från den ryska allmänheten till ett fåtal industripampar.

Chefen för Östekonomiska institutet, Erik Berglöf, redogjorde för forskning om orsakerna till framför allt sydostasiatiska länders ekonomiska kris. Slutsatsen var att det inte var makroekonomiska faktorer som exempelvis budgetunderskottets storlek som avgjorde vilka länder som drabbades värst av den ekonomiska krisen. I stället var det graden av skydd för investerares rättigheter som var den viktigaste faktorn. I länder där det redan fanns ett relativt välutvecklat skydd för egendomsrättigheter fick krisen ett betydligt mindre dramatiskt förlopp än i länder som Indonesien och Malaysia där investerare åtnjuter ett ytterst begränsat skydd. En fråga som då omedelbart inställer sig är vilka faktorer det är som är avgörande för hur starkt skydd egendomsrättigheterna ges i ett land. Avgörande torde vara hur utbredda de politiska fri- och rättigheterna är och hur välutvecklade politiska partier, organisationer och massmedia är.

Erik använde den nyss nämnda analysen, som för övrigt presenterades av Simon Johnson på ett välbesökt seminarium anordnat av Östekonomiska institutet i november, för att argumentera för att utvecklingen i Ryssland hade kunnat förutses. Ett viktigt men är dock att denna analys inte var tillgänglig i början av 1998. Simon Johnson själv berättade om hur gruvligt han och ett par bankirer hade misstagit sig under inledningen av krisen i Indonesien. Efter ett inledande mindre fall i växelkursen diskuterade de om kursen skulle stärkas eller försvagas ytterligare. Deras felaktiga slutsats kostade bankirerna jobbet.

Kommer det gå i Ryssland som i Bulgarien?
Erik Berglöf redovisade också Simon Johnsons bedömning av Rysslands framtidsutsikter. Bland annat framkom det att Johnson et al. bedömde sannolikheten för att ett radikalt ekonomiskt reformprogram skulle kunna genomföras under överskådlig tid till enbart fem procent. Ett sådant reformprogram har Bulgarien nyligen genomfört som svar på en allvarlig ekonomisk kris som i mycket påminner om den kris som Ryssland nu genomgår. Men i vilken utsträckning skiljde sig de ekonomisk-politiska förhållandena i Ryssland och Bulgarien åt vid tiden för krisen? För att få detta belyst ställde då undertecknad den kanske något försåtliga frågan hur stor sannolikhet Erik Berglöf själv bedömde att det var att Bulgarien skulle välja att genomföra det radikala ekonomiska reformprogram som landet faktiskt valde att genomföra. Var det kanske också enbart 5-10 procents sannolikhet att en sådan strategi skulle väljas? Erik gled emellertid rutinerat undan frågan med sitt svar att anledningen till att Bulgarien valde reformvägen är att det fanns personer som var beredda att genomföra en radikal ekonomisk reformpolitik. Med det kunde åhörarna knappast låta sig nöja eftersom det finns väl så många reformpolitiker i Ryssland som det någonsin har funnits i Bulgarien, även efter mordet på Galina Starovojtova.

Den centrala frågeställningen kvarstår: vad är det som är avgörande för om ryska politiker ska komma att bedriva en ekonomisk reformpolitik som kan få landet på fötter? Enligt min egen forskning är en avgörande faktor, vid sidan av de nyss nämnda politiska faktorerna, i vilken utsträckning intressegrupperna kan samarbeta med varandra för att överföra resurser från oorganiserade grupper. Ju mer de måste ägna sina krafter åt att bekämpa varandra desto mindre kommer de att motsätta sig ekonomiska och politiska reformer som stärker egendomsrättigheter och förhindrar politiker och byråkrater att utverka förmåner för dem som betalar bäst. Förklaringen till det står att finna i den kaotiska situation som uppkommer när olika grupper kämpar med varandra om fördelningen av resurser i länder med en relativt outvecklad demokratisk kultur.

En annan viktig faktor är graden av organisering. Med andra ord, vad krävs för att den ryska allmänheten ska organisera sig politiskt? Vilka förutsättningar finns det för att något liknande Solidaritet ska växa fram i Ryssland? Denna fråga fick Per Månson. Enligt denne stod sociologin som vetenskap svarslös: alla faktorer som kan få människor att organisera sig finns representerade i dagens Ryssland. Anledningen till att människor trots detta inte organiserar sig hävdade Per var att det tar så stor kraft att överleva från dag till dag. Detta höll Erik Berglöf med om. Detta låter rimligt, men håller det för en närmare granskning?

Organisering som överlevnadsstrategi
För att människor ska välja att ägna kraft åt att organisera sig för att kunna påverka politiken mer aktivt måste deras förväntade avkastning på marginalen av sådana aktiviteter vara högre än deras förväntade marginella avkastning av att ägna sig åt produktion. Men varför är då organisationsgraden så låg i Ryssland? En viktig faktor kan vara att det ryska folket under en lång tid av förtryck ñ som förhindrade organisering och därför skapade politisk stabilitet ñ och mycket knappa ekonomiska omständigheter har tvingats att utveckla överlevnadsstrategier där privata jordlotter och välutvecklade kontaktnät är centrala ingredienser. Dessa överlevnadsstrategier, som givits ett betydligt större utrymme efter kommunismens fall, är nu så pass effektiva att den förväntade marginella avkastningen av produktion av allt att döma är högre än av organisering. Om denna analys är riktig måste människors möjligheter att klara av sitt dagliga liv försämras, och inte förbättras, för att de ska välja att organisera sig i någon högre utsträckning, allt annat lika.

Detta resonemang stämmer väl med statsvetaren Jakub Swiecickis tidigare framförda slutsats, dvs att det först måste bli sämre innan det kan bli bättre i Ryssland. Kanske är det också därför som den nuvarande ryska regeringen hittills har gjort vad den har kunnat för att förhindra en ny hyperinflation och en åtföljande ekonomisk kollaps. Den låga inflationen var trots allt ett av relativt få entydigt positiva resultat som den ryska reformpolitiken inneburit. Nu förefaller regeringen vilja undvika en alltför hög inflation eftersom det skulle kunna leda till kraftiga protester då den relativa förväntade avkastningen av organisering ökar i takt med att människors ekonomiska situation slås sönder.

Det finns också andra möjligheter att Ryssland ska kunna gå mot en ljusare framtid. En sådan är att kostnaderna för organisering minskar. Detta kan uppnås genom exempelvis olika former av internationellt utbyte på olika nivåer, men även den nya informationsteknologin kan komma att spela en avgörande roll. Oavsett vad som händer kommer vi om ett par år kunna säga att vi borde ha kunnat förutse utvecklingen i Ryssland, åtminstone om vi utnyttjar erfarenheter från demokratiseringsprocesser i bland annat Central- och Östeuropa för att utveckla hållbara teorier för politikskiften och organisering.

Anders Bornefalk
E-post: anders.bornefalk@hhs.se