Om tolkning

av Magnus Dahnberg
Lärare i ryska vid Tolkskolan i Uppsala.
Epost: magnus.dahnberg@undsakc.mil.se

Detta ska bli en liten betraktelse över de vedermödor och glädjeämnen som beskärs den som ägnar sig åt tolkning, alltså i betydelsen muntlig översättning. Det är min förhoppning att alla i läsekretsen, alltifrån de erfarna, professionella tolkarna till dem som någon gång fått hoppa in och tolka i ett informellt sammanhang, ska finna något av intresse i framställningen.

Somt jag tar upp är måhända självklarheter för många, men det kan nog ändå finnas en poäng i att fundera över vissa grundläggande moment.

Som till att börja med: varför tolkar man? När finns det med andra ord behov av en tolk? Svaret bör bli att det finns behov av en tolk när två eller flera personer, som inte har något gemensamt språk, ska tala med varandra. Eller, för all del, när en person ska tala till en eller flera andra, och det inte finns något gemensamt språk mellan talaren och de övriga. I sådana situationer har man behov av tolkning, i andra situationer har man inte det. Klart som korvspad. (Jag tycker alltid korvspad har en tendens att bli lite grumligt, åtminstone när man kokar julkorv. Jag hoppas inte detta återverkar på klarheten i resonemanget.)

Men av detta konstaterande följer ett annat, som alltid predikas i alla tolkutbildningar men som är ack så svårt att leva upp till: tolkens enda uppgift är att ge bistånd av språklig natur. Anledningen till att en tolk alls finns på plats är ju att ett gemensamt språk inte föreligger samtalspartnerna emellan. Så fort ett gemensamt språk finns bortfaller behovet av tolk. Och den tanken kan kännas ganska befriande för tolken, av den anledningen att man annars gärna tar på sig för mycket när man tolkar. Tolken känner sig ansvarig för att samtalet ska gå bra och parterna komma överens. Tolken blir nervös över att tvingas tolka en felaktig utsaga och känner sig ansvarig att korrigera den. Tolken försöker mildra effekten av plumpa skämt eller ilskna utbrott. Tolken blir illa till mods över dunkla uttalanden och försöker göra dem tydliga. Om man inte aktar sig känner tolken sig till sist ansvarig också för att kaffet är gott och vädret fint.

Men i och med att det uteslutande är språket som är problemet, kan tolken lägga bort hela känslan av ansvar för att mötet i övrigt ska bli trivsamt och att de samtalande ska sköta sig bra. Den saken får de faktiskt svara för själva. Det finns mängder av samtal och möten i världen som sker utan tolk, och där samtalspartner lyckas utmärkt väl med att missförstå varandra, bli osams och gräla, eller komma överens, utan att en nervös tolk hjälper dem med det.

Tolkens uppgift är lätt att formulera och i princip omöjlig att utföra: säg samma sak, fast på det andra språket. Omöjlig därför att tolken inte säkert kan veta vad de samtalande kommer att säga. Strängt taget kan de slänga ur sig vad som helst och tala om allt på jorden från pilgrimsmusslor och fiskgjusar till länskronodirektörer, fogsvansar och pitotrör. Saker som tolken inte vet vad det är ens på det egna modersmålet är minsann inte lätta att raskt formulera på ett främmande, låt vara väl behärskat, språk. Och med aldrig så goda förberedelser går det inte att gardera sig mot allt. Därför är uppgiften omöjlig att lösa perfekt, men fullt möjlig att i många fall lösa bra. Nämligen, som alla tolkar vet, med så noggranna förberedelser det bara går. Om samtalspartnerna märker att tolken i förväg har satt sig väl in i det samtalet skulle handla om, t ex säkerhetspolitiska institutioner, förlåter de oftast gärna om tolken i hastigheten inte får fram motsvarigheten till stolt fjällskivling, när denna mer av en slump dyker upp i överläggningarna. Om samtalet å andra sidan handlar om svampplockning är det rätt behagligt om tolken kan fler ord för de olika svampsorterna än bara ordet svamp.

