Vsemirnoje slovo
Nr. 15, 2002, S:t Petersburg
Den förnämliga ryska kulturtidskriften Vsemirnoje slovo har internationell inriktning (med tjecken Antonin Liehm som biträdande redaktör) och ger gärna ut temanummer. För ett tag sedan kom en 140-siding om Sverige och svensk-ryska kulturförbindelser. Jag har inte sett den omnämnd någonstans och vill gärna till Bulletinens läsare förmedla något av det fullmatade innehållet.
Här publiceras nyöversatta dikter av Tomas Tranströmer, nyöversatt prosa av Kerstin Ekman och Lars Andersson och nytolkningar av Strindberg.
Ljudmila Gluchova och Olga Libova skriver sammanfattande om svensk litteratur på ryska bibliotek, om ryssars svenska läsvanor. Vi vet alla att den ryska intelligentsian drogs intensivt mot Skandinavien för hundra år sedan. Strindberg och Selma Lagerlöf gavs ut flera gånger om i samlad form. "Han är vår, vår egen", deklarerade Andrej Belyj - och Tjechov och Blok fantiserade om att göra besök hos den store. Det som inte minst fascinerar är bredden i introduktionen av svenska författare den gången. Gustaf af Geijerstam, för att ta ett exempel, gavs ut i osannolika 35 volymer. Ännu på 20-talet introducerades nya svenska författare – t ex Frank Heller av Osip Mandelstam (tyvärr var det nog bara en namne). Sedan blev det stopp, Selma Lagerlöf kunde efterhand avfärdas som en samhällsfarlig reaktionär.
Idag kommer Frank Heller glädjande nog tillbaka på den ryska bokmarknaden. Intresset är åter stort för det svenska. Det är som om cirkeln – om man får hårdra lite – håller på att slutas. Tänk att för bara för bara 20 år sedan var det Sven Wernström och Arvid Rundberg som fick representera den svenska litteraturen i Moskva!
Om hur Strindberg spelades på ryska scener för hundra år sedan och om hur han efter Sovjetunionens fall har kommit tillbaka berättar teatervetarna Faina Zolotarevskaja och Tatiana Sjach-Azizova. Återkomsten beseglades slutgiltigt med det stort uppslagna 150-årsfirandet av Strindbergs födelse 1999. Om ett drygt år avser Ryska Humanistiska Universitetet i Moskva att hålla ett symposium på temat "Tjechov-Strindberg-Ibsen", med internationellt deltagande. Ryssar talar idag om sitt behov av Strindberg, en pjäs som "Dödsdansen" (som gick upp i Moskva vid millennieskiftet) sägs gripa rakt in i det ryska nuet.
En speciell avdelning i numret behandlar Nobeltemat ur rysk synvinkel. Abram Bloch, till yrket geolog, gav för två år sedan ut en mäktig dokumentation, framför allt byggd på arkivforskning, med titeln "Sovjetunionen i ljuset av Nobelprisen". Den borde nog hetat "Ryssland i ljuset av Nobelpriset" för den tog också upp sen tsartid, omständigheterna kring Pavlovs pris och Tolstojs icke-pris. Det senare temat utvecklar Bloch här i en artikel om de många uteblivna ryska prisen. Han vittnar om vilken enorm betydelse Nobelprisen alltid har tillmätts i Ryssland. När sovjetiska UD 1947 fick vetskap om att Svenska Akademien beställt böcker av (den 1938 avrättade men ännu inte officiellt dödförklarade) Boris Pilnjak för sitt Nobelbibliotek greps man av stora skälvan och beordrade sina diplomater att vidta "alla mått för att hindra att Pilnjak kandiderar och tillerkänns priset". Och när bibliotekarien och litteraturvetaren Erik Mesterton i ett par omgångar i början på 60-talet besökte Leningrad och försiktigt förhörde sig hos Anna Achmatova om hur hon skulle ställa sig till ett pris fylldes hon av desperata förhoppningar och skrev en kärlekssonett till "sändebudet från Norden".
Själv ger jag kompletterande information i form av emigrantförfattaren Ivan Sjmeljovs brevväxling med Selma Lagerlöf med kommentarer. Sjmeljov försökte kring 1930 på alla sätt bearbeta Lagerlöf för att hon skulle lansera honom och göra honom till den förste ryske Nobelpristagaren i litteratur. Det gick inte så bra, och Sjmeljov svarade med bitterhet. Det märkliga är att han borta i Paris höll sig så välinformerad om läget inom Akademien och vilka som framför allt borde smörjas.
Boris Frezinskij reder ut Ilja Ehrenburgs och Alexandra Kollontajs "kärleksförhållanden" med Sverige. I Ehrenburgs fall var det fråga om en mycket konkret relation med Hjalmar Mehrs hustru Liselotte. De träffades i samband med det Sovjetregisserade fredsjippot i Stockholm 1950 (som gav upphov till den s k Stockholmsappellen) och återsågs sedan regelbundet flera gånger per år på olika platser i Europa fram till Ehrenburgs död 1967. Ehrenburg höll sig under olika perioder med olika älskarinnor i väst; det framgår här att hans flitiga resande framför allt betingades av hans behov av sina kvinnor, inte av politiska uppgifter och reportageuppdrag. Men ingen betydde så mycket för honom som Liselotte Mehr. Häromåret publicerades hans kärleksdikter till henne i Ryssland – kanske vore de förtjänta av att översättas till svenska. Ambassadrisen Kollontaj hade Sverige som ett slags asyl undan terrorhelvetet i sitt hemland. Av nyframtagna brev framgår än tydligare än tidigare att hon mot 30-talets slut var totalt illusionslös och brottades med djupa depressioner – som kurerades på svenska sanatorier.
