Som historiker utgår författaren från ett historiskt perspektiv när han försöker svara på sina tre frågor: 1) varför var de ortodoxa missionärerna bland Dena'ina-indianerna på Alaska så framgångsrika efter 1867 (dvs efter att Ryssland hade sålt Alaska till USA!), 2) varför var de nästan helt avvisade av tjuktjerna i nordöstra Sibirien, och 3) varför var resultaten blandade bland altajerna.
När man har läst denna intressanta bok tycker man att författaren skulle ha börjat med andra kapitlet, Missionary Landscapes in Siberia and Alaska, eftersom det ger en bakgrund till den ryska ortodoxa missionen i Sibirien. Peter den Store var den förste tsaren som utfärdade ett dekret om kristnandet av Sibiriens infödingar. Detta skulle gagna imperiets konsolidering. Han avskaffade formellt områdets kolonialstatus och Sibirien blev därmed en rysk provins. Den tidigare spontana ortodoxa missionsivern institutionaliserades och blev en del av bosättningspolitiken i de östliga gränstrakterna. Myndigheterna började uppmuntra ett formellt dop av infödingarna, vilket skulle symbolisera deras politiska lojalitet mot tsaren. Resultatet blev stora massor av s k namnkristna. Ett tsardekret år 1740 förbjöd ”tvångsdop”.
Kapitlet, som för somliga blir det mest intressanta i hela boken, analyserar vidare den ortodoxa missionens motiv, organisation, världsåskådning och attityd till de inhemska folken. Det är anmärkningsvärt att det fram till 1816 bara var munkar som var missionärer. De gifta prästerna ansågs inte kvalificerade. Att komma till vildmarkerna vid Rysslands gränstrakter innebar nämligen prövningar. Sibirien symboliserade den bibliska öknen där Jesus gick igenom prövningar och här skulle de ryska munkarna testa sin asketism. Den stränga sibiriska kylan och isen ersatte den bibliska öknens extrema hetta, här fanns ett andligt övningsfält för de ryska heliga männen. Deras missionsresor påminde om apostlarnas resor med alla strapatser och faror. I detta kapitel läser man t ex om Fader Venedict som gick hela vägen från det europeiska Ryssland till Tjukotka där han skulle verka. En annan, Veniaminov, vann sitt goda rykte som den största ryska missionären genom att ha rest mycket i Alaska och i östra Sibirien. Han kunde resa upp till 9000 kilometer per år, med kanot, segelbåt, till fots. På vägen predikade han, byggde kyrkor och upprättade missionsstationer. På grund av alla strapatser och faror ansågs därför munkar, det s k svarta prästerskapet, lämpligast som missionärer. Först efter 1816 började kyrkan skicka även gifta präster, det s k vita prästerskapet, på missionsuppdrag.
Den ortodoxa kyrkan intensifierade sina missionsansträngningar mellan 1820-30 och speciellt under Nikolaj I. En ny viktig fas tog form. Missionärerna begränsade sig inte längre bara till andlig upplysning, utan de utvecklade ett hjälparbete som inkluderade såväl ekonomisk som medicinsk hjälp. Dessutom började man utbilda och förbereda missionärer i två centra: Ryska Missionssällskapet som bildades i St Petersburg 1865 och Missionsinstitutet som bildades 1854 som en avdelning inom Kazans Ortodoxa Akademi. Det var just i Kazan som man uppmuntrade de blivande missionärerna att lära sig de inhemskas språk och där översatte man de viktigaste religiösa texterna. Nikolaj Ilminskij startade ett ambitiöst projekt att översätta den ryska ortodoxa liturgin till många språk. Men kritiken lät inte vänta på sig. En tendens till russificering blev märkbar vid sekelskiftet mellan 18 och 1900-talet.
Det första kapitlet med titeln Indigenous Landscapes in Siberia and Alaska är en utforskning av de tre inhemska kulturerna (deras ekonomi, sociala liv och tro) vid tiden för de första mötena med ryska präster.
Kapitel 3 handlar om hur den ortodoxa tron blev Dena'ina-indianernas religion på Alaska (Orthodoxy Becomes a Native Faith). Kapitel 4 heter Unresponsive Natives och analyserar orsakerna till varför tjuktjerna på Tjukotka avvisade missionärerna. Kapitel 5 beskriver altajernas halvhjärtade mottagande av ortodoxin (Dialogues about Spirit and Power). Författaren sammanfattar på slutet att det var både de inhemskas trosuppfattningar och de sociala, politiska och ekonomiska villkoren som genomsyrade dialogen mellan infödingarna och missionärerna. De ortodoxa budbärarna använde de mjuka metoder som hade sin grund i den tradition som härstammar från Glucharev, Veniaminov och Ilminskij. De tre räknas till grundarna av det ryska missionföretaget. Alla tre förespråkade användning av de inhemska språken och inhemska präster. Ilminskij uppmuntrade utbildning av infödingarna på deras egna språk och Veniaminovs Missionsinstruktioner, som bl a motverkande russifiering, godkändes både av kyrkan och myndigheterna.