Att tolka är också att tala på ett ur många synpunkter onaturligt sätt. Det betyder att man för att placera sig i rollen som tolk måste tillfälligt koppla bort ett antal naturliga reaktioner som man har i vanliga samtal. Det naturliga sättet att reagera när någon till exempel frågar Hur står det till är väl att svara på frågan och säga Tack bra eller Hemskt eller något liknande. Men som tolk måste man i stället upprepa frågan och ”besvara” Hur står det till med Hur står det till, om än inte på samma språk som frågan ställdes på. Konstigt redan det, och värre blir det när talarna börjar uttrycka åsikter. Ett massivt angrepp mot Irak är det bästa sättet att säkerställa världsfreden kan lämpligen besvaras med Det var det dummaste jag har hört eller, alternativt, Det tycker jag också. Men tolken får inte säga någondera delen utan måste fortsätta att bara upprepa det sagda, visserligen på, som sagt, ett annat språk. Faran är nu att tolkens vilja att svara, invända eller korrigera blir så stark att den leder till en tankemässig blockering hos tolken, vilket i sin tur gör att tolkningen, som hälften av sällskapet så ivrigt väntar på, dröjer. Det kan därför vara bra att tolken från början vet att situationen kommer att kännas ganska besynnerlig.

Här har vi nu funderat en smula på tolkning i allmänhet och nämnt ett par moment av kanske framför allt psykologisk betydelse för tolken att göra klara för sig, allt för att tolkningen ska bli så bra som möjligt. Men tänk om vi skulle vända på steken och anlägga ett helt annat perspektiv: vilka bra sätt finns det att sabotera en tolkning? Ja, just sabotera, ni läste inte fel. Resten av den här framställningen ska ägnas åt frågan: om man som tolk vill att samtalet inte ska bli lyckat, hur bör man göra då?
Här finns det en rad med tips om hur tolken kan förstöra ett samtal. Se på följande:

1. Förstås-sabotaget. Detta är en utmärkt metod att göra det mest intressanta yttrande urvattnat och gäspningsframkallande. Tolken översätter allt i stort sett precis som det har sagts men lägger på eget bevåg till ordet förstås. Detta gör att ingenting liksom har meddelats, trots talarens idoga försök. Exempel.

TALAREN: Inom Volvo gör vi nu en särskild satsning på vår tillverkning av lastvagnar.
TOLKEN: Inom Volvo lägger vi förstås stor vikt vid tillverkning av lastvagnar.

Simsalabim! Ny information blev bakgrundsinformation, rema blev tema och temat blev ointressant mummel. Ännu bättre blir det om tolken dessutom lägger till uttrycket bland annat framför ordet lastvagnar, så kanske budskapet går helt förlorat.

2. Synonymfantasteri. Här förstör man lyssnarnas intresse genom att låta vissa ord i tolkningen bli föremål för extra mycket språkbehandling. Man nöjer sig inte med att ha hittat ett ord som motsvarar något talaren har sagt, utan ser till att klämma fram flera synonymer till ordet. Exempel.

TALAREN: Välkomna till dagens möte.
TOLKEN: Jag hälsar er … ni är välkomna … trevligt att se er på detta … sammanträde … möte … dessa överläggningar.

Här har lyssnarna redan efter två stavelser av tolkningen förstått vad talaren vill få sagt. Den övriga delen av tolkningen har nästan enbart saboterande funktion och skapar en behändig frustration bland mötesdeltagarna.

3. Hållaredapå-fjantande. Ett strålande sätt att sabotera är att tolken helt enkelt struntar i att tolka och i stället ägnar sig åt att i egen polemik med talaren demonstrera sina detaljkunskaper i ämnet. Med lite tur kan man på detta sätt få det egentliga samtalet att helt avstanna under flera minuter. Exempel.

TALAREN: Bruttonationalprodukten ökade under förra året med två procent.
TOLKEN (på samma språk som talaren): Två komma ett, var det väl?

I bästa fall får detta effekten att talaren hejdar sig, börjar diskutera med tolken, frågar de övriga medarbetarna och gräver bland sina papper för att få fram rätt uppgift – allt medan samtalspartnerna undrar vad som pågår. Tolken berättar gärna för dem vad som händer, och plötsligt är man inte två utan minst tre parter som håller överläggningar.

4. En mer försåtlig variant av hållaredapå-fjantande är korrigering. Då tolkar tolken visserligen, men ändrar innehållet efter eget huvud. Exempel.

TALAREN: I kväll får ni se en mycket fin uppsättning av Rigoletto på Operan.
TOLKEN: I kväll får ni se Rigoletto på Operan, en rätt överskattad uppsättning, måste man säga.