En av de märkligaste människor jag mött (på 70-talet i Leningrad) var poeten och översättaren Sergej Petrov (1911-1988). Han kom undan terrorn med ett år i fängelse och tre decennier i förvisning, ett nästan lyckligt poetöde i Stalins Sovjetunionen, skriver Valerij Sjubinskij. Någonstans i en boklåda hade han tidigt hittat två svenska Bellmanvolymer från 1889. Han hade fastnat för några rader i Fredmans 42:a epistel: "Stäng till fönstren, tänd på brasan –/ som i Kasan/ är det kallt." Han kom själv från Kazan och hans intresse var väckt. Han började lära sig svenska passivt via lexika – och såg så till att, i förvisningens ensamhet, förryska Bellman. Petrov skiljer sig från andra ryska Bellmanöversättare genom att han tar sig så stora friheter – och frågan är om inte just detta gör honom till den främste bland dem. Han vill fånga Bellmandiktens väsen, inte dess yttre form. Han var, som jag minns det, fullständigt oberörd av sin sovjetiska omgivning och ganska så ointresserad av den gutenbergska uppfinningen. Han satt där och tolkade Rilke och Bellman och skrev en egen mycket originell metafysisk poesi som han inte hade en chans att få ut. Olika dikter nedtecknades med olika färgpennor, en dikt var "röd" och en annan "blå". Ibland presterade han lustiga små verser på kuriös 1700-talssvenska. Han talade om Sverige som sitt andliga hemland. Nu upplever han en liten renässans och Valerij Sjubinskij utnämner honom högtidligt till en rysk Eliot.
Maksim Gorkijs och Ellen Keys vänskap ringas in av Konstantin Azadovskij. När Gorkij drabbades av en förtalskampanj i USA 1906 därför att han reste runt med en kvinna som inte var hans lagvigda hustru stod Ellen Key upp till hans försvar, i ett häftigt angrepp på den amerikanska puritanismen som för säkerhets skull publicerades samtidigt i Dagens Nyheter och danska Politiken. Snart möttes de två på Capri. De kom utomordentligt bra överens – men Gorkij som nu gav ut romanen "En mor" om den revolutionärt totalengagerade proletärmodern fann förstås Keys kult av mor och barn minimalistiskt liberal och sammanfattade sina intryck med orden: "En härlig gumma – men oj så naiv."
Detta var några axplock. Det finns mycket mer att hämta i numret. Bengt Jangfeldt bidrar med ett kapitel ur sin Augustprisbelönta bok om svenskarna i St. Petersburg. Den lovande ryske historikern Adrian Selin gräver i det svenska Novgorodarkivet. Hans mer etablerade kollega Vadim Roginskij skriver om Alexander I och Karl XIV Johan. Aleksandr Tjepurov kommenterar dramatikern Katarina II, med särskild blick för de svenska konnotationerna i hennes pjäser. Natalija Tolstaja presenterar Edith Södergran ur rysk synvinkel. Osv, osv.
Det samlade intrycket av numret är nog detta: det finns en – ibland nästan oresonlig – rysk kärlek till Sverige. Hur besvarar vi den?
Magnus Ljunggren
Magnus.Ljunggren@slav.gu.se
Mothers and Soldiers: Gender, Citizenship, and Civil Society in Contemporary Russia
Amy Caiazza
New York and London: Routledge, 2002. ISBN: 0-415-93177-0. 192 pp.
Denna bok, som behandlar problematiken runt civilsamhället i dagens Ryssland, väntade jag med spänning på att få läsa. Boken bygger på ett rikt empiriskt material som insamlats genom deltagande observationer, intervjuer, dokumentstudier, läsning av artiklar i massmedia, etc. Amy Caiazza har studerat hur fyra frivilliga organisationer i Moskva har agerat för att påverka politiken inom två områden – familjen och militärreformen – under åren 1993-1997.
Organisationerna hon studerat är det nya politiska partiet Kvinnor av Ryssland (KR) som bildades 1993, Centrum för Gender Studier i Moskva (CGSM), Soldatmödrarnas Kommitté (SK) och Radikala Antimilitära Associationen (RAA). Eftersom både nya politiska institutioner och medborgares sätt att bilda intresseorganisationer måste byggas upp på nytt i Ryssland efter Sovjets upplösning, utmärktes nittiotalet av en intensiv debatt – även om för det mesta skedde implicit – om vad det innebär att vara en god medborgare, om vilka rättigheter och plikter man har som medborgare i det nya ryska samhället. Hur dessa frågor besvaras och varför rättigheter och plikter brukar definieras i Ryssland på olika sätt för kvinnor och män blev en viktig utgångspunkt för aktivisterna.