Znamenski analyserar i sin bok huvudsakligen två frågor: vilka kulturella mönster uppstod hos de inhemska vid mötet med missionsaktiviteten, och vilka specifika historiska förändringar underminerar en del kulturella mönster och ger upphov till andra. Han tillhör dem som ser mötet mellan infödingar och ryska missionärer som en komplex process av interkulturellt utbyte. Han är övertygad om att ”etnisk strategi” är ett sätt att bibehålla och befästa egenarten av den egna kulturen i dialogen mellan inhemsk och västerländsk kultur, men även i omvandlingen av den egna kulturen. Detta till skillnad från de studier som direkt eller indirekt försöker framställa missionärerna som civilisatorer och kulturhjältar, men också från dem som likställer missionsaktivitet med rysk kolonialism.
Författaren vill också upprätta fader Makarij Glucharevs roll i Altajmissionen. Han har nämligen kommit i skymundan av bl a St Innokentij som är mer känd i väst. Men enligt Znamenski var det Makarij Glucharev som var teoretikern bakom missionsarbetet medan St Innokentij var mer av en praktisk arbetare och administratör.
Denna bok är alltså inte ett försök att skriva den ryska ortodoxa kyrkans missionshistoria. Men i den rika litteraturförteckningen på slutet och även i notapparaten kan den som är intresserad hitta även sådana böcker. Dessutom finns det 3 kartor och 19 fotografier.
Brane Kalcevic
E-post: kalcevic@IBTnet.org
Boris Jeltsin
Prezidentskii marafon
Moskva,
2000
Lilia Shevtsova
Boris Yeltsin: Myth and Reality
Carnegie Endowment, Washington, 1999
Lilia Shevtsova
The Russian Political Regime: From Yeltsin to Putin i Yuri Fedorov och Bertil Nygren (red.) The Russian Presidential Election in 2000 (Stockholm, Försvarshögskolan, 2000), s. 103-126.
Redan som president var Jeltsins roll omtvistad. Att Jeltsin själv inte var likgiltig inför vilken utvärdering hans ledarskap skulle få vittnar det faktum att han själv redan hunnit publicera tre självbiografiska böcker. Dessa kommer naturligtvis att ha sin plats i den framtida historieskrivningen om Jeltsins ledarskap - inte minst som källor om hur Jeltsin önskade framställa sig själv. Nu finns dock flera välskrivna biografier över Jeltsin. En av de mest omfattande är den av Leon Aron, Boris Yeltsin: A Revolutionary Life, som nyligen kommit i pocket. Denna biografi över Jeltsin sträcker sig över 750 sidor - då är ytterligare 300 sidor fotnoter, bibliografi, kronologi, etc. ej inräknade - och är en grundlig redogörelse för Jeltsins liv fram till hans sista år som president.
Bland de kvaliteter som Arons biografi har framstår den grundlighet med vilken han skridit till verket som avgörande. Inte minst den detaljerade redogörelsen för Jeltsins karriär innan han kom till Moskva i slutet av 80-talet ger intressanta och avgörande insikter i Jeltsin som politiker. övertygande är hans beskrivning av Jeltsins utomordentliga duglighet som chef inom den sovjetiska byggbranchen liksom beskrivningen av hur Jeltsin lärde sig att hantera och till och med njuta av möten med befolkningen under sin politiska karriär i Sverdlovsk och senare Moskva.
Många de frågetecknen kring Jeltsins roll under slutet av 1980- och 1990-talet rätas ut när man får den bakgrund som Aron ger. Jeltsin framstår som en hård men rättvis och begåvad chef under sin tid i byggbranchen. Han svär aldrig och har ett fantastiskt minne för detaljer och för att lägga sina underordnades namn och familjeförhållanden på minnet. Den som vant sig vid bilden av Jeltsin som lallande sjukling och korrupt president kommer troligen att nyansera sin bild efter att ha läst detta avsnitt i Arons bok. Aron lyckas också ge en mycket plausibel redogörelse för Jeltsins väg från karriärist inom kommunistpartiet till övertygad demokrat. Samtidigt som Aron medger att Jeltsins uppfattning om demokrati var relativt naiv och smått bristfällig i början, ifrågasätter han aldrig Jeltsins övertygelse om att detta var den rätta vägen att gå för Ryssland.
