Detta är en något förkortad version av det inlägg som ursprungligen publicerades i Sällskapets debattforum på nätet, Ligan.
Just den 23 februari var den gamla Sovjetarméns dag.
I min Vojennyj Entsiklopeditjeskij Slovar' (utgiven i Moskva 1983) kan
jag läsa
att Den´ Sovjetskoj Armii i Vojenno-Morskovo Flota "uppmärksammar
det
sovjetiska folkets massiva angrepp i försvaret av det socialistiska
fäderneslandet och Röda Arméns första avdelningars modiga
motstånd mot de
tyska ockupanterna den 23 februari år 1918". Men vad var det som
egentligen
utspelades i Ryssland omkring den 23 februari?
Läget i februari 1918 var ju det, att förhandlingarna i Brest-Litovsk
brutit
samman. Enligt Alan Mooreheads bok Ryska revolutionen (svensk
utgåva 1959)
pressade tyskarna på med allt större krav om landavträdelser
och
krigsskadestånd. Den 10 februari förklarade den ryska delegationens
ledare
Trotskij att "vi drar oss ur kriget men ser oss nödsakade att
vägra
underteckna något fredsfördrag".
Samtidigt tillkännagav bolsjevikerna i
Petrograd att den ryska armén skulle demobiliseras, något som visade
sig vara
en bluff för att försöka blidka tyskarna.
Tyskarna under Ludendorff och östfrontens överbefälhavare
general Hoffman
kände sitt överläge och den 17 februari satte tyskarna in en
offensiv på bred
front mot norr och nordost med sikte på Petrograd och Moskva. Total panik
utbröt hos bolsjevikerna, inklusive hos Lenin själv. Tyskarnas
mål var att
störta de motsträviga bolsjevikerna, som enligt Kaiser Wilhelm
utgjordes av
"en världsomfattande judisk frimurarkomplott". Jodå, jag
har
naturligtvis även Richard Pipes' bok "Den ryska revolutionen"
(svensk utgåva
1997, översättning Staffan Skott) i min bokhylla. Även den boken
ligger nu
uppslagen framför mig och motsvarande skildras ju där på ss
202-206.
Den tyska offensiven rullar fram utan att den möter nämnvärt
ryskt motstånd.
Stad efter stad intas. Anfallstäternas befälhavare rapporterar till
det tyska
högkvarteret: "Det enda som fördröjer oss är de dåliga
vägarna". Den 21
februari ställer tyskarna ett ultimatum, som skall besvaras inom 48 timmar,
dvs senast 23 februari. Lenin och Trotskij bemyndigas att per radio meddela
Berlin, att Ryssland nu var villigt att anta fredsvilkoren utan ändringar.
Följande dag svarade Hoffman att han inte godtog radiomeddelanden utan
krävde
en undertecknad skrivelse som borde lämnas till den tyske befälhavaren
i
Daugavpils.
Den panikslagne Lenin insåg, att den ryska armén inte ens kunde
erbjuda
symboliskt motstånd och utfärdade en proklamation den 23 februari
under
rubriken "Det socialistiska fosterlandet är i fara", som
egentligen till sitt
huvudinnehåll var en uppmaning att krossa även allt inre motstånd.
Broar och
ammunitionsupplag skulle sprängas i luften längs de vägar där
tyskarna ryckte
fram. Förrädare skulle arkebuseras på stället. Varenda
by skulle offra sig på
samma sätt som under kriget mot Napoleon.
Alla som ställde sig i opposition mot
Lenin och hans parti skulle likvideras. "Fiendeagenter, svartabörshandlare,
tjuvar, ligister, kontrarevolutionära uppviglare och tyska spioner skall
skjutas på stället". Detta kom att bli inledningen till en mycket
långvarig
och blodig terror. (Innehållet i dessa senare stycken är hämtade
från både
Alan Moreheads och Richard Pipes´ bok.)
Så här i efterhand kan det synas helt otroligt, att bolsjevikerna
i detta läge
lyckade klamra sig fast vid makten. Det hade verkligen inte behövts mycket
för
att allt skulle tippa över ända och världshistorien kanske fått
en helt ny
inrikting. Men oppositionen var helt lamslagen. Både på grund av
hotet från
Tyskland och bolsjevikernas aggressivitet och råhet.