Orsakerna till aktivisternas framgångar och misslyckanden i sina försök att påverka beslutsfattarprocesser å sina väljares vägnar undersöks utifrån både den institutionella och ideologiska kontexten. Aktivisternas möjligheter inom politiken begränsades av de föga demokratiska institutionerna, ett svagt parlament och en avsaknad av strukturer för kontroll över presidentens och byråkratins makt. Korruption, en underutvecklad laglig grund för frivilliga organisationer, allmänhetens skepsis och bristande tilltro till politiskt deltagande kompletterar denna dystra bild av strukturella begränsningar. Desto mera vikt lades av aktivisterna vid de ideologiska resurserna. De olika organisationernas taktik i förhållande till utbredda uppfattningar om könsroller och medborgarskap var centrala för organisationernas förmåga att bli hörda.
I Sovjet inpräntades föreställningar om att kvinnans huvudsakliga medborgarroll är att föda och uppfostra lojala medborgare och att mannens roll är att gå ut i kriget och offra sitt liv för sitt fosterland. Dessa traditionella uppfattningar om kvinnas modersroll användes av vissa aktivisterna (KR och SK) med framgång som en resurs i deras politiska strider, medan andra (CGSM) betonade för Ryssland mer innovativa idéer om individualistisk feminism eller inte överhuvudtaget refererade till könsroller (RAA). Amy Caiazza skiljer mellan organisationernas kortsiktiga och långsiktiga framgångar. Ett exempel på hur vanskligt det kan vara att försöka manövrera mellan mer traditionella och moderna uppfattningar om kvinnans roll är bakgrunden till KRs, som det skulle visa sig, tillfälliga framgång under valkampanjen till Duman 1993. Partiet fick många röster tack vare ett bra gensvar från breda grupper av kvinnor som i första hand associerade sig själva med sin familj och sitt moderskap. Dessvärre förminskades partiets betydelse i Duman av de manliga ledamöterna utifrån samma traditionella uppfattningar. Resultatet blev att trots sina värdefulla insatser förlorade partiet i nästa parlamentsval 1995.
CGSM, som till skillnad från KR byggde ett nätverk med västerländska feminister, förespråkade för Ryssland nya idéer om könsjämlikhet och jämställdhet. Trots att dessa idéer fick ringa stöd i Dumas Kommitté för Kvinnor, Familj och Ungdom kunde aktivisterna tack vare sin professionalism påverka de officiella dokumentens språk, bygga förtroendefulla relationer och vinna respekt från några ledamöter. Detta kan på sikt löna sig i mycket högre grad än de mer omedelbara resultaten, menar Amy Caiazza.
SM är en av de mest framgångsrika organisationer vad gällande stöd från och popularitet bland gräsrötterna. I likhet med en annan mindre känd organisation, RAA, åtog sig aktivisterna i SM en svår uppgift att försöka påverka de politiska besluten inom ett så stängt område som den ryska armén. På grund av de undermåliga förhållandena i armén och ett allt mindre populärt krig i Tjetjenien, ökade antalen unga män som vägrade att göra militärtjänst. Aktivister inom SM speglade dessa utbredda inställningar och drev målmedvetet linjen för en övergång till en professionell armé och för lagstiftning som skulle göra det möjligt att göra alternativ militärtjänst. Eftersom SM på ett skickligt strategiskt sätt kunde politisera den moderliga instinkten och den i Ryssland högt respektfulla bilden av en god mor, uppnådde organisationen många framgångar. Men även i detta fall slog de traditionella bilderna tillbaka som en bumerang mot aktivisterna bland soldatmödrarna, som i nedsättande ordalag kunde ses som "naiva kvinnor" eller beskyllas för "avsaknad av patriotism". RAA valde att inte förknippa sin kamp för militära reformer med det "manliga medvetandet", vilket enligt Amy Caiazza kan förklara att trots sitt breda internationella nätverk och stora stöd brottades denna organisation med lågt deltagande och svårigheter att vinna en position inom den politiska arenan.
Avslutningsvis vill jag understryka att boken inte endast är en unik och rik källa till dagens ryska politik sett inifrån med en detaljerad analys av gräsrotsaktivisternas taktik och ideologier. Den inbjuder dessutom till en fördjupad debatt om gräsrotspolitik och civilsamhälle i Ryssland. Till exempel påpekar Amy Caiazza i sina slutsatser vikten av att ha ett brett perspektiv i fråga om könsrollsideologier som politiska resurser, och att man även bör inkludera en bredare skala av organisationer som fokuserar på könsroller i analysen. Jag menar också att boken inbjuder till en fortsatt debatt om hur våra ideologiska ramar som ofta bottnar i de klassiska västerländska liberal-individualistiska ideologier lämpar sig för förståelse av politiken i dagens samhälle.
Zaira Jagudina
Zaira.Jagudina@sociology.gu.se
PS. För enkelhetens skull har jag översatt till svenska de engelska förkortningarna på organisationernas namn som författarinnan har i boken.
Ett liv för Baltikum
Andres Küng
Timbro, Stockholm, 2002
Som utlovats kommer här recensionen av Andres Küngs memoarer. Den har tidigare publicerats i Sundsvalls Tidning, den 19 november 2002, och har skrivits av Kjell Albin Abrahamson. Andres Küng dog i december 2002. Bulletinens redaktör sörjer och saknar en trogen skribent. Den 4 december skickade han mig recensionen, åtföljt av följande meddelande.