Det går också utmärkt att korrigera rena faktauppgifter. Tolken kanske har sett i ett äldre programutkast att gästerna skulle få se Svansjön på Operan, en uppgift som under den fortsatta besöksplaneringen har befunnits felaktig och ändrats. Men eftersom tolken inte känner till ändringen utgår tolken självklart från att det är talaren som har fel. En äkta sabotageinsats ligger därmed bekvämt inom räckhåll:

TALAREN: I kväll får ni se en mycket fin uppsättning av Rigoletto på Operan.
TOLKEN: I kväll får ni se en mycket fin uppsättning av … Svansjön på Operan.

Observera att det i många fall ur sabotagesynpunkt inte spelar så stor roll om det är talaren eller tolken som har rätt i sak. Bara man säger något annat än vad talaren egentligen sa är sabotaget i princip utfört. Men den allra bästa effekten uppnås a) om tolken lägger in en felaktig uppgift i stället för talarens riktiga, eller b) om talaren medvetet säger något felaktigt eller tvivelaktigt i avsikt att fånga lyssnarnas uppmärksamhet, och tolken struntar i det för att i stället tjata om hur det enligt tolken verkligen förhåller sig. Enligt vad min konfirmationspräst en gång berättade för oss, inledde förre biskopen i Göteborgs stift Bo Giertz vid ett tillfälle en predikan med de i sammanhanget onekligen förvånande orden:

”Det finns ingen Gud!” Biskopen upprepade detta ytterligare två gånger och hade milt talat fångat allas uppmärksamhet när han sedan fortsatte med: ”Det står ju i Bibeln. Har ni inte läst det? Dårarna säga i sina hjärtan: ’Det finns ingen Gud’.”

Tänk vad en beskäftig tolk med korrigeringsambitioner hade kunnat göra med den predikan, om den hade tolkats.

5. Frågesabotage. Tolken nöjer sig inte med talarens utsaga utan vill hela tiden få den preciserad genom obefogade frågor. Samtalet förlorar tempo och stannar av. Exempel.

TALAREN: Är ni intresserad av litteratur?
TOLKEN (på samma språk som talaren): Menar du skönlitteratur eller facklitteratur?

Så kan man hålla på, likt en expedit i hamburgerbaren som när man beställer dricka har ständigt fler frågor på lager om stor? liten? mellan?, med eller utan is? etc. Syftet för tolkens del är som tidigare att samtalet ska tappa fart och sting.

6. Slutligen några ord om sabotage genom tråkighet. Tråkighet har fördelen att man kan tolka precis vad som har sagts. Det finns inget behov av att ställa frågor eller av att korrigera eller trivialisera budskapet. Det enda man som tolk behöver tänka på är att göra sitt eget framförande så trist man någonsin kan. Tolken suckar ofta, talar entonigt och ser allmänt glåmig och dyster ut. Med hela sin uppenbarelse visar tolken hur långtråkigt uppdraget är och vilken lättnad det kommer att bli när det hela är slut. Vid den här typen av sabotageinsats är det är viktigt att tänka på att inte le eller se engagerad ut ens för ett ögonblick, för det kan förstöra hela effekten. En annan fara för sabotören av tråkighetstyp är skämt eller roliga historier, men med lite övning kan man lära sig att effektivt dribbla bort eventuella lustiga poänger. Exempel.

TALAREN: Abborrar förekommer inte i saltvatten. I sötvatten trivs de däremot som fisken i vattnet.
TOLKEN (himlar med ögonen): Abborren är en sötvattensfisk. (Djup suck.)

Därmed var denna lilla översikt över möjlig omstörtande verksamhet från tolkens sida avslutad. Nå, varför har jag nu tagit upp de här punkterna? Vanligtvis är man ju ändå inte ute efter att sabotera, utan efter att göra ett så bra arbete som möjligt. Varför öda tid på att särskilt tipsa om hur man inte ska göra?

Jo, jag försöker ta tjuren vid hornen och berätta om egna problematiska erfarenheter. För sanningen är ju den att hur man än anstränger sig som tolk, så råkar man ibland, ofrivilligt, ta till någon av metoderna för ”sabotage” som nämndes. Som regel bara tillfälligt, men ändå. Och då kanske det kan vara till hjälp att försöka sätta namn på företeelserna. Och möjligen ger det så att säga mer relief åt problematiken om man vänder på begreppen som ovan.