E-post: magnus.christiansson@mhs-k.mil.se
En av de mer grundläggande motsättningar inom internationell rätt och internationell politik som växt fram under nittiotalet, har varit rätten till självbestämmande kontra statssuveränitet. Utvecklingen på Balkan är i detta sammanhanget det kanske tydligaste exempel som finns att tillgå, vilket inte kan ha undgått någon.
Detta dilemma ställer oss inför ett intressant moraliskt problem: hur skall man å ena sidan kunna tillfredsställa det basala behovet av att som individ tillsammans med andra få avgöra sin egen framtid, samtidigt som man upprätthåller respekt för de juridiska regler som reglerar umgänget mellan stater? Något tillspetsat skulle man även kunna säga att dessa två principer står som ideal för två olika politiska traditioner ö där den förstnämnda bygger på Idealpolitik och den andra på Realpolitik, så som vi förknippar ordet med Bismarck.
Vid konferensen ”Multiethnic State or Ethnic Homogeneity: the Case of South East Europe” som arrangerades av PFF (Partnerskap för fred)-konsortiet i Reichenau, österrike, lade sig denna konflikt som en skugga över resonemangen. Konferensen, som för andra året i rad hölls i det anrika Chateau Rothschild, siktade på att även inkludera akademiker, politiker och tjänstemän från det berörda området. Som en av konferensens deltagare, Dr. Arkadij Moshes, konstaterade har en debatt om framtiden på Balkan en tendens bli något ”kiplingsk”, slutna herrsällskap som avgör framtiden för hela regioner. Därför var det extra roligt att återfinna representanter från Grekland, Albanien, Bulgarien, Moldavien, Kroatien, Makedonien, Jugoslavien och Bosnien-Herzegovina i talarlistan, även om den makedonska delegationen (av förklarliga skäl) tvingades ställa in sin medverkan.
Samtliga talare presenterade ett föredrag som berörde olika aspekter av ämnet. En panel, där bland annat professor Dennis Sandole från George Mason University och Frederic Labarre från Pearson ingick, analyserades de teoretiska utgångspunkterna för hur statsbyggnadsprocesserna kan ta sig uttryck på Balkan. I en panel ledd av Wolf Oschlies från Federal Institute for East and International Studies fördes en diskussion om liknande erfarenheter från andra delar av Öst- och Centraleuropa. En avslutande panel gav personer från regionen svängrum att debattera frågeställningen, och föga förvånande tenderade man att glida in i politiska positioner uppbackade av historiserade politiska argument. Tonen var bitvis frän.
Som skandinav var det påfallande hur mycket diskussionen påminde om avkoloniseringsdebatten på 50-60-talet. Samma argumentation om ”ansvar” från de västmakter som mer eller mindre upprättat två instabila kolonier i Europas utkant. Kommer Väst att i ett längre perspektiv kunna tvångsadministrera områden utan att definiera slutdestinationen för sitt militära engagemang?
Slutligen vill jag delge en oförglömligt liten episod. Efter ett kort studiebesök på Militärhögskolan i Wiener Neustadt kom undertecknad att hamna bredvid Ambassadör Nicolae Micu på vägen tillbaka. Plötsligt hade konferensens Senior hamnat bredvid dess Junior. Detta möte blev upptakten till en fantastisk berättelse om vem Ceausescu egentligen var som person, hur Olof Palme uppfattades på den rumänska ambassaden i början av åttiotalet, hur vänskapen med Oleg Grinjevskij växte fram - och mer därtill. Ett möte jag aldrig kommer att glömma.
För den som är intresserad av PFF (Partnerskap för fred)-konsortiet och dess olika arbetsgrupper, kan höra av sig till mig via Ligan.