Såg att Du nämnde mina memoarer och att Du nämnde att de skulle recenseras i nästa nummer. Innebär det att Du eller någon annan redan har skrivit om dem eller i alla fall att Du har bestämt recensent. Om inte så sänder jag separat för din kännedom Kjell-Albin Abrahamsons anmälan som i mitt tycke är den roligaste hittills. /.../Det finns fler som är lika positiva eller ännu mer, men den är – som så ofta – samtidigt mycket humoristisk på ett sätt som jag gillar mycket.
Mvh
AK*
I början av 1970-talet besökte en ung föredragshållare Utrikespolitiska föreningen i Karlstad där han fick frågan när Estland, Lettland och Litauen igen blir fria stater? "Det dröjer. Det blir nog inte förrän i början av 1990-talet." Den inslagna profetian angavs av Andres Küng, svensk journalist och författare född av estniska föräldrar och mannen som mer än någon annan förkroppsligar arbetet för Baltikums frihet. Han har aldrig tvivlat på att de baltiska republikerna en dag skulle kunna frigöra sig från det sovjetiska förtrycket. Eller som han skriver i sin sympatiska bok Ett liv för Baltikum: "Jag tycker bara att livet är lättare att leva, om man försöker vara optimist."
Att vara optimist kräver emellertid ett hårt och medvetet arbete. Küng har i årtionden skrivit böcker - min favorit Vindens barn: om medlöpare förr och nu (1983) – artiklar, gjort radio och tv-program, talat och propagerat för ett fritt Baltikum. Han har hunnit med mer som enskild person än vad informationskontor, tankesmedjor och massmediekoncerner hinner åstadkomma tillsammans. Han har mötts av milt överseende, ryggdunkar i det fördolda eller aggressiva angrepp. Trots att Sverige och svenskars attityd mot balterna i årtionden präglades av tystnad och svek, kämpade Küng oförtrutet vidare. När Küng nu ger ut sina journalistiska memoarer kunde det lätt bli en katalog över bitterhet och oförrätter. En av de mest häpnadsväckande intrycken efter att ha läst och njutit av boken är just hur generös och förlåtande Küng är. Ett liv för Baltikum är en bok som skulle kunna innehålla hinkar av bitterhet men där finns bara ett par fingerborgar.
Vem kan känna annat än bitterhet mot den typiskt svenska halvtidshumanismen att bekymra sig för nazismens men inte kommunismens offer. Visst blir svenska rödgardister och sovjetslickare påminda om sitt svekfulla och krypande agerande, men det finns inget av skadeglädje eller hurra-vad-jag-är-bra över skildringarna. Bara vemod. Påläst som han är vänder Küng upp och ner på många föreställningar. Det var inte utrikesministern Christian Günther utan s-ikoner som Ernst Wigforss och Gunnar Myrdal som var mest pådrivande i den tragiska baltutlämningen, en av de största skamfläckarna i Sveriges moderna historia. Küng erkänner att han hade kunnat bli socialdemokrat (i likhet med föräldrarna) men socialdemokraternas svek mot balterna gjorde Küng till liberal. Först som 25-åring besökte Küng för första gången sitt andra hemland, hans mor är övertygad om att sonen kommer att råka illa ut och tar i förtvivlan sitt liv. Efter det första besöket förbjuder de sovjetiska myndigheterna Küng i arton års tid att resa tillbaka. Det leder till ännu fler böcker, artiklar och föreläsningar. Allt fler svenskar börjar att lyssna, men inte alla förstår: Kampen gäller inte balter mot ryssar utan demokrater mot diktaturens kreatur. Men Olof Palme tiger, trots sina baltiska familjeband.
Jag har inte på år läst en så spännande och upplysande bok som Ett liv för Baltikum, en bok som jag önskar många läsare eftersom den i ett nötskal skildrar svensk efterkrigshistoria och kryperiet för Sovjetunionen. Och jag insisterar att boken blir obligatorisk kurslitteratur på alla skolor som sysslar med journalistutbildning. Hos Küng finns nämligen det som annars är två skriande bristvaror inom journalistiken: civilkurage och självständigt tänkande. Jag skulle också vilja att några personer skulle tvingas bära Küngs bok i ett snöre om halsen för att ständigt och jämt kunna läsa sig kloka: Sten Andersson, Bo-Inge Andersson, Gunnar Fredriksson, P O Enquist, Maj Wechselman för att nu ta några ur högen.
Nu när de baltiska republikerna är fria sedan 1991 är väl ändå Andres Küngs alla drömmar uppfyllda? Nej, inte riktigt. En dröm återstår – att Sandvikens IF vinner Champions League. Det låter hopplöst, ja nästan löjligt. Å andra sidan, det gjorde också länge slagordet: Ett fritt Baltikum.
Social Capital and Demokratisation. Roots of Trust in Post-Communist Poland and Ukraine
Mikael Sandberg och Martin Åberg
Ashgate 2003, ISBN 0 7546 1936 2
Att livligt föreningsliv skapar fungerande institutioner och i förlängningen tillväxt är den tes som Harvardprofessorn Robert Putnam blev känd för då han 1993 publicerade Making Democracy Work (”Den fungerande demokratin”). Boken grundade sig på studier av reformerna av demokratiska institutioner i Italien under 1970-talet och deras olika effekter i olika regioner. Eftersom mönstren för föreningsliv och tillväxt delar Italien i nord och syd, hävdade Putnam också att de historiska rötterna till bägge kan ligga så långt tillbaka som i medeltiden. Inte bara det att civilsamhällets organisationsliv grundades i medeltidens sociala liv, även institutioners funktion och t.o.m. tillväxt århundraden senare påverkas av detta, var hans kontroversiella resultat.
