Christer Pursiainen höll den 24 januari 2002 ett mycket uppskattat
föredrag om det ryska tänkandet kring det civila samhället eller
medborgarsamhället. Han demonstrerade hur olika politiska tankeströmningar
inom i Ryssland definierar medborgarsamhället.
En avgörande vattendelare är, liksom tidigare i ryska historien, synen på Väst; mellan dem som ser Väst som en förebild (zapadniki) och de som är i grunden fientligt inställda till Väst (euroasiater eller slavofiler). De mål de olika tankeinriktningarna prioriterar och hur de ser på statens roll bestämmer hur de definierar och ser på medborgarsamhället. Inom den västvänliga falangen finns ett antal olika sätt att tänka kring detta, vilket gör att t.ex. de ”romantiska” zapadnikerna ser medborgarsamhället som fria sammanslutningar som kämpar mot en repressiv stat medan t.ex. ”konservativa” eller ”auktoritära” zapadniki helst ser medborgarsamhället som något som kan mobiliseras av staten för att påskynda moderniseringen av samhället. Företrädare för den euroasiatiska eller slavofila falangen å andra sidan ser medborgarsamhället som något som bör leva i harmoni med staten och arbeta sida vid sida med staten för att bevara Rysslands kulturella särart (och skydda det mot västlig individualism).
Christer Pursiainen håller på att förebereda en bok i ämnet.
Se även hans artikel i Nordiskt Östforum:
Pursiainen, Christer (2000) Förhållandet mellan stat och samhälle
i Ryssland: Trender och strukturer, Nordiskt Östforum, 2000, No.3,
pp. 7-16.
Inbjuden talare vid Sällskapets årsmöte den 19 februari var
Iver B. Neumann. Han ställde frågan om när man kan tala
om Ryssland som stormakt. Neumann började med att diskutera möjliga
definitioner av en stormakt och gick främst tillbaka till Max Weber
och Leopold von Ranke som koncentrerade sig på maktresurser (stark
armé och ekonomi). Därefter konstaterade Neumann att en stormakt
måste räknas som stor av andra stormakter, bli en medlem i klubben.
(Neumann jämförde med hur universitet i Storbritannien väljer
att tävla endast med universitet de anser vara jämbördiga. Således
tävlar t.ex. Oxford och Cambridge i rodd endast mot varandra.) Betydande
för att bli medlem av "stormaktsklubben" var att dels förfoga
över maktresurser i termer av stark krigsmakt och ekonomi, dels att förevisa
ledande kulturell och moralisk prestige.
Ryssland uppfyllde relativt tidigt den första delen av ekvationen, men
halkade tidigt efter på den kulturella-moraliska skalan. Redan på
1500-talet hade Ryssland förbindelser med Europa, men det var först
efter "den stora oredan" som Ryssland slöt avtal med andra stater
och bjöd in utländska representanter. Dock gick det sämre vad
gällde att inlemmas i det kulturella nätverket mellan europeiska stormakter.
Ett talande exempel på detta är hur Ryssland misslyckades med att
gifta in sig i andra kungahus. Först i och med delningen av Polen blev
Ryssland en stormakt enligt Webers definition medan Ryssland civilisationsmässigt
inte är accepterat som stormakt. Wienkongressen 1815 slog fast att
fem stormakter, varav Ryssland var en, skulle garantera freden. Samtidigt hade
ett nytt kriterium för stormakter börjat vinna mark: folkstater snarare
än monarkier blev tidens motto. Återigen hamnade Ryssland på
efterkälken. Neumann slog fast att Ryssland räknats som stormakt främst
då Webers definition varit förhärskande på den internationella
scenen, men ständigt hamnat i bakvattnet då mer kulturella kriterier
åter kommit i fokus.
Professor David Gaunt, som leder Baltic and East European Graduate School vid Södertörns högskola, var inbjuden att kommentera och inleda diskussionen. Gaunt instämde i synen på stormakter som en fråga om relationer snarare än som något absolut mätbart. Han pekade också på hur Ryssland förlorat sin stormaktsstatus vid flera tillfällen. En mycket intressant diskussion följde på detta och kvällen fortsatte över med samtal över ett glas vin och en ostbricka.
