av Lars Erik Blomqvist
Översättare, fil.dr.
E-post: lars-erik.blomqvist@sh.se
Det är inte med genomblöta gråkappor på trötta hästar som vi närmar oss slottet Meschoten i Kurland i november. Inte med samma förväntan, som Margaretha von Trotta i Volker Schlöndorffs film "Nackskottet", att som år 1919 få värme vid husets brasor och gammaldags högborgerligt gemyt vid bordet, inte att få lyssna till de sorgsna adelssångerna under den tilltagande kvällsberusningen bakom jalusierna och kristallglasen – medan ingen, absolut ingen, utanför herrgården visste vad som skulle hända: var var bolsjevikerna, var var letterna med överste Kalpaks, var var äventyraren Bermondt och var fanns den tyske generalen von der Goltz? – allting lika ovisst.
Och vart hade alla dessa Manteuffels och Bielensteins tagit vägen? Hade de dragit till Libau eller Windau för att hävda sin rätt till sina gods? Hur skulle det gå med Katzdangen, nedbränt redan 1905 av "de där letterna"? Det stora kriget – det som sedan fick heta "Första världskriget" – var på väg att sluta här, låt vara utan skyttegravar men ändå med lömska bakhåll i de skymda skogsbrynen. Visst – vi känner också igen von Keyserling (Skymningens gårdar, 1914) och hans "fin-de-siècle"– variant av det kurländska herrskapslivet. På den sandiga, lerstänkta vägen från Bauska (medeltidsriddarnas Bauskenburg) till Meschoten här i distriktet Semgallen är groparna förmodligen lika besvärande för en VW av 2001 års modell som de var för de smått förvirrade och särdeles illa betalda underofficerarna åren 1918 och 1919.
Dimmigt är det, surt och råkallt i november – åkrarna ligger i träda, storkbona hyser nu i höstdimman inga invånare (de stora fåglarna har dragit till Afrika) – och de gamla halmtäckta bondhusen är lika övergivna. På vägen hit från Riga har vi lärt oss att platt och flackt, tomhet och ödslighet, är det som ännu gäller i Semgallen. Nej, det är således idag med en kanske något överdrivet elektroniskt utrustad hyrbil som vi svänger upp mot det alldeles nyrestaurerade slottet Meschoten (Mezotne). Här härskade de – de tyskbaltiska baronerna, alltsedan kejsarinnan Katarina skänkte godset till en av döttrarnas guvernanter, friherinnan von Liewen, 1795. Tusentals livegna hade de (fram till 1817), preussisk stil tillämpade de, övergivna blev de av den ryska statsmakten när revolutionen kom 1905. Besvärlig blev deras ställning i det fria Lettland under mellankrigstiden, hem "till Riket" kallades de under den mörkaste tiden – och deras herresäten förvandlades till ålderdomshem, sovjetiska fackföreningsskolor eller – i värsta fall – sädesmagasin efter 1945.
Idag berättar – på engelska språket – en vänlig guide i de återställda empiresalarna att man kan övernatta här med helpension för 40 lat per dubbelrum (600 kr). Eller ordna konferens med alla möjliga AV-hjälpmedel och blädderblock. Så gick det för godsägarna till slottet Meschoten – som också finns beskrivet som Elley – efter tätorten i närheten. Innan Elley (Eleja) är det dags för Rundale. Det är mycket, mycket större än Mezotne/Meschoten – ett kurländskt Versailles, utkastat på de trista åkrarna. Egentligen är detta de kurländska hertigarnas Ruhenthal, ett väldigt sommarslott där man ännu kan ana stallknektarna och betjänterna i 1700-talets hårpiskor och med kineserier i rokokomiljön.
Det var här som Ernst Johann Biron (von Bühren) markerade sin maktställning som kurländsk furste på 1730-talet, när han till slut genom sin förbindelse med den ryska kejsarinnan Anna Ioannovna blev hela Rysslands militärdiktator. Illa gick det sedan för Biron: år 1740 häktades han vid maktskiftet i S:t Petersburg, bygget i Ruhenthal inställdes, den italienske arkitekten Rastrelli (som byggde Vinterpalatset i den ryska huvudstaden) fick andra uppgifter. Det var först efter tjugo år i förvisning som Biron kunde komma tillbaka till Kurland. Men då nalkades redan slutet för det kurländska hertigdömet. Sonen, hertig Peter, hamnade mitt i den dåtida världspolitikens rävsax mellan Polen, Ryssland och Preussen. Och år 1795 var det slut. Genom ryska intriger (Polens delningar! Tronföljden, som vanligt!) tvingades Peter acceptera vad en ryskvänlig lantdag hade beslutat. Han nödgades resa till S:t Petersburg och underteckna ett fördrag som innebar att Kurland blev ett ryskt protektorat. Visst fick Peter (Biron/von Bühren) ett ansenligt vederlag i dukater, men hans land inlemmades i det ryska riket. Om allt detta berättar idag en utställning i palatset Rundale. Om kurländska försök till självständighet mitt i stormaktspolitikens stormvindar i franska revolutionens tid på 1790-talet. Om påtryckningar från kejsarinnan Katarina, om fördrag och signaturer, om svek och inmarscher.
Plötsligt anar man en undertext. Visserligen hade de letter som idag gör palatset i Rundale till en guldsprakande mottagningslokal för gästande statsöverhuvuden ingenting med Ruhenthal att göra annat än som livegna jordarbetare. Visserligen var Kurland – då som nu – bara en del av det lettiska området. Men exemplet Kurland – låt vara att det den gången var hertigar av tysk-baltisk härkomst som försökte göra motstånd mot ryska imperieambitioner – visar på hur dagens snart NATO-anslutna republik jagar efter historiska paralleller.
Europas historia är, som bekant, tryfferad med ironier. Redan under den sena sovjettiden i Lettland publicerades mängder av material om Ernst Johann Biron. Jag minns för egen del hur lettiska vänner under självständighetskampen 1991 försökte övertyga mig om att denne balttyske uppkomling, gunstling hos kejsarinnan, stormrik godsägare, grundare av en dynasti (som fortfarande räknar ättlingar bland en del titulära "prinzen von Curland", ibland födda så sent på 1940-talet) var en "stor man". Idag vilar han tillsammans med sina fränder i de kurländska hertigarnas gravvalv i Mitau, dagens lettiska Jelgava. Ernst Johann, kejsarinnan Annas "favorit", ligger i en silversarkofag i källaren under det jättelika slott i Mitau där han vistades vintertid innan resorna till Ruhenthal. Till Birons otroligt påkostade slottsmiljö i Rundale, mitt i det lantligaste av baltiska landskap, reser fru presidenten Vika-Freibergas gäster.
I Jelgava/Mitau (också det byggt av Rastrelli) har hans vinterpalats blivit till det lettiska – ja, varför inte i denna agrara miljö? – lantbruksuniversitetets bibliotek. Och mitt bland alla dessa intryck i det lettiska Kurland av månghundraårig livegenskap, tyskbaltiskt lantgårdsliv, mellankrigstidens lettiska jordfördelning, krigens hela förödelse, sovjetregimens träda och dagens trevande försök till återhämtning – mitt uppe i allt detta, där en gång frihetskrigets studentkompanier och motståndarnas vilsna kavallerister sökte sig till likadana eldstäder i ofredens genomfrusna novemberdagar – där finner vi att Ernst Johann Birons gemål Benigna Gottlieb var född – ja just – von Trotta.