E-post: irina.sandomirskaja@sh.se
Artikeln publicerades först i tidskriften Moderna tider, november 2000.
Ursäkta mig, i vilken valuta anges priserna? Grabben har tydligen tappat kontakten med verkligheten. Det är allmänt känt att Ikeas soffor inte kostar femsiffriga dollarsummor. Men där jag står i Ikeas kassakö med mitt införskaffade paradisträd i famnen medger jag för mig själv att allt är möjligt i Ryssland.
Den unge mannen som frågar vill faktiskt ha ett svar. Han är inte ironisk. Medan jag står där i kön med paradisträdet i en blå kruka i en blågul kasse har jag tid att reflektera. är han så rik att han struntar i den stora skillnaden mellan rubel och dollar? Eller är han tvärtom så fattig? Att döma av hans utseende kan han vara både det ena och det andra. Förmodligen är han bara någon som jagar förströelse, en särling eller, precis som jag själv, en upptäcktsresande i Moskvakapitalismens vildmark, en pionjär i den nya ekonomis djungel.
Den unge mannen försäkras om att priserna anges i rubel. Ikea viftar inte lika stolt med sina prislappar i Moskva som på andra ställen. Ikeas erkänt låga priser är nämligen inte riktigt så låga i Ryssland.
Ikeas diskreta stil, jämfört med den pråliga smaken i Moskva, innebär något nytt på den lokala möbelmarknaden, där de fyra nyckelord som förmodas locka köparna är ”prestige”, ”bekvämlighet”, ”elegans” och ”lyx”. Det är just dessa som Ikea bojkottar, och genom att köpa Ikeas varor underkänner den nya ryska medelklassen den maffiainspirerade förgyllda skinnelegans som kännetecknar utbudet i stadens många suspekta möbelaffärer.
Jag misstänker att de ryska medelklasskonsumenterna lockas speciellt av det faktum att Ikea-möblerna är så lätta att sätta ihop och plocka isär, flytta runt och ställa undan. Detta har inte så mycket med en längtan efter rationellt hushåll, effektiv transport och montering att göra som med deras uppfattning om sig själva som medelklass.
Nyckeln till denna självuppfattning är naturligtvis avsaknaden av möbler över huvud taget. Med tanke på den ekonomiska instabiliteten kan allt som idag betraktas som medelklass vara borta med vinden i morgon. Medelklass eller inte, människorna i det nya postkommunistiska Ryssland är lika umbärliga som de var på den gamla goda Stalintiden. Den nya ryska bourgeoisien lever under parollen ”för stunden.” Det är som i en militärförläggning: man inrättar en bostad för en kort period i relativ välmåga och ständig beredskap att packa ihop om turen vänder. Ikeas demonterbara möbler råkar vara ett passande svar på det flyktiga, reversibla, nyckfulla välstånd som är medelklassens lott i Moskva.
Umbärliga möbler för ett umbärligt folk.
Moskvaborna tycks ha godkänt Ikeas ansträngningar att framstå som sympatiskt. Hos Ikea behöver ingen skämmas för den dåliga standarden, absurda planlösningen och de undermåliga bekvämligheterna i en lägenhet från Chrusjtjovs dagar som inte har renoverats på decennier. Ikea välkomnar den vankelmodige hemmasnickaren - en produkt av dålig samhällsservice och skrämmande låga inkomster. Ett försök att skämta om sakernas sorgliga tillstånd fungerade dock inte: frivola annonser med uppmaningen att köpa Ikea-sängar därför att halva Europa förmodligen har avlats i dem ansågs anstötliga.
Ikeas linje, lätt fånget - lätt förgånget, går hem i Sverige, men i Moskva är det snarare synlig anständighet och kontroll över det egna livet som är till salu. Ikeas möbler, som man själv kan motera, inger en känsla av att man är herre över sitt eget liv.
Ikea har inte bara hittat en framgångsrik nisch, som resten av marknaden har missat, utan danar också aktivt sina egna kunder genom att mobilisera alla sina krafter i utformandet av ett nytt väsen, ett nytt mänskligt tillstånd med potential att generera marknadens kritiska massa.
I den meningen är ”Ikea i Moskva” mer ett ideologiskt samhällsprojekt än en hållbar ekonomisk satsning.