Den tyska framryckningen mot Petrograd fortsätter och nu plockar jag ned
nästa
bok från bokhyllan bakom mig. Det är tredje delen av Istorija
Rossii
(Rysslands historia, rysk utgåva, Avanta 1996), den del, som omfattar
det ryska
1900-talets historia. De här historiedelarna ingår i en serie tjocka
och
mycket rikt illustrerade böcker under samlingsnamnet Entsiklopedija
dlja
detej, dvs Uppslagsbok för barn. Nu ser jag framför mig, hur någon
med strikt akademisk skolning rynkar på näsan. Att bedriva
källforskning med hjäp av en rysk barnbok, hu så hemskt. Men
här går jag till motvärn. Jag äger flera band i nämnda
serie
uppslagsböcker, alla tryckta under andra hälften av 1990-talet och
som jag då
och då köpt i välsorterade bokaffärer i S:t Petersburg
och Moskva.
Jag använder dem ofta som uppslagsböcker och just historiedelarna
tycker jag är
alldeles utmärkta för detta ändamål. Och – vill jag
påstå – publicerade på en
sådan nivå, att en svensk i övre tonåren skulle finna
dem "alldeles för djupa
och enbart för studenter". Till alla ligamedlemmar kan jag verkligen
rekommendera denna serie uppslagsböcker.
De är mycket trevligt framställda, rikt illustrerade och som framgår
av den
gemensamma titeln, är ju det ryska språket inte alltför snirkligt.
Men nu åter till ämnet. I tredje delen av Istorija Rossii
läser jag, att den
23 februari 1918 har den tyska armén intagit Pskov och den 3 mars även
Narva.
Läser vidare på samma sida, att Narva övergavs utan strid av
en avdelning
rödarmister under ledning av matros Pavel Dybenko. (Bara en matros,
snälla
nå´n! Inget ont om matroser som människor, men tala om absolut
bottenskrap av
försvarsresurser. Vem förde då befälet över styrkorna
bakom Narva? Ett
hembiträde?) General Bontj-Brujévitj (1870-1956), en general
i tsararmén som
bytt sida, var vid denna tidpunkt det röda överkommandots stabschef.
enligt
Vojennyj Entsiklopeditjeskij Slovar´. Han skriver apropå
Narva:
"Avdelning Dybenko ingav mig inget
förtroende. Det räckte med att kasta en blick på dessa
anarkistiska matroser med påsydda pärlemorsknappar på sina
vida byxor och
deras odisciplinerade uppträdande, för att förstå att de
inte skulle kunna
slås mot reguljära tyska förband. Mina farhågor besannades".
(Uppslagsbok för barn.)
Den 23 mars, när de 48 timmarna gått ut, kommer Tyskland med nya
fredsförslag.
Tyskarna skulle nu även ockupera hela Estland och en del av Lettland och
ryssarna skulle dra sig tillbaka från Finland och Ukraina. Turkarna skulle
också få en större del av bytet. Hela bolsjevikorganisationen
håller i detta
panikläge på att rasa samman. Lenin hotar med att avgå om inte
det tyska
fredsförslaget godtas. Han fick sin vilja fram vid en folkomröstning
samma dag
i sovjetkongressen med 116 röster för och 85 emot samt 26 frånvarande.
Enligt
Alan Moorehead kom även tyska mutor till användning för att få
bolsjevikerna
att gå med på fredsvillkoren. När delegationerna återigen
samlades i Brest-Litovsk ville ryssarna omedelbart
skriva under fredsvillkoren. Men för tyskarna brådskade det inte.
Först
klockan fem på eftermiddagen den tredje mars, samma dag som Narva intogs
av
tyskarna, försågs fredsfördraget äntligen med underskrifter.
För Ryssland var
det ett förkrossande nederlag. Ryssland förlorade en tredjedel, sextiotvå
miljoner, av sin befolkning, en fjärdedel av sin yta, en tredjedel av sin
åkerjord, tjugosju procent av nationalinkomsten och mer än hälften
av
industrierna. Nu stod landet fullkomligt blottat.