För en öststatsforskare är naturligtvis följdfrågan om de post-kommunistiska institutionernas har förmåga att ge demokrati och välstånd på samma sätt som de har gjort det i det ”gamla” Västeuropa, eller om historiska arv är svåra att övervinna. Och med institutioner menar vi i huvudsak ”spelregler” i ekonomhistorikern Douglass Norths efterföljd, men i dagligt tal också ofta ”aktörer”, såsom regering, parlament, polisen, domstolarna, osv. Frågan är naturligtvis ännu för tidigt väckt. Ganska turbulenta institutionella tillväxtprocesser och ändringar kan inte med statistisk säkerhet relateras till speciella ekonomiska tillväxtsiffror eller statistisk över institutioners funktionssätt såsom var fallet i Italien ett par decennier efter reformerna där. Däremot kan vi redan studera hur socialt och politiskt kapital, alltså deltagande i föreningsliv, tillit till andra medborgare och till politiken och politikerna, hänger samman statistiskt på individ-, region- och nationella nivåer.
I sökandet efter fall som likt Italien har dramatiska historiskt rotade skillnader föll i det forskningsprojekt som Martin Åberg initierade ljuset på Polen och Ukraina. Dessa länders historiska gränser har skiftat genom århundradena och erbjuder därför goda testmöjligheter för post-kommunistiska följdfrågor till Putnams resultat. Inte nog med att Polen och Ukraina har att stort antal gränsförskjutningar, som gör det möjligt att se historiska faktorers betydelse för exempelvis socialt och politiskt kapital idag. Dessutom går den genom Huntington så kända - eller ökända - och religionshistoriska ”civilisationskonfrontationen” (”Clash of Civilizations”) dem emellan, dvs. mellan det katolska och protestantiska väst och det ortodoxa och muslimska öst. Testmöjligheterna är således överdådiga i öst, både för uppföljning av Putnam och för granskning av Huntingtons teser.
I vår granskning som i vår utkommer under titeln Social Capital and Demokratisation. Roots of Trust in Post-Communist Poland and Ukraine (Ashgate 2003, ISBN 0 7546 1936 2), går vi (Martin Åberg och Mikael Sandberg) igenom kritiska aspekter av framväxt av socialt kapital och tillit till nya institutioner, både historiskt och statsvetenskapligt, från individuell och lokal nivå, med fallstudier av Wroclaw och L’viv, och vidare i analysen av regionala och nationella skillnader.
Som en av författarna vill jag bara nämna några resultat som är intressanta ur just Huntingtons religionshistoriska perspektiv. I genomgångar av material från surveyer finner vi vissa samband mellan individers bakgrundsfaktorer och socialt kapital i form av föreningstillhörighet och tillit till medmänniskor. På motsvarande sätt kan man spåra vissa effekter av t.ex. partitillhörighet och tillit till det politiska systemet, dess nya demokratiska institutioner eller dess ledare.
Men de dramatiska sambanden infinner sig inte förrän man studerar socialt och politisk kapital i samspel med politisk kultur väster och öster om Huntingtons civilisationsgräns. Ställer man frågan ”Tycker ni det är bra med starka ledare?” till ett urval av medborgare i Europas länder svarar i genomsnitt dubbelt så många jakande i öst (ca 60 procent) jämfört med dem i väst (ca 30 procent). Öst är alltså mätbart och mycket mer politiskt-kulturellt auktoritärt än väst. Det visar sig att i öst – till vilket Ukraina hör – skapas förutsättningar för tillit till andra medborgare först när tillit till den politiska ledningen föreligger. Stark ledning som ger tillit behövs alltså i Huntingtons öst för att folk skall lita på varandra, kan man hårdra det. I väst – till vilket Polen hör enligt Huntingtons uppdelning –är det inte så. Tillit till medmänniskor föreligger självständigt och är mer oberoende av tillit till ledare, politiken och institutioner.
Slutsatsen är att den mer auktoritära politiska kulturen i öst alltså tycks ge en medborgerlig tillit till stor del villkorad av om man litar just på den starka ledning som för tillfället finns. Därmed blir starka ledare också mer betydelsefulla i öst för hur de nya ”demokratiska” institutionerna fungerar och vilka förutsättningar de i sin tur eventuellt skapar för tillväxt än vad som är fallet i väst.
Mikael Sandberg
miksand@algonet.se
Ludvig Nobel: ”Petroleum har en lysande framtid”. En historia om eldfängd olja och revolution i Baku.
Brita Åsbrink
W&W. Värnamo, 2001. (287 s).
Om det på många sätt storslagna ryska oljeföretag som Alfred Nobels två äldre bröder Robert och Ludvig grundade på oljefälten vid Baku år 1876 och som, med Ludvig och senare hans äldste son Emanuel i ledningen, kunde hävda sig under oavbruten tillväxt i den internationella oljemarknadens absoluta elitklass tills det efter 44 år slukades av sovjetstaten – om detta svenska pionjärföretag, med viss överdrift kallat "industriimperium", har frilansskribenten Brita Åsbrink sammanställt en monografi av social-och ekonomihistoriskt såväl som personhistoriskt intresse.