Ikea tjänar pengar på en antikapitalistisk jämlikhetsattityd: en insikt om människans villkor och allas längtan efter en enklare tillvaro. När allt kommer omkring trakasseras vi alla av livets komplikationer i form av morgondepressioner, penningbrist, arbetslöshet, skilsmässor och bråkiga barn. Ikea erbjuder rationella designlösningar på dessa triviala katastrofer och en möjlighet att se framtiden an utan ängslan: barnet växer, vi vet vilka problem det innebär, och därför erbjuder vi en säng som växer med ditt barn. När den mirakulösa sängen finns till hands känns det som om framtiden är ordnad. På den gamla goda sovjettiden var det partiets uppgift att garantera ”en trygg morgondag”. Bristen på trygghet, eller kanske bristen på ett sådant parti, är den nisch som Ikea har lagt beslag på i Ryssland.
Ikea försöker överbrygga den gapande klyftan mellan Rysslands förflutna och nutid: å ena sidan längtan efter den mer eller mindre välorganiserade sociala trygghet som den socialistiska staten erbjöd och å andra sidan Rysslands fascination av de ondskefulla marknadskrafter som idag erövrar landets oskyddade vidder.
Ikea, som är ett framgångsrikt globalt företag, besitter speciell fingerfärdighet när det gäller att manipulera kundernas drömmar, farhågor och begär. Ikea förser sina potentiella kunder med en utopi om ”ett kontrollerat liv”: smidiga, socialt meningsfulla lösningar omslutna av släta glasväggar, polerade golv, skinande köksinredningar och en arkitektur som är öppen och logisk i sin funktionalitet. Kort sagt: Ikea håvar in kapitalistiska supervinster genom att exploatera den socialistiska utopin om en perfekt samhällsmaskin med ett vänligt ansikte. Det är av en händelse samma idé som inspirerade Gorbatjovs perestrojka för femton år sedan, men som då tyvärr inte visade sig lika effektiv som dagens Ikea.
Den genomsnittliga ryska medelklassmänniskan tycks välkomna denna strategi, vilket hon visar genom att handla hos Ikea utan att ens bry sig om vilken valuta som gäller. Det är inte priset som är det viktiga utan budskapet. Medan livet i Moskva går sin gilla gång, och varg äter varg enligt den vanliga rutinen, är Ikea, med sin välplanerade interiör, sin behändiga service, sina lättillgängliga varor och till och med sin luftkonditionering, en välsignad oas i en öken av kapitalistisk konkurrens, likgiltighet och ångest. Det är en trygg plats. Bland min ryska vänner, också de som är välsignade med bostad i New York, kallas Ikeas förmåga att skapa lugn i stormen för ”svenskhet.”
Genom att monopolisera det trygga lugnet blir Ikea ett slags maskin som återställer ordningen. Ikea fungerar som en estetisk helthet, ett slags totalkonstverk eller en installation. En rysk chaufför i Ikeas transportavdelning faller inte för frestelsen att tjäna lite svarta pengar utan hänvisar den förvånade kunden till den officiella prislistan. Att Ikea har lyckats tämja den notoriskt vilda rasen i taxichaufförer är en imponerande bedrift.
I Ikeas omgivningar finns inte ett spår av det dramatiska spektakel som hör samman med Moskvas våldsamma affärsliv; här finns inga jeepar (i folkmun ”banditbilar”), inga atletiska väktare vid entrén, inga lömska fickor som buktar av mobiltelefoner (eller pistoler), inga metalldetektorer, inga skumma figurer i dörröppningarna som genomborrar nykomlingen med en skarp, allvetande blick - en ny säkerhetsteknik som nyligen introducerades på Moskvas offentliga platser under det kryptiska namnet ”ansiktskontroll”. Här finns ingenting som tillfredsställer Moskvas oförbehållsamma och förkastliga svaghet för det skumma. Tjuv-och-polis-leken är slut. Nu är det dags för säkerhet utan spektakulära effekter. Vi träder in i den Osynliga Säkerhetens era.
Ikea ger Moskva en lektion i maktens högteknologi. Medan Moskva hänger sig åt den barnsliga spänning som uppstår när ordning upprätthålls med hjälp av direkt kontroll och trygghet skapas med hjälp av aggressiva hotelser, en synlig, påtaglig och kännbar risk för våld, praktiserar Ikea kontroll med hjälp av rutinövervakning. Det är bara i varuhusets cafeteria som jag upptäcker åtta övervakningskameror. Tekniskt är detta ett steg framåt jämfört med de kraftiga, snaggade, skjutglada kroppsbyggare som befolkar säkerhetstjänsten på andra ställen.
Med denna nya ordning får min kropp en ny roll som potentiell snattare. Eftersom jag har fostrats i en kultur som tror på våld i form av direktkontakt är jag, för att skydda mig själv, utrustad med en inrotad rädsla för att bli berörd. Till skillnad från en västerlänning störs jag inte i min känsla av fridfull och njutbar avskildhet av vetskapen om att jag i stället kanske bevakas eller avlyssnas. Så länge ingen hunsar med mig är jag lycklig och ensam. Eftersom jag inte har mina rötter i ett tekniskt avancerat samhälle känner jag inte till fjärrövervakningens avigsidor.