Som jag nämnde i förbigående ovan och ännu mer efter det
att fördraget
skrivits under, är det en gåta hur bolsjevikerna kunde klara sig
igenom detta
fullkomligt hopplösa läge. Varför störtades de inte? Och
en annan fråga.
Varför fortsatte inte tyskarna ända fram till Petrograd, eftersom
vägarna nu
låg helt öppna fram till huvudstaden? Insåg dessa att ett hotat
Petrograd
skulle hjälpa bolsjevikerna att moblisera ett starkt folkligt motstånd
till
försvar av staden och övriga Ryssland?
Men det är inte dessa frågor jag nu funderar över. Utan varför
inföll i den
sovjetiska almanackan Den´ Sovjetskoj Armii i Vojenno-Morskovo Flota
den 23
februari på grund av händelser den 23 februari 1918? Det var väl
sannerligen
inget att fira? Eller var det Lenins proklamation av den 23 februari 1918 om
"det totala kriget" mot tyskar, tjuvar, kontrarevolutionärer
och dylikt, som
gav upphov till denna "helgdag" i Sovjetunionen och som nu i våra
dagar
övergått till att bli någon slags allmän "mansdag"
som en motvikt till den
åttonde mars?
I detta läge finner jag ingen annan råd, än att be om hjälp
hos ligamedlemmen
Irina Makridova på Sveriges Radios ryska redaktion. Irina är
ju utbildad
historiker och kan väldigt mycket om den sovjetiska epokens historia. Hon
är uppvuxen i Sovjetunionen. Jag redogör noggrant för innehållet
i
mina ovannämnda källor och menar att kring den 23 februari 1918. Irina
blir först konfunderad och sedan mycket intresserad. Hon ber att få
kolla i sina böcker som trycktes under sovjettiden. En stund senare ringer
hon upp mig. Och inleder med "det verkar
som om du har rätt". Efter att ha idkat en stunds högläsning
för varandra ur
diverse böcker omväxlande på svenska och på ryska och
diskuterat innehållet
kommer vi fram till följande:
Dagarna kring den 23 februari var läget
synnerligen prekärt för bolsjevikledningen. Det framgår även
av den sovjetiska
historieskrivningen. Men denna talar också om att "de första
avdelningarna av
Röda armén under hårda strider den 23 februari lyckades hejda
den tyska
framryckningen i Pskov-Narvaområdet". Men i övrigt är skildringen
kring detta
mycket oprecis och nämner inga detaljer. Mycket olikt sovjetisk
historieskrivning, som ju gärna dessutom plockar fram diverse hjältar
att
tillägnas en personlig hyllning. Man kan tyda innehållet så,
att antingen
hejdade verkligen några små avdelningar ur Röda armén
tyskarnas offensiv,
eller - beslöt tyskarna själva att inte gå längre. Allt
tyder på att tyskarna
var oerhört militärt överlägsna i regionen, det fanns inga
ryska förband med
nämnvärt stridsvärde, som kunde stå emot. Och jag har ovan
citerat vad general
Bontj-Brujevitj ansåg om matros Dybenko och hans "slaskbeväringar".
Man anar
att dessa var ganska typiska för det motstånd som mötte tyskarna.
Att tyskarna inte längre fullföljde offensiven mot Petrograd och
Moskva kan
också ha med läget på västfronten att göra. I slutet
av 1917 började
amerikanska styrkor ladda upp i Frankrike. Det kom visserligen att dröja
ända
fram till början av juni 1918 innan dessa sattes in i större skala.
Men
tyskarna ville förekomma den amerikanska insatsen och genomförde under
mars -
juli fem stora motoffensiver längs västfronten. För dem kom därför
fredsfördraget i Brest-Litovsk den tredje mars vid en mycket lämplig
tidpunkt.