Den är sakrik, lättläst i stil och redigering och generöst illustrerad med ett säkert i många fall unikt historiskt bildmaterial. Den svenska litteraturen om Nobel-brödernas Naftabolag, Tovarisjtjestvo Bratiev Nobel’, är inte omfattande, vare sig den samtida eller den nutida. För 1800-talets europeiska resenärer låg Baku verkligen inte vid allfarvägarna och det kulturella avståndet var än större. I tidens företagskultur ingick inte att ge oombedd information till allmänheten, snarare var sekretess huvudregeln. För Naftabolagets del gick mycken dokumentation förlorad när sovjetmakten tog över; annat förstördes så sent som under finska vinterkriget genom att familjen Nobels sommarhus på karelska näset blev sprängt.
Ändå har Åsbrink lyckats att ur bevarade samlingar, inte minst men inte enbart Nobelfamiljens arkiv, få tillgång till brev, dagböcker, memoarer och bilder i en omfattning som gjort det möjligt för henne att låta företaget och dess ofta dramatiska kamp för tillvaron framträda på ett levande och verklighetsnära sätt. Åsbrink återberättar nämligen här det mesta av historien om det stora oljeföretaget genom att så ofta som möjligt sätta an belysningen inifrån, via ledande och andra agerande personers fortlöpande berättelser, intryck och ställningstaganden, i brev eller annan form, och därvid avskilja ofrånkomliga miljö-och tidsbilder – ofta av stort intresse i sin egen rätt - som inlagor med avvikande typografi. Redan med detta elegant genomförda rörliga grepp skiljer sig hennes företagshistorik från det vanliga – möjligen dock någon gång till men för kronologi och överblick.Sakregister saknas.
Tidiga skildringar av Naftabolaget har inte sällan utmärkts av motsatsen: ett statiskt betraktande utifrån av ett i sig fängslande sceneri. Man har fascinerats av skogen av borrtorn och de under artesiskt tryck från borrhålen högt sprutande oljefontänerna, som t o m tar eld ibland; man har imponerats av företagets vidsträckta infrastruktur för distribution och mellanlagring av oljeprodukterna i bulk (i stället för på äldre vis i fat eller andra styckenheter): rörledningarna, tågsätten av tankvagnar, cisterndepåerna, de ångdrivna och senare dieseldrivna flodpråmarna och tankfartygen – allt principiellt nytt för sin tid i Ryssland i teknik och storskalighet.
Ett typexempel på sådan ”turistisk” konception av Naftabolaget - med en tillsats av naturvetarskärpa - gav den vid förra seklets början mycket läste Sven Hedin, när han som en av de första delgav den läsande svenska allmänheten sin bild av företaget efter en tids vistelse i Baku 1885 (han hade som nybakad student varit informator åt en skolpojke, son till en av bolagets ingenjörer).Denna hans översiktsvy över Nobelföretaget med dess tekniska resurser och anläggningar återfinns i reseboken Genom Persien, Mesopotamien och Kaukasien (1887 kap.3). I bearbetad form återkom skildringen i Från pol till pol (l911:I) – nu med en patriotisk fanfar i rubriken: Ett svenskt storverk i Balakani.
Liknande stilisering av bilden återfinns hos andra samtida, till exempel vapenhandlaren Gustaf Roos, som under pseudonymen Topchi givit en snabbskiss av företaget i boken À travers l’Orient et l’Occident (SPb1888). Efter Nobelbolagets undergång har andra koncept för att skildra det anmält sig, särskilt sådana med personhistorisk inriktning. Bolagets under lång tid främste tekniska chef och företagsledare på plats i Baku, sedermera generalkonsuln Wilhelm Hagelin, lät 1935 författarinnan Ida Bäckmann publicera utdrag av sina mycket marknära memoarer, Från filare till storindustriell, som givetvis redovisas bland Åsbrinks textkällor. Här kommer den för Bakuföretaget utmärkande tekniska framåtandan, sinnet för både tekniskt och ekonomiskt djärva innovationer, till sin rätt i livfull avfattning.
Däremot tillfördes berättelsen om Bakuföretaget intet nytt genom Sven Hedins minnesporträtt av Ludvig Nobel i Stormän och kungar (1950), där han förutom egna ungdomsintryck i huvudsak lutar sig mot en skildring från 1884 av den engelske journalisten Charles Marvin: Baku, the Petrolia of Europe. Att litteraturen i ämnet varit tunnsådd under åren bestyrks f ö av att Marvins arbete citeras i ännu en 1950-talstext: ”Bröderna Nobel och oljan i Baku” av Olov Gunnarsson i hans tillsammans med J.Gunnar Andersson (”Kina-Gunnar”) utgivna Svenska öden i fjärran land (1957), där liksom hos Hedin det storsvenska hör till: ”Var för sig och tillsammans skänkte de /Robert, Ludvig och Alfred/ ovansklig glans över det svenska namnet”.