Biografin har också litterära kvaliteter. Som emigrant från Ryssland förmår Aron att identifiera litterära citat i talen han analyserar och lyckas hitta citat av ryska diktare som väl beskriver situationer. Vad sägs till exempel om hans beskrivning av hur Jeltsin kände det då han äntligen, efter år av slit och idogt arbete, når ”maktens Olymp” i Moskva, en Olymp som redan var svårt anfrätt av korruption och vilade på ett samhällsbygge i långsamt förfall.
|
When, after a long and arduous climb, Boris Yeltsin finally trod the slopes of the Party Olympus, his first steps met not a firm and fecund soil but a swamp: wobbly, shorn of fresh growth, reeking of impotence, sycophancy and death. (Aron, 2000: 77)
|
Icke desto mindre kan Aron inte gömma sig bakom föresatsen att ”fakta ska tala för sig själva”. Det blir extra tydligt då Aron redogör för Jeltsins valkampanj 1996. Nästan hälften av det kapitel som tillägnats presidentvalet 1996 ägnas åt en beskrivning av Ziuganovs valkampanj, hans politiska tänkande och relationer till national-patrioter som Zavtras chefredaktör Aleksandr Prochanov (Aron, 2000: 592-613). Ziuganovs antisemitism beskrivs nogsamt och av de bilder som finns återgivna från samma period i boken är fem av tjugoen bilder antisemitiska karikatyrer från olika oppositionstidningar. Antisemitism är ngot som är lovvärt att ta avstånd ifrån och Jeltsin har onekligen gjort det rakryggat under sin tid vid makten. Däremot får man genom det urval Aron gjort lätt bilden av att alla som var emot Jeltsin var inbitna antisemiter och i allmänhet råhuggna typer som ville återinföra totalitärt styre. Denna redogörelse för presidentvalet kunde nyanseras betydligt.
Likaså är Arons antagande att Jeltsins dominans över media inte hade någon avgörande betydelse i valet 1996 något förvånande (Aron, 2000: 626). Visserligen stämmer det att inte ens den dominerande tevekanalen ORT kunde övertyga Ziuganovs anhängare, men det intressanta är snarare att Jeltsins kampanj lyckades i föresatsen att få sina relativt ljumma anhängare att gå och rösta. Att han inte diskuterar ryktena om att Jeltsin planerade att ställa in valet, något som har Jeltsin medger i egna memoarer (Jeltsin, 2000: 31-33), är också anmärkningsvärt. Beskrivningen av Jeltsins perioder av förödande inaktivitet mycket kortfattad. Perioden då Aleksandr Korzjakov styr och ställer i Kreml förbigås i allmänna ordalag, medan Jeltsins storhetstid, som augusti 1991, beskrivs i detalj. Ingen kan begära att alla händelser ägnas exakt lika stort utrymme och det vore också fel klandra Arons 750-sidors verk för att vara för kortfattat. Däremot stämmer det inte att man med ett sådant faktaurval låter dessa ”tala för sig själva”.
Å andra sidan fyller Arons Jeltsinbiografi en plats just därför att den är ett välformulerat försvar för Jeltsins politiska gärning. Tidigare har Lilia Shevtsova stått för den välformulerade kritiken av densamma bland annat i boken Boris Yeltsin: Myth and Reality (recenserad av Staffan Skott i senaste numret av Bulletinen i oktober 2000). Där Shevtsova klandrar Jeltsin för att redan från början ha förlitat sig på intriger för att behålla makten och demokratiseringen av Ryssland hamnade i andra rummet, hävdar Aron att Jeltsin var drivande i demokratiseringsprocessen. Shevtsova ser Jeltsins misstag i att han gjorde makten personlig och att han inte förmådde införa en ny, demokratisk ordning (Shevtsova, 2000: 104). Aron å sin sida är mindre kritisk. För Aron är Jeltsin framför allt den person som avskaffade det sovjetiska totalitära systemet.
|
When much of the story told in these pages fades and notoriously parsimonious history reduces Yeltsin's work to one sentence, it is likely to read: ”He made irreversible the collapse of Soviet totalitarian communism, dissolved the Russian empire, ended state ownership of the economy - and held together and rebuilt his country while it coped with new reality and losses”. (Aron, 2000: 736)
|
Carolina Vendil
Forskare vid FOI
E-post: carolina.vendil@foi.se
Bo Petersson
National Self-Images and Regional Identities in Russia.
Ashgate, Aldershot, 2001.
Recension kommer i nästa nummer av Bulletinen.
Geoffrey Hosking
Russia and the Russians.
Harvard University Press, Cambridge, 2001.
I sin recension av Hoskings nya bok skrev The Economist den 26 maj: In this comprehensive and intelligent survey of Russian history for the general reader, Geoffrey Hosking gives us the grand sweep. As he follows the twists and turns of Slavic history from the principalities of Kievan Rus in the late ninth century to the presidency of Boris Yelstin, he holds back from putting forward a single, all-purpose theory of culture or geography to explain Russia's idiosyncracies. But certain strong themes emerge.
Staffan Skott
Sovjetunionen och det nya Ryssland.
Hjalmarson&Högberg, Stockholm, 2001.
Staffan Skott kompletterar sin tidigare bok Sovjet - från början till slutet.