Men för att återgå till Sovjetarméns dag med
hänvisning till 23 februari
1918, förefaller anledningen till detta datum vara höljd i den sovjetiska
historieskrivningens dunkel. Det har åtminstone både Irina Makridova
och jag
kommit fram till. Och varför kom den att heta "Sovjetarméns
dag"? Sovjetarmén,
som benämning på denna del av de väpnade styrkorna, infördes
inte förrän år
1946. Och nog borde det ha funnits ett lämpligare datum att plocka fram
från
till exempel "Det stora fosterländska kriget".
Något som vi också funderar över men inte har hittat svar
på är - från vilket
år började man fira Sovjetarméns dag den 23 februari? Själv
tror jag att det
var först under andra världskriget (Röda armén) eller
strax därefter.
Har jag personligen på något sätt upplevt Sovjetarméns
dag den 23 februari?
Jodå. Under mina drygt fem år som chef för Tolkskolan i Uppsala
under den
andra hälften av 1970-talet och de kommande åren inom den militära
underrättelsetjänsten fick jag varje år en inbjudan från
Sovjetunionens
ambassad. Självklart gick jag dit. Sovjetarméns dag var på
den tiden
fantastiska tillställningar. Massvis av folk trängdes i ambassadens
stora
mottagningssal. Hela det militära svenska överkommandot med de flesta
av sina
generaler med överbefälhavaren i spetsen var där, alla i full
uniform med
blänkande ägiljetter, medaljribbor och putsade axelklaffar. Och så
alla övriga
länders militärattachéer, både de som var ackrediterade
eller
sidoackrediterade i Stockholm. I uniform. Plus ett otal utländska
diplomatmänniskor och folk från vårt eget försvars- och
utrikesdepartement.
Nästan alla militärattachéer hade med sig sina uppklädda
fruar, vilka
säkerligen hotade med både hemresa och skilsmässa, om de inte
fick utnyttja
detta strålande tillfälle att visa upp sig och prata strunt vitt
och brett med
ett cocktailglas i handen i det enorma folkhavet. Ja, det var verkligen
glittrande tillställningar.
Och vilken buffé bjöds det inte på! Ett enormt utbud av allt
som var gott och
kaloririkt. Hur mycket som helst. För den som ville, var det bara att vräka
i
sig av läckerheterna. Och givetvis obegränsad tillgång till
all sorts sprit.
Supermakten Sovjetunionen sparade inte på resurserna under sjuttio- och
början
av åttiotalet. Ja, djäklaranamma, det var tider det! Se´n började
det som
bekant gå utför med alltihop, inklusive tillställningarna på
det som sedan
blev Ryska Federationens ambassad.
När flygflottiljen i Uppsala, F16, år 1991
tog emot en rysk flygflottilj på gästbesök ingick också
en mottagning på det
som ytterligare en kort tid (veckor) var Sovjetunionens ambassad. Men de ryska
flygarna hade själva fått ta med sig käket från Ryssland!
Ambassaden hade inte
råd att ställa upp med annat än lite skattefri sprit. Jag var
själv där vid
tillfället. Ja, herregud, inte
underligt att man tyckte lite synd om ambassadfolket.
Jag träffar ibland kollegor till mig från de där åren
inom
underrättelsetjänsten liksom också bekanta, vilka tjänstgjorde
vid SÄPO under
motsvarande tid. Vi stöter ihop på någon stockholmsgata eller
i ett varuhus
och pratar om hur det var förr. Då fanns det både sovjetiska
divisioner att
räkna över eller den stora östersjöflottan med sina över
400 fartyg att spana
på. Och SÄPO-folket hade en massa fulingar från olika öststatsambassader
att
hålla reda på. Försvarshögskoolan övade invasionsförsvar
mot väldiga
invasionskakor som kom seglande över Östersjön. En av mina SÄPO-bekanta
träffade jag i tunnelbanan häromdagen. Han kan berätta många
dråpliga
historier, om hur det var att utvisa östdiplomater under den tid som det
begav
sig, ty han var med personligen. De flesta utvisningarna blev aldrig kända
för
den svenska allmänheten. Kunde det hela ske lite diskret, slapp i regel
den
svenska ambassaden i det aktuella öststatslandet att åka på
en
"svarsutvisning" så att säga.