Brita Åsbrinks bok är däremot, det bör sägas i detta sammanhang, välgörande fri från svensknationell yvighet av det slag som ämnet Nobels i Baku ofta har utlöst. Under 1950-talet blev till slut behovet av en mer uttömmande företagshistorik på personhistorisk grund tillgodosett, och det ur förnämsta källa, när Marta Nobel-Oleinikoff – Ludvigs dotter i andra giftet – efter mångårig möda efter alla förluster av dokumentation kunde slutföra sitt arbete Ludvig Nobel och hans verk (1952) – givetvis en av Brita Åsbrinks huvudkällor. Historien om Nobelföretaget i Baku skulle emellertid få vänta ytterligare nära 25 år på sin första autonoma monografi med företagsekonomisk inriktning på akademisk nivå: The Russian Rockefellers. The Saga of the Nobel Family and the Russian Oil Industry (Stanford 1976). Författare var en av Rysslandsforskarna i Harvard, dr. Robert W.Tolf. Till detta gedigna verks förtjänster hör att Nobelföretaget och dess obestridda ledarställning skildras som en funktion av inte endast personliga insatser utan också hela den kommersiella och finansiella miljön: inte minst företagets omedelbara och kritiska beroende av oljeprodukternas marknader, först den inhemska ryska men snart också den internationella (genom bygget av järnväg och pipeline till Svarta havet), och därmed även pressen av utländsk konkurrens, främst från amerikanska, franska och engelsk-holländska oljeintressen.
Tolfs arbete tillkom på sin tid under medverkan av den 1988 avlidne Nils Oleinikoff – Martas make – som också gav ut en med eget material utvidgad svensk översättning under titeln Tre generationer Nobel i Ryssland (1977). För övrigt bör nämnas att Tolfs bok, som Äsbrink förstås hänvisar till, uppvisar den troligen än i dag mest kompletta bibliografin till ämnet Nobels i Baku; Åsbrinks är mera begränsad. Visst har Brita Åsbrink förstått att tillgodogöra sig föregångarnas sakkunskap, men hon har kunnat ge sin bok en självständig profil bland annat genom att undvika att renodla det ekonomiska perspektivet för att i stället bredda det vittneshistoriska till att innefatta ett galleri av ledande och driftiga medarbetare i företaget, vida utöver den Nobelska familjekretsen. Därtill hör inslag av social och delvis etnologisk natur: brev av en anställd sjukgymnast om det ”stiliga” livet i Baku och St.Petersburg kontrasterar mot vittnesbörd om arbetarrörelsens etablering med förhandlingskrav och strejker åren runt 1905, om islamiska tatarers massakrer (för regeringens räkning?) bland den kristna armenska befolkningen (där socialismen började spira) – och även vice versa - och om mord på flera medarbetare i bolaget; ”fy fan sådant folk!” skriver en ingenjör efter ett av dem. En annan sagesman låter oss veta att Nobels kort efter krigsutbrottet 1914 kunde utöka arbetsstyrkan med ett 50-tal krigsfångar från Österrike-Ungern – ”och duktiga var de”, skriver han.
Någon analys av bakomliggande företeelser är det inte fråga om, här finns säkert ännu mycket att göra för historiker, men Brita Åsbrinks rikliga urval av human interest-material hör ändå till bokens stora förtjänster. Det omdömet gäller inte minst för det turbulenta slutskedet, då Nobelbolaget gick mot den upplösning som man när den inträffat aldrig ville tro vara den slutliga. ”Vi gjorde alla vår plikt i den tron att vi arbetade för vär firma, bolsjevikerna skulle snart jagas bort” skrev den siste chefsdisponenten Arthur Lessner 1920, kort innan han måste lämna Baku för gott. Samma sorts oförstående hoppfullhet skulle efter ett par år – 1922 – ta sig uttryck i att de tre viktigaste konkurrenterna om den ryska oljan: Nobels, Standard Oil of New Jersey och Royal Dutch/Shell gick ihop om att bilda en ”enhetsfront” (Front uni) för att solidariskt stå emot den nya sovjetstatens ihärdiga försök till enskilda handelsuppgörelser. Vilket, som Brita Åsbrink inte försummar att nämna, ganska snart misslyckades: de berörda intressena – och länderna – stod till slut sig själva närmast. Ändå skulle något av samma förtröstan dröja kvar hos Nobelföretagets intressenter ännu långt in på 1930-talet.
En mera systematisk genomgång av 1920-talets efterspel på oljemarknaden återfinns i ett arbete som faller utom ramen för Brita Åsbrinks bok, nämligen Antony C. Sutton: Western Technology and Soviet Economic Development 1917 to 1930 (Hoover Institute, Stanford, Cal. 1968). I denna boks andra kapitel: Caucasus Oil Fields - The Key to Economic Recovery, påvisas på basis av ekonomisk-statistiska data att Sovjets satsningar på import av utländsk teknologi och administration för oljefälten – dels direkt, dels genom s k koncessioner – varit den ensamt avgörande faktorn bakom den snabba återhämtning som bland annat inneburit att exporten av oljeprodukter redan åren 1926-27 fördubblats jämfört med 1913 års. Det rörde sig inte minst om senaste amerikanska teknik för den djupborrning och pumpning ur djupa borrhål, som blivit oundgänglig genom att ytlagren av olja i Baku börjat bli uttömda. (Ironiskt nog hade femtio år tidigare dåtida amerikansk teknik för oljeborrningen hört till de inlånade tekniska nyheter som från starten givit Ludvig Nobels bolag dess försprång) Suttons utredning bekräftar i stora drag ett utlåtande år 1916 av tekniska kunskapare i Baku för den holländske oljemagnaten Deterding, som liksom i förbigående återges av Brita Åsbrink: ”de nobelska anläggningarna var gammalmodiga. Bolaget forskade inte, utvecklade inte nya metoder…Dessutom saknade man kvalificerad personal” (s. 243). Hade den tekniska utvecklingen i oljevärlden sprungit ifrån Nobels?