Jag har således nöjd med att ha slunkit igenom springan mellan maktens två teknologier. Avsaknaden av rädsla gör att jag njuter av friheten som om den vore något självklart. Ikeas ödsligt belägna varuhus lyses upp av solens strålar, och långt bortom parkeringsplatsen skymtar till och med några kor, som förmodligen har importerats från Sverige tillsammans med gräset som de betar. Osynliga lärkor sjunger i skyn, och tusenskönor ler mot mig från gräsmattan bakom den nylagda trottoarkanten. Allt detta ligger bara ett stenkast från den mest förorenade motovägen in mot metropolen.
Ikea är en gäst från framtiden. Som ett rymdskepp från en annan värld har det landat i utkanten av Moskvas ideologiska landskap med ett budskap från en ny civilisation kännetecknad av upplysta offentliga utrymmen, öppna personliga relationer och förutsebart sunda liv. Men varken Ikea eller andra inkräktare från rymden kan veta om de är immuna mot lokala bakterier; aggressiva lokala miljöer värjer sig mot nykomlingar, och risken för en dödlig infektion finns alltid.
Hollywoodscenariot med en misslyckad invasion under vilken budbärare från en högre civilisation faller offer för en okänd barbarisk bacill och misslyckas i sitt ädla uppdrag att sprida upplysning tycks ha övervägts på allvar i planeringen av Ikea. ”Desinficering” verkar vara mottot.
Själva jorden i denna sjaskiga Moskvaförort har flyttats bort för att motsvara Ikeas standard i fråga om arkitektur och omgivningar. Etablissemanget vetter mot naturen och vänder sig bort från urbanismens fasor. I ett försök att sanera på djupet har varje spår av småskaligt företagande i grannskapet eliminerats. Privata väktarbolag har inte en chans mot Ikeas kameror och målade pilar på golvet. Det finns inte en enda tobaksbutik, korvkiosk, betaltoalett eller något tidningsstånd som säljer ryska Playboy och Penthouse eller ens företagsamma gummor som säljer blommor. Inte ett spår av den sortens kommers som brukar växa upp som svampar ur marken runt de stora varuhusen i Moskva, där de likt kycklingar trycker sig mot det stora företagets moderliga kropp, som ger dem skydd och en chans att tillgodose VIP-kundernas enklare behov.
Ikea är fullständigt självtillräckligt i alla funktioner: till och med ett telefonsamtal kräver ett speciellt telefonkort. Inte bara Ikeas kropp utan också dess kommunikationer är tryggt avskärmade från den giftiga omgivningens korrumperadande påverkan.
Genom att eliminera alla spår av den vilda marknadsekonomin förvandlar Ikea på ett mirakulöst sätt en vinstdrivande verksamhet till en perfekt socialistisk plats för måttfull konsumtion och sund underhållning: ren, öppen, överflödande, full av ljus och ganska tom på människor. Hemlagad kokkonst har inte en chans att konkurrera med de tinade köttbullarna, potatismoset, prinsesstårtan och det kalla kaffet i cafeterian. Ikea reserverar visserligen ett utrymme för rökare i sin lustgård, men företaget motarbetar ändå med exemplarisk fasthet Moskvas smutsiga miljö - det smutsiga spelet, den smutsiga politiken och de smutsiga pengarna i de smutsiga händerna.
Med all rätt.
I väntan på att Ikeas minibuss skall föra mig tillbaka till Smutsens Stad - den disciplinerade busschauffören gör inte en min av att vilja köra förrän bussen är full, vilket ger mig tid att försjunka i tankar - erinrar jag mig de tre barnen som roade sig innanför Ikea-barnkammarens sterila glasväggar. Omgivna av en mängd funktionella, barnsäkra och vettiga leksaker skuttade de omkring i bollhavet iklädda specialgjorda västar med stora siffror på: övervakningspersonalen förmodades uppenbarligen inte kunna känna igen barnen på deras utseende.
I denna pedagogiskt riktiga miljö gallrar Ikea bort eventuella unga skott av anarkistisk kapitalism som kan ha slagit rot i barnens sinnen. Och jag kommer ihåg min sedan länge döda bolsjevikiska mormor, som tycks ha delat Ikeas pedagogiska syn: ”Har du tagit i pengar raring? Gå och tvätta dig om händerna”.
Ikea, min surrogatmormor!
översättning: Katarina Barnekow