Detta var för övrigt anledningen till att
NATO-ländernas ambassader i Moskva satt med en hel drös s k andresekreterare,
som, i stort sett, inte hade annan uppgift än att sitta och rulla tummarna
med
packad resväska på rummet, beredda på snabb utvisning ut ur
Sovjetunionen om
några sovjetiska agenter råkade klanta sig i Väst. Sådana
var spelets regler.
Spelets regler, ja. Jag besökte förståss inte bara tillställningarna
på
Sovjetunionens ambassad under den här tiden utan alla WP-ambassader vid
diverse tillfällen. Det hörde ju till reglerna att alla skulle prata
med alla,
åtminstone så många som möjligt, det gällde att
röra på sig. Stod man still
alltför länge kunde man bli misstänkt för att tillhöra
värdlandets
säkerhetspersonal eller vara ute i något annat skumt syfte.
Men ofta blev jag
omringad av både ryssar, kineser, bulgarer, polacker och jag vet inte
vad.
Alla hade frågor att ställa, med enligt spelets regler fick de inte
vara
alltför framfusiga, såsom "hur många brigader har ni i
Sverige just nu?" (det
var ju så hemligt på den tiden) eller "vad är det just
nu, som ni inom den
svenska underrättelsetjänsten försöker ta reda på
hos de sovjetiska
markstridskrafterna?" och dylikt. Nej, enligt spelets regler fick man aldrig
fråga ut varandra om varandras hemligheter. Utan bara känna sig för
lite si så
där. Och stoppa upp en massa vänligheter i varandra. Uppriktigt sagt
var det
mest tomprat.
Dock minns jag särskilt ett tillfälle. Jag befann mig på en
av dessa
tillställningar på sovjetiska ambassaden ungefär samtidigt
som jag skulle byta
befattning på Försvarsstabens underrättelseavdelning. En av
de sovjetiska
militärattachéerna kom plötsligt fram till mig och lyckades
få en pratstund
med mig lite enskilt i vimlet. Plötsligt sa han: "Och så skall
du byta
befattning också. Det är väl du som skall efterträda N.
N?" För en så´n fråga
var det ju läge för gult kort och jag svarade givetvis ingenting.
Men det var
helt korrekt, jag skulle verkligen efterträda N. N. Alltså en signal
bara oss
emellan, att "vi håller minsann reda på er". Vi fortsatte
med att pracka på
varandra diverse vänligheter, men jag minns det där som ett rätt
kul episod.
Ty jag skulle själv kunna svara honom med något som skulle ge rött
kort. Av en
kontakt på SÄPO hade jag nämligen fått höra, att
den här attachéns fru av
personalen på ambassaden ansågs vara "lite lösaktig",
så att säga. Jodå, det
ingick i SÄPO:s uppgifter att hålla reda på sådant också.
Det hade de lön för.
Och jag hade faktiskt tidigare växlat ett par ord med hans fru. En mycket
snygg kvinna, men det var ju alla ryska diplomat- och attachéfruar på
den
tiden, med en nästan erotisk utstrålning innan de omkring de femtio
av någon
anledning började lägga på hullet. Men vederbörande fru
såg också väldigt
uttråkad ut med sorgsna ögon, så vem vet, hon hade kanske något
roligt vid
sidan om. Men, som sagt, jag svarade ingenting.
Nåväl, när jag träffar gamla kollegor på stan och
vi talar om den tid då det
begav sig, brukar vi säga att det var visserligen inte bättre förr,
ty ingen
av oss vill givetvis ha tillbaka de förskräckliga socialistdiktaturerna.
MEN
DET VAR TAMEJTUSAN SÅ MYCKET ROLIGARE! Nu är det ju mest skit med
alltihop.
Det framgår ju inte minst av den synnerligen utmärkta skrift som
ett antal
ligamedlemmar på FOI nyligen tagit fram under ledning av ligamedlemmen
Jan
Leijonhielm. Den heter "Framsyn - tema Ryssland". Kan verkligen
rekommenderas
till alla övriga ligamedlemmar.
Och polska ambassaden, som fortfarande ligger kvar på Karlavägen
har ju blivit
NATO-ambassad. Vad har man då där att göra? Och så vidare.