Till slut bör konstateras att samtidigt som Brita Åsbrinks arbete är ett välbehövligt och läsvärt bidrag till historien om Nobels Naftabolag i Baku på ett populärt plan, så ger det också en uppfordrande signal till vidare analyser av systematiskt vetenskaplig natur, både från den ekonomiska och den politiska historiens infallsvinklar. En forskningsuppgift som än i dag inte kan vara uttömd på intresse vore oljestaden Baku som grogrund och plantskola för inte bara en tidig rysk arbetarrörelse med facklig inriktning utan också en till revolutionär våldsideologi urartad socialism av stalinskt märke. För Stalin, ”Koba”, född i grannlandet Georgien, var Baku den första storstaden, där började han komma sig upp i rörelsen (såsom Brita Åsbrink i korthet redovisar).
Den stora komplikationen inträder när temat sätts in i kontexten av den ständiga bittra konflikten mellan folken i Azerbejdzjan och Armenien, muslimer och kristna, i det högspända Kaukasus. En lucka i vår litteratur är också avsaknaden av – eller vår bristande kännedom om – seriösa sovjetiska och ”postsovjetiska” forskares analyser av den tidiga ryska oljeindustrins historia och tekniska och finansiella förutsättningar. En första källa – självfallet inte den slutgiltiga – kan vara den utförliga artikel under uppslagsordet ”Bakus oljeindustri” (Bakinskaja neftianaja promysjlennost’) som intagits i sovjettidens tidigaste uppslagsverk, encyklopedien av 1926, dvs från NEP-tiden, då censuren inte tycks ha varit alltför rigorös och det propagandistiska inslaget inte alltför påfallande.
Här visas en strukturell grafik över förkrigstida oljeintressen i Baku med”Nobelj” i centrum (ingalunda utraderat ur minnet), jämte en del produktionsstatistik före och efter nationaliseringen 1920. Man visar hur oljeindustrins återuppbyggnad efter krig och kaos varit beroende av just den nyaste tekniken för borrning och pumpning och även för raffineringen. Den kontinuerliga destillationsprocess, som Nobels på sin tid varit så stolta över, var överspelad genom elektrifiering och nya förfaranden som cracking för utvinningen av bensin. Numera är som bekant oljefältens epok i Baku i huvudsak förbi. Det mesta av oljeproduktionen i området äger rum offshore ute i Kaspiska havet, efter en början 1949 från en enkel plattform (Izvestija 1980-04-24). Berättelsen om praktikfallet Nobels i Baku bör dock alltjämt kunna ge anledning till lärorik forskning.
Kanske visar den på ett globalt mönster i den tidiga industrialiseringen som vore värt att uppmärksammas inom ekonomisk historia: en obetvinglig inbördes ”magnetism”, tekniskt och finansiellt, mellan utvinningen av råvarutillgångar och en fortgående innovativ utbyggnad av teknik och infrastruktur för deras transporter ut till marknaden. Efter att ha tagit fasta på Bakuoljans möjligheter tvingades ju Nobels att riskera en stor del av sin finansiella kapacitet på en hela tiden fortgående utbyggnad av transport-och depåsystem, enligt vid varje tidpunkt ledande teknik, för distributionen inom den livsviktiga inhemska marknaden och med åren även för export. Analogt fastän ”från motsatt håll” satsade den franska grenen av Rotschilds – de tidigaste finansiärerna av järnvägar i Europa – betydande resurser på att i Baku tillförsäkra sig tillgång till både oljeprodukter och en järnvägsförbindelse fram till Svarta havet (Baku-Tiflis-Batum) för sin redan då etablerade marknadsföring av olja på Europa och orienten, som i sin tur hade krävt ett samgående med rederiintressen (bröderna Samuel).
Från vårt eget 1800-tal känns kanske mönstret igen i, till exempel, fusionen av mellansvenska järnvägar jämte Oxelösunds hamn med järnmalmsgruvorna i Bergslagen till Grängesbergsbolaget, den blivande internationella storkoncernen med bland annat egen flotta av oceangående bulkfartyg, liksom även i den förste Axel Johnsons finansiering av uppbyggnaden av ett eget, med tiden högst betydande rederiföretag utifrån en primär marknadsbas av kolimport från England. Kan kanske en uppföljning av sådana mönster i marknadsekonomierna lära oss något om varför en branschvis centralplanering genom statens försorg inte kunde fungera så bra i längden?
När det gäller oljan i Baku förändras inte saken av att Rotschilds hann sälja ut sina intressen där före första världskriget och därmed illustrera det goda råd för börsspekulanter som har tillskrivits Albert Rotschild av Wien-släkten: ”One must go into the market as into a cold shower – quick in and quick out.”(enligt Fredric Morton: Rothschilds. A Family Portrait. (London 1961).
Lars G. Nyberg
lars.g.nyberg@swipnet.se