Den 19 mars hölls ett möte där Ukrainas situation inför
valet belystes och debatterades. Inbjudna föredragshållare var Per-Arne
Bodin (professor på Stockholms universitet), som talade om Ukrainas
historiska arv, Jakob Hedenskog (forskare på FOI), som i sitt föredrag
gick igenom dagens politiska situation i Ukraina. Inbjuden som kommentator var
Oksana Shmulyar-Green (doktorand på Göteborgs universitet),
som kommenterade de båda föredragen utifrån sin bakgrund som
sociolog och sina egna erfarenheter från Ukraina.
Per-Arne Bodin inledde med att konstatera att Ukrainas historia är ytterst krånglig. Det område som vi idag kallar Ukraina har i olika omgångar tillhört Polen, Storfurstendömet Litauen och Ryssland. Ofta används benämningen Rus av såväl ukrainare som ryssar, för att markera historisk kontinuitet. Ukraina används som beteckning egentligen först på 1800-talet och är en benämning som skapades av Taras Sjevtjenka. Först i början på 1900-talet började även galizierna att räkna sig själva som ukrainare.
Per-Arne Bodin kom även in på språkets betydelse. Ukrainska
skapades egentligen som ett resultat av frihetssträvanden på 1800-talet.
Kyrkslavismer rensades bort och med ”ortografi som politik” skapades
ett ukrainskt skriftspråk baserat på det talade språket. Slutligen
nämnde Per-Arne Bodin även religionens roll. Tre kyrkor existerar:
den ortodoxa, den katolska och den uniatiska. Den uniatiska kyrkan har sitt
fäste framför allt i Galizien. Alla dessa faktorer har betydelse när
Ukraina söker sin identitet – en ytterst vansklig process där
man pendlar mellan östliga och västliga influenser.
Jakob Hedenskog inledde med att redogöra för dagens situation i det
ukrainska parlamentet, Verchovna Rada. Det politiska systemet
i Ukraina påminner om det ryska. Liksom i Ryssland består Radan
av 450 deputerade varav 225 väljs på partilistor och 225 i enmansvalkretsar.
Man kan tala om tre större block i ukrainsk politik: ett vänsterblock,
ett centristiskt
block och ett högerblock. Idag domineras Radan av centristerna (oligarkpartier),
men det finns en stark vänsterfalang och en mindre högerfalang (nationaldemokraterna).
Mycket talar för att centristerna kommer att gå framåt i valet
och att vänstern kommer att backa.
Det ukrainska kommunistpartiet har idag slutat att spela rollen som egentlig
opposition. Jakob pekade särskilt på att man inte skulle låta
sig luras av de olika partiernas namn. I synnerhet centristerna är oftast
inte det man tror att de ska vara. Således är "De förenade
socialdemokraterna" inte ett socialdemokratiskt parti utan ett populistiskt
oligarkparti och "De gröna" är i händerna på
energioligarker etc. Valet kommer troligen inte att genomföras i god demokratisk
ordning – en rad överträdelser av vallagen har redan noterats.
Ryssland kommer också att göra allt för att säkra en fortsatt
Rysslandsvänlig politik i Ukraina.
Oksana Shmulyar-Green instämde med både Per-Arne Bodin och Jakob Hedenskog och pekade på hur båda deras föredrag behandlat den spänningszon som Ukraina befinner sig i mellan öst och väst. Hur Ukraina brottas med sin identitet nästan dagligen. Hon nämnde också att uppdelningen i vänster, center och höger för många ukrainare känns konstgjord och att det politiska etablissemanget i sin helhet hade mycket låg legitimitet hos befolkningen. Därefter följde en frågestund innan diskussionen fortsatte under gemytliga omständigheter.
Carolina Vendil
Epost: carolina.vendil@foi.se