Äsch, det var
roligare förr. Ryska ambassadens tillställningar har ju blivit
mycket blekare
än förr och jag har en känsla av att övriga diplomatkårens
fruar inte tycker
det är värt att gå dit. Vad är det nu som gäller?
USA:s ambassad? Det vet jag
inte, ty jag har aldrig blivit ditbjuden. Det är rätt lustigt förresten.
Även
på den gamla roliga tiden undvek både amerikanarna och britterna
konstant att
tilltala eller hälsa på mig. Jag kunde, som sagt, ha en hel flock
av alla
nationaliteter och färger omkring mig, men aldrig några av dessa.
Jag har
faktiskt aldrig växlat ett enda ord med en försvarsattaché
från USA! Jag är ju
en i sammanhanget föga märkvärdig person, men jag märkte
det tydligt, har
aldrig förstått varför, men jag har heller aldrig brytt mig.
Var det för att
någon av dem märkt, att jag, trots socialismen i öst, ändå
hade en viss känsla
för "mina ryssar", som människor. Det är ju något
som omfattar de flesta av
oss med en bakgrund från Tolkskolan.
Under dåtidens stora försvarsmaktsövningar i olika delar av
Sverige, vilka
enligt OSSE-avtalet skulle följas av utländska observatörer,
deltog jag flera
gånger med uppgift att vara följeofficer till den rysktalande grupp
som inte
talade engelska. Det kunde vara både letter, polacker och ukrainare och
andra.
Hela observatörsgänget med sina svenska följeofficerare brukade
skjutsas
gemensamt i stora turistbussar mellan de olika stationerna. Vid ett sådant
tillfälle satt jag i bussen tillsammans med två ryska officerare
och
säkerligen hade vi smuttat en del på det flytande bränsle, som
ryssarna alltid
hade med sig i fält. Av någon anledning började vi tre högt
sjunga Kvällar
vid Moskvafloden på ryska. Glada applåder från de övriga
i bussen. Men intill
satt en USA-officer och stirrade jag vill påstå rent ovänligt
på mig. Så efter
det blev det nog ett förbaskat stort rött kort för Leif Kihlsten
uppspikat på
amerikanska ambassaden. Eller åtminstone en liten notering nå´nstans.
Då skulle den där sure amerikanen varit med vid ett annat tillfälle,
då tolken
och jag satt på ett
hotellrum på hotell Skogshöjd i Södertälje tillsammans
med en rysk
generalmajor och en rysk överste. Det var sista natten före hemfärden
för
ryssarna och vi fyra kom överens om att hjälpas åt med att göra
slut på så
mycket som möjligt av deras kluckande bagage. De var ganska tungt lastade
när
de kom och trots att de ansträngde sig under hela försvarsmaktsövningen,
åtminstone översten, ty han var på sniskan mest hela tiden,
så fanns det en
hel del kvar inför hemfärden. Så det blev en sådan där
"underbar natt" som jag
aldrig glömmer. De båda ryska officerarna blev enormt frispråkiga
allteftersom
natten framskred.
Bäst minns jag generalmajorens beskrivning av vilket helvete
det var, att ute på övningsfältet föröva sjundenovemberparaden
på Röda Torget.
Trodde ni, att det bara var att ställa upp sig i dessa väldiga falanger
och
bara marschera på i perfekt rättning? Icke. Fråga Staffan
Skott. Han har sett
många militärorkestrar öva till vansinne före ett uppträdande.
Och på Röda
Torget var det tusentals man som marscherade med hela världens blickar
på sig.
De övade hemma så att de var spyfärdiga. Generalen berättade
att redan vid
uppställningen före inmarschen på torget hade de flesta tröttnat
på allt vad
parader hette. Dessutom kördes de upp redan klockan tre på morgonen.
Nu gällde
det bara att skärpa sig tills man passerat masoléet med politbyrån
och hela
militärjuntan. Sedan var skiten över och man kunde åka hem till
förbandet och
supa ner sig. Vilket de tydligen också gjorde.
Som sagt, det var absolut inte bättre förr - men desto roligare.
Leif Kihlsten
E-post: leif.kihlsten